För vänner av det indo-europeiska mannaförbundet är svenske Stig Wikander (1908-1983) ett närmast mytiskt namn, inte minst på grund av avhandlingen Der arische Männerbund: Studien zur indo-iranischen Sprach- und Religionsgeschichte från 1938. Det har varit betydligt mer svåråtkomligt än Otto Höflers likaledes banbrytande verk Kultische Geheimbünde der Germanen, ett verk som för övrigt ingick bland Wikanders influenser. Wikander kom sedermera att bli professor i sanskrit. Irano- och indologen tycks ha varit en man av högern, han skrev bland annat efterord till ett av Bertil Lundmans verk och var vän med Georges Dumezil.
I samband med det iranska nyåret har vi upprepade gånger, eller minst en gång, tagit upp olika aspekter av våra indo-europeiska kusiners i öst tradition och historia. Det kan därför vara av intresse att uppmärksamma att Der arische Männerbund översatts till engelska och finns tillgängligt på Amazon. Översättaren, Tom Billinge, är av engelsk och grekisk börd, han har en ovanlig bakgrund då han både studerat historia och mytologi och praktiserat kampsport. Billinge har bland annat gett ut WarYoga och Undying Glory: The Solar Path of Greek Heroes. Dessa har jag inte läst, det är oavsett vilket ett lovande projekt (Billinges hemsida rekommenderas). Översättningen av Wikander håller god klass, med ett undantag (långa stycken på forniranska och liknande har inte översatts).
I jämförelse med Höflers fantasieggande verk är Wikanders doktorsavhandling snarare en lingvistisk och mytologisk pusseldeckare. Wikander följer obskyra termer som merak och ziyanak genom de historiska dokumenten, han jämför vediska marya och avestas mairyo, han utforskar kopplingar mellan Agni, Rudra och Indra. Sakta men säkert framträder en bild av äldre kult och äldre gudar som demoniserats, ”in the Avesta both Indra and the maryas have been demonised”, ”we see the struggle between the Zarathustra circle and certain representatives of the Mithraic cult”. Vissa aspekter av den senare kulten anammades av Zarathustras sida, vissa inte (som Aesma). Intressant är Wikanders rekonstruktion av Aesma, med inslag som en exstatisk haomakult och en ”vild jakt” påminnande om Indras maruter (jämför Oden och koryos). Dess kultsymbol är en blodig klubba, drafsa, Wikander skriver ”it must be a cult whose main characteristics are the veneration of the dead, the orgiastic sacrificial festivals, the connection to martial organizations, and a positive attitude towards the dark and demonic forces of life”. Denna kult förefaller ha varit särskilt stark i nordöstra Iran.
Der arische Männerbund är en studie i förvandlingar. Gudar och myter ”zoroastrianiseras” över tid, representanter för mannaförbundet blir naturgudar, ord som varit positivt laddade blir negativa och glöms sedan bort. Även mannaförbundet genomgår förvandlingar, ”chieftancy and Männerbund can relate to each other in various ways in primitive peoples. The chief or king can belong to the Männerbund and take a leading position within it: he can therefore completely subordinate himself and it can be used as a police force or bodyguard. Or the Männerbund maintains its independent position, perhaps exercises a certain control over the royal power – or comes into hostile opposition to it and society, degenerating into a secret, terrorist organization”. Mannaförbundets roll som representant för politisk ordning och rättvisa lyfts fram av Wikander, inklusive dess roll som kungamakare. Staten uppstår bland indo-européer inte ur familjen utan ur mannaförbundet (även om den senare som bekant kan vända sig både mot det och mot folket).
Intressant är att även när den äldre kulten, kopplad till bland annat mairyo, Taxma Urupi, haomawarga och liknande företrädare för mannaförbundet, gått under jorden fanns den kvar i minnet. När Feredun ledde en nationell revolt lät han smederna göra honom en ”tjurhövdad stridsklubba”, ”because he knew them from the old traditions”. Stridsklubban, så lik Aesmas blodiga vapen, var lika nödvändig som baneret drafs-i-kavyan för kampens framgång. Detta var heller inte den sista gången det iranska mannaförbundet spelade en avgörande roll för nationens frihet. Wikander noterar att vi har att göra med en sociologisk form som inte nödvändigtvis är kopplad till en viss gud. Han skriver angående detta att ”the collection of Iran at the beginning of the 16th century was, as is well known, brought about by the Grand Masters of the Safavi Order”. Orden och mannaförbund är inte identiska storheter, men släktskapet är betydande (jämför mannaförbund/safavider i Iran med mannaförbund/riddarorden i Europa).
Sammantaget är det en fascinerande studie. Det dyker upp allt från vargar och varulvar till drakdräpare och hämnande gudar. Likheterna med det germanska mannaförbundet är uppenbara, liksom med indiska gudar. Wikander identifierade en tradition och en kultform som delvis förträngts men som levde kvar i det iranska kollektiva omedvetna. Det var dessutom en tradition som bidrog till nationens oberoende under avgörande punkter i historien.
Relaterat
Dumezil och de nordiska gudarna
Heinrich Schurtz och Männerbund
Hans Blüher och Männerbund
Lästips: Joseph Harris och Männerbund
Magnus Söderman – Odalfolket och mannaförbunden
Gemeinschaft och Gesellschaft… och Bund
Otto Höfler om germanerna och staten
Otto Höfler och herulerna
Stig Wikander – Araber, vikingar, väringar
Jack Donovan – The Way of Men
Om skribenten: Joakim Andersen
