En återkommande teori i etniskt medvetna kretsar är att etniska judar varit överrepresenterade i vad som beskrivs som anti-europeiska rörelser, historiskt exempelvis marxismen och numera bland annat rörelser för fri massinvandring och radikalfeminism.

Detta förhållande förklaras sedan på olika vis, allt från mer sociologiska teorier där man noterar att en urban befolkning också är mer benägen att göra karriär inom media, via gruppevolutionära teorier om kollektiva intressen och strategier som professor MacDonalds, till direkt märkliga teorier där det hela anses bero på medfödd illvilja och andra anomalier.

En intressant och värdefull infallsvinkel till det hela ges då av kultursociologen Michael Löwy i boken Förlossning och utopi. Löwy utgår från ett konkret historiskt exempel, nämligen kopplingen mellan etniska judar och mer frihetliga former av socialism i Centraleuropa under början av 1900-talet. Denna koppling återfinns bland annat hos kända samhällsfilosofer och författare som Kafka, Buber, Bloch, Benjamin och Landauer.

Revolutionär romantik

Messias kommer först när det inte längre är nödvändigt, han kommer inte förrän en dag efter sin ankomst, han kommer inte på den yttersta, utan på den allra yttersta dagen

– Kafka

För att förklara denna koppling studerar Löwy den centraleuropeiska judenheten under tiden för det tidiga 1900-talet. Generellt var detta en kulturellt, socialt och språkligt tämligen assimilerad grupp, som i många fall såg sig själva som tyskar och inte sällan var tyska nationalister.

Denna inställning delades dock inte av deras omgivning som helhet, och det fanns en stark antisemitisk strömning i de samhällen där de levde. Parallellt med detta noterar Löwy att Centraleuropa under början av 1900-talet omvandlades i grunden av industrialisering och fördjupad integration i den kapitalistiska världsekonomin. Detta ledde till reaktioner som går under namnet revolutionär romantik. Företrädarna var antikapitalistiska och såg folkets rötter och myter som en motkraft mot den själlösa ”civilisation” som störtade allt högt i gruset. Strömningen genomsyrades också av en kritik mot den liberala framstegstanken med dess naivt linjära historiesyn.

En relativt stor grupp judar befann sig vid denna tid i den akademiska världen och nåddes där av den revolutionära romantiken. Löwy noterar att flera av dem inledningsvis identifierade sig med det tyska kulturarvet, vissa intresserade sig exempelvis starkt för kristendomen i sina tidiga verk, och läste Hölderlin och Nietzsche parallellt med katolska tänkare. Gradvis kom de flesta dock inspirerade av romantikens betoning av ett folks rötter att istället intressera sig för de judiska traditionerna (de som inte gjorde detta kunde hamna i ohållbara situationer som Weininger). På lite längre sikt blev många också sionister, och menade influerade av tidens nationalistiska strömningar att om det fanns ett judiskt folk måste det också finnas en judisk stat.

Den underjordiska judendomen

Bakom dem står redan sekreterarna, ämbetsmännen, yrkespolitikerna, alla de moderna sultanerna som de hjälper till makten… Revolutionen dunstar bort och kvar blir bara slammet av en ny byråkrati

– Kafka om arbetarrörelsen

Någon organisk koppling till en levande judendom hade de dock sällan, de flesta var uppvuxna i relativt sekulariserade familjer. Detta innebar att de kunde återupptäcka de traditioner som passade dem bäst, och även att de kunde romantisera dessa på ett sätt som exempelvis östeuropeiska socialistiska judar inte kunde (dessa var istället starkt antireligiösa, då de ansåg att de rabbiner som var reellt existerande också var synnerligen reaktionära).

Bland de traditioner som intresserade de revolutionära romantikerna mest var kabbalan, hassidismen och den messianska traditionen, liksom verkligt avvikande figurer som Sabbatai Zvei och Jakob Frank. Särskilt den messianska traditionen, med dess centrala begrepp Tikkun, upplevdes inspirerande. Tikkun står för återfödelse, för den nya, bättre ordning som inträder efter Messias’ ankomst, och detta kopplades även till de drömmar om en bättre värld som förekom i de romantiska och socialistiska miljöerna.

