Häromdagen noterade Christoffer Dulny att det går att urskilja ett skifte i populärkulturen, där bland annat Ariana Grande låtit blondera sig och Beyonce släppt en countryskiva. Detta metakulturella, eller metaestetiska om man så önskar, skifte är intressant av flera skäl, bland annat har det att göra med kulturell hegemoni och de starka etnomasochistiska undertoner som präglat Västerlandets kultur och politik de senaste decennierna. Kulturindustrin konstruerar och medierar som bekant allt från ”ungdomskultur” till ”coolhet”, och det har i dess praktik funnits tydliga kopplingar till rasmytologier liksom till det vita Amerikas självbild i relation inte minst till det svarta Amerika. ”We’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms” för att citera filmen Be Cool från 2005, Morrissey beskrev å sin sida reggae som ”the most racist music in the entire world… an absolute total glorification of black supremacy”. Om Morrissey, erkänt känslig för de finare nyanserna, varit något på spåren i sina fördömanden av svart musik blir skiftet från country till r’n’b som utgångspunkt i amerikansk musik efter 1970-talet tämligen talande även psykologiskt. Det handlade aldrig bara om musik, utan om konstruktioner av rasmytologier, om än ordlösa sådana. Bland mycket annat har det handlat om att låta unga européer, avskurna från inhemska manlighet- och krigartraditioner, imitera eller konsumera främmande motsvarigheter.
Skiften av estetiska och musikaliska ideal blir mot bakgrund av ovanstående potentiellt högintressanta. I vad mån de blir tidsbegränsade faser i en längre, negativ cykel eller markerar inledningen av en helt ny, positiv tendens är än så länge svårt att avgöra. De försiktiga tecknen på en ny countryfas är många, samtidigt är countryn en så bred genre att det kan ta sig ett flertal uttryck. Johnny Cash och David Allen Coe tilltalar sannolikt inte alltid samma målgrupp som Dolly Parton och Dixie Chicks, undertecknad föredrar de förstnämnda. Kraften och allvaret i Cashlåtar som The Man Comes Around är lika tidlösa som den rebelliska energin i Coelåtar som Livin on the Run (samarbetet med Pantera kan vi här bara nämna i förbigående, så även generationerna av Hank Williamsar). Countryn kan kort sagt uttrycka ett flertal europeiska stämningslägen och erfarenheter, vilket givetvis även för med sig en risk för kommersialiserad ytlighet och ”popifiering”, i sin genuina form är det hur som helst autentisk folkmusik. I USA har det inte sällan funnits överlappningar mellan country och rock (jämför Bon Jovi, Poison och Pantera).
Countrytendenserna är idag många, nämnas kan Maja Francis, Beyonce och Henning. Det finns en ”rap till country-pipeline”, där rappare inte sällan experimenterar med countrygenren. Riff Raff hyllar sin hund, Oliver Tree konstaterar att cowboys inte gråter, och östtyske Joe Rilla återföds musikaliskt genom Haudegen (om än inte rakt av country har sånger som Flügel und Schwert en tydlig folkrockskvalitet). I en klass för sig står Post Malone, en av de mest framgångsrika rapparna överhuvudtaget. Han har under flera år pratat om sina planer på att göra country, och även genom sånger som Circles och I Fall Apart demonstrerat sin potential och begåvning.
Post Malones countryskiva F-1 Trillion var därför inte bara ett stycke lovande samtidshistoria utan även högst intressant i sin egen rätt. Förmågan att skapa melodier och hits oavsett genre är uppenbar i sånger som Losers och Devil I’ve Been, för övrigt även med träffsäkra texter. Countryns motsvarigheter till gangstarappen påminns vi om i Hide My Gun, även det en sång med stark melodi. Sammantaget är Post Malone en riktigt bra countryartist, det är även tydligt att han finner betydande nöje i att anamma countryns miljöer och estetik. Att hans countryalbum vunnit stora framgångar är positivt.
Skiftet från rap till country kan betraktas från två perspektiv. Michael O’Meara anammade på sin tid Jacques Attalis originella tes att musikhistoriska förändringar ofta föregår förändringar i ekonomi och politik (”it is prophetic. It has always been in its essence a herald of things to come… if it is true that the political organization of the twentieth century is rooted in the political thought of the nineteenth, the latter is almost entirely present in embryonic form in the music of the eighteenth century”). Attalis musikhistoriska tes kan då antyda att countryns, och överhuvudtaget genuint europeiska genrers, återkomst förebådar Europas återkomst även på andra områden. Det kan handla om en växande känsla av att det är ovärdigt och ytligt att imitera ”den andre”, det kan handla om en växande stolthet över och intresse för det egna. Givetvis kan det också finnas ett inslag av kooptering, där musikindustri och andra försöker kanalisera en oundviklig återkomst in i mer harmlösa former.
Det andra perspektivet är Cyril Scotts, det ligger för övrigt i linje med det traditionellt europeiska. Aristoteles konstaterade att musik formar karaktär, ”emotions of any kind are produced by melody and rhytm… music has thus the power to form character”. Frazer konstaterade att ”every faith has its appropriate music”, Scott menade att ”as in music, so in life”. Det innebär att olika personer och folk har olika former av musik som bäst överensstämmer med deras genuina väsen (jämför Evolas razza dello spiritu och Günthers begrepp Artfremd). Anammandet av främmande former kan förebåda undergång, det främmande kan givetvis också omformas till något som bättre motsvarar det egna i en akt av kreativ konservatism. Här bör även mer politiskt ekonomiska faktorer tas med i beaktande, som musikindustrins agendor. Oavsett vilket sade övergången från country till rap och rnb något om förändringar i samhälle och kollektivt omedvetet, en återgång till countryn skulle också säga något. Även om det hela sannolikt blir verkligt intressant först när andra genrer vinner mark.
Relaterat
Jacques Attali – Noise
Cyril Scott om musik och samhälle
Lästips: Mot den moderna musiken
Neuer Deutscher Standard
William Cooper ft. Ill Bill – Beware of the Pale Horse
Try That in a Small Town
Rich Men North of Richmond
Om skribenten: Joakim Andersen
