Ett ämne som bör ligga till grund för en förståelse av 1900-talet är vänstern. Vänstern inte bara som idéhistoriskt fenomen, utan även betraktad mot bakgrund av biotyper och klasser, kanske bör tilläggas. Detta inte minst då vi ska kunna skilja retorik från realitet, vilket blir särskilt viktigt givet vänsterns koppling till verbalt begåvade producenter av textmassor, textmassor inte sällan ägnade att blanda bort korten, projicera och vända verkligheten på huvudet. En intressant studie i sammanhanget är Empathic Conservatives and Moralizing Liberals av James P. Casey, Eric J. Vanman och Fiona Kate Barlow.
Casey, Vanman och Barlow har studerat skillnaderna i empati mellan ”conservatives” och ”liberals”, på svenska sannolikt närmast översatt som ”höger” och ”vänster”. Empati definieras i studien som ”sympathy for and understanding of another person’s suffering, with an aim to reduce that suffering”, deras utgångspunkt är att empati kan mildra den tilltagande polariseringen i bland annat amerikansk politik. Intressant är att ”liberals” i andra undersökningar tenderar att beskriva sig som mer empatiska än ”conservatives”.
Studien antyder dock något annat, ”in each of our four studies (and in aggregate across studies) conservatives showed more empathy for liberals than liberals showed for conservatives. We found the same pattern in other judgments: of target likability, of similarity, and perceptions of group harm.” Högern var genomgående mer empatisk gentemot vänstern än omvänt, och vänstern beskrev genomgående högern som farlig och omoralisk. Detta oavsett om de tillfrågade var amerikaner eller britter, och oavsett om ”vänstern” för tillfället var makthavare eller opposition.
Artikeln innehåller flera givande stycken. Inslaget av projicering i den samtida vänstern är tydligt, man beskriver sig som den empatiska sidan men det förefaller vara begränsat till specifika grupper. Vad gäller högern tycks det istället vara så att ”the extent to which conservatives afforded empathy to those suffering was largely unrelated to their political group membership”, en verklighet som inte stämmer överens med den hegemona verklighets- och problembeskrivningen. Att högern är känslokall är tvärtom en central del av vänsterns självbild.
Intressant är även studierna av sambandet mellan upplevd makt och empati. Noblesse oblige kan innebära att den som upplever sig mäktig och säker också kan unna sig att vara mer välvilligt inställd mot sina motståndare. Så var dock inte fallet, ”Democrats who perceived higher power had more empathy for other Democrats and did not increase their empathy for Republicans as much. By contrast, Republican participants who perceived higher party power had more empathy for Democrats but did not increase their empathy for their fellow Republicans as much (not at all).” Här anar vi både en psykologisk egenhet hos ”vänstern” och en konflikt mellan den konservativa basen och ledarskapet.
En möjlig faktor bakom skillnaderna i empati var upplevelsen av motståndaren. Vänstern hade genomgående en mer negativ bild av högern än vice versa, ”liberals had more severe judgments of conservatives’ morality, likability, and similarity to themselves and through these variables reported less empathy for conservatives than conservatives did for liberals.” Artikelförfattarna resonerar kring möjligheten att detta har en grund i en faktisk verklighet, högern kanske är elak och skadlig. Men det kan också vara så att många i vänstern är påverkade av den hegemona ideologins bild av högern, en bild de matas med av allt från media till populärkultur. Något som kan tala för det senare är att andra studier tyder på att ”conservatives” har lättare att förklara hur ”liberals” resonerar än omvänt, ”our results do fit with emerging research that challenges some assumed differences between conservatives and liberals. For example, conservatives were better at representing liberals’ beliefs (perspective-taking) than liberals were at representing conservatives’ beliefs (Graham et al., 2012).” Det skulle i så fall ligga i linje med Jonathan Haidts moralfundamentsteori, där vänstern har färre moralfundament än högern. Det innebär att man som höger normalt delar vänsterns moralfundament men också har några de saknar, vilket också betyder att vänstern ofta saknar en ”theory of mind” för högern. Istället laborerar man med plattityder och negativa stereotyper, eftersom det finns aspekter av högerns moral man inte förstår.
Sammantaget är det alltså en läsvärd liten studie. Den empatiska vänstern visar sig vara romantiserad självbild, vänstern framstår snarare som moralistisk. Det i sin tur antyder kopplingen mellan den samtida vänstern och den manageriella staten, viljan att betrakta ”regelbrytare” som farliga och ovärdiga empati. Vad som är hönan respektive ägget här är svårare att veta, har den manageriella staten konstruerats av generationer av moraliskt och själsligt begränsade människor eller har den format dem? Sannolikt är det en dialektisk process, det finns en hård kärna med högst begränsad empati om vilken Sloterdijks och Finkielkrauts insikt att ”man behöver inget samvete om man är ett samvete” är träffsäker. Denna tveksamma biotyp påverkar sedan genom diverse institutioner mer lättpåverkade grupper att anamma bilden av högern som farlig. Samtidigt antyder artikelförfattarna en dekonstruering av termerna i studiens avslutande del, de noterar där att ”increasing perceptions of variability among the opposing party’s supporters reduces the size of the intergroup empathy bias”. Det finns många ”högrar” och det finns även flera ”vänstrar”, och de motsvarar olika biotyper. Om man tillhör en mer empatisk sådan kan det vara värt att åtminstone en stund ta del av Empathic Conservatives and Moralizing Liberals snarare än etablerad media. Det kan också vara