Synen på messianismen skiljer sig åt mellan olika judiska traditioner, men det perspektiv som särskilt intresserade romantikerna var det mer aktivistiska där Messias’ ankomst ytterst beror på människornas handlingar.

Gradvis rörde sig därför många av de gestalter Löwy beskriver mot en frihetlig världsbild. Förenklat kan man säga att det messianska temat dels universaliserades (genom att mer etnocentriska och rentav rasistiska inslag tonades ner och försvann), dels sekulariserades (genom att det rent religiösa inslaget hos många av dem försvann). Viktiga inslag, som behovet av aktivism och kamp för att avsluta den förhatliga ordningen, kvarstod däremot, liksom flera drag i beskrivningen av det framtida samhället. I den messianska traditionen beskrivs morgondagens värld tidvis som en värld där människorna är så dygdiga att den enda lag de behöver är Gud själv, och att mänskliga lagar därför upphävts. Detta leder naturligt till det som kallats teokratisk anarkism.

Kopplat till det aktivistiska idealet ledde detta till en samhällssyn där man i många fall menade att genom avskaffandet av det nutida samhället med dess lagar och institutioner skulle det bättre samhället inträda. Flera av dem blev därför aktiva även politiskt, en aktivism som i några fall på sikt kom att ersätta både frihetligheten och det etniska arvet.

Konklusioner

Löwys bok är värdefull av flera skäl. Dels är det intressant att få ett nytt perspektiv på några av samhällsfilosofins viktigaste gestalter. Benjamin, Bloch och Buber framstår som värdefulla kritiker av olika sidor av moderniteten i sin egen rätt, Blochs studier av kristna medeltida revolutionärer är exempelvis av tidlöst värde. Detsamma gäller Kafkas beskrivningar av den moderna byråkratins absurda sidor, något Löwy kopplar till en mer traditionalistisk insikt (en byråkrati som inte har en koppling till något mer än mänskligt kommer snabbt att bli absurd). Även Landauer ges en läsvärd beskrivning i boken, där det framgår varför han inspirerat vår tids nationalanarkister med sina beskrivningar av ett återskapande av det bästa i det medeltida bondesamhället. På samma vis som en traditionalist kan inspireras av islamisk och japansk kultur kan man alltså finna ett tidlöst värde hos sådana judiska light-traditionalister som Kafka och Buber, och även känna igen sig i större delen av deras kritik av sådant som den moderna kapitalismen, reifieringen och byråkratin.

Boken avdramatiserar också några av de mest ressentimentanstrukna antisemitiska teorierna genom att placera de mer frihetliga socialisterna av judisk börd i ett sammanhang där deras världsbild och aktivism blir begriplig. Överlag framstår de också som sympatiska personer (vissa av dem tog sina ideal på så stort allvar att de kritiserade den unga staten Israels politik mot araberna). Den ger också en bild av hur olika former av judendom det faktiskt finns.

Värt att notera är dock att oavsett hur sympatiska Benjamin och Kafka faktiskt framstår, så är den sekulariserade messianismen en social och politisk återvändsgränd. Detta då den måste beskrivas som en utopi när den frikopplats från sin andliga grundval. Människan som hon fungerar idag har både goda och onda sidor, vilket innebär att hon också behöver vissa lagar. Att i den situationen försöka avskaffa dessa lagar innebär att man antingen måste använda tvång (bolsjevismen) eller låta samhället falla sönder (mer moderna former av libertarianism och kulturradikalism). Förutsättningen för att ett samhälle ska kunna fungera utan lagar är alltså att Messias regerar, att Guldåldern inträtt, eller hur det hela nu uttrycks i ens egen linjära eller cykliska världsbild. Traditionella koncept som sekulariseras kan alltså bli direkt skadliga. De frihetliga utopisterna är därför främst användbara för att kritisera olika inslag i det nuvarande systemet.

Löwys bok illustrerar också några av de mekanismer som ingår i de etniska relationernas ekonomi, där även en tillsynes kraftigt assimilerad grupp på relativt kort tid kan svara på yttre påverkan genom att återupptäcka sin egen identitet.

Tipstack till Rasmus.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.