Filmerna om vägkrigaren Mad Max är en del av den moderna världens mytologi, vilket både beror på deras kvalitet, på Mel Gibson och på George Millers känsla för mytiska arketyper. Vägkrigaren själv är exempelvis en arketypisk ensamvarg, formad av förlusten av sin familj, ständigt ovillig att ta det mytiskt logiska steget från kungamördare till kung. Den värld han färdas genom är ett postapokalyptiskt helvete, präglat av ”allas krig mot alla”, där krigsherrar med mer eller mindre indo-europeiska drag försöker bygga olika ordningar. Samtidigt står bilen som mytisk arketyp i centrum, som arvtagare till stridshästar och stridsvagnar, jämför Oswald Spenglers ord om ”den demoniska stäppen, förkroppsligad i hjordarna av vilda hästar, som i sin snabbhet symboliserar det oändliga.” Den som i samband med en omkörning inte vevat ner fönstret och vrålat ”witness” till akterseglade medtrafikanter har som bekant aldrig känt verklig lycka.

Oavsett vilket, filmerna om Mad Max är moderna klassiker. En framträdande aspekt av samtiden är samtidigt att dess mytologi feminiseras, där exempelvis Rei i Star Warsfilmerna tagit Luke Skywalkers plats och överträffat honom. Millers Fury Road var ett uttryck för samma tendens, om än konstnärligt betydligt mer intressant än Star Warsupplösningen. Vi mötte där vid sidan av Max även Imperator Furiosa, ett kvinnligt befäl och vägkrigare med en egen agenda. Fury Road hade flera intressanta mytiska aspekter, inte minst genom möjligheten att använda dialektiken mellan manligt och kvinnligt. Miller återvände 2024 till gestalten Furiosa i filmen med samma namn, en ”prequel” där både hennes och andras bakgrund skildrades.

Furiosa är en spännande och grafiskt tilltalande film, vi följer Furiosa från barndomen i ett grönt matriarkat via åren som adopterad av krigsherren Dementus till den instabila relationen mellan Dementus och Immortan Joe. Det ger bland annat bakgrundsinformation om den sistnämndes välde. Stridsscenerna är actionladdade och storslagna, det finns också flera mytiska inslag. Kopplingen till det indo-europeiska och de ursprungliga stäppkrigarna är tydlig med bland annat stridsvagnar dragna av dubbla motorcyklar, både Dementus och Joe leder av en hård omvärld förvridna mannaförbund. Om det hos Immortan Joe finns drag av Oden är Dementus dock en annan arketyp. Han är en talare, och han talar ofta och mycket. Dementus är både listig och förrädisk, den hugade känner bland annat igen den trojanska hästen i filmen, men han är en demagog med svårigheter att kontrollera sina massor. Hans långa monologer framstår som en svaghet, Dementus har förlorat hoppet. Men hans konfliktfyllda relation till Immortan Joe är skickligt skildrad, Dementus karaktär som nästan-Joe antyder dock hur den slutar.

Samtidigt är Dementus mytiskt att betrakta som Furiosas far, efter att han torterat ihjäl hennes mor och fört bort henne. Hans mål är att vinna hennes lojalitet, så att hon ska visa honom vägen till det gröna matriarkatet, men det finns också en längtan att återskapa en förlorad familj. Men förlusten av hopp gör det sistnämnda projektet till en omöjlighet. I filmen går det att identifiera samma mytiska tema som i bland annat Fallout och Chaos, ”dess kärna är att Fadern, symbolisk eller reell, direkt eller mer avlägsen, representerar en sådan ondska och sådana brott att protagonisten måste taga honom av daga”. Detta patricida tema framstår inte som medvetet, inga globalister eller andra har betalat Miller för att introducera det i filmen utan det är en logisk följd av tidsandan. Kopplingen mellan Dementus och det livgivande äpplet är mytiskt intressant, så även offret av en arm för frihet och hämnd och Furiosas transaspekt och tragiska kärleksrelation. Filmen hör på gott och ont till de mest mytiskt laddade i serien, om än inte fullt lika bra som Fury Road (det är möjligt att Dementus pratar lite för mycket jämfört med huvudpersonen). Den är väl värd att se, på samma gång spännande och en inblick i vissa teman i den gynekokratiska samtiden.

Relaterat

Mad Max – Fury Road
Oswald Spengler och hästen
Fallout

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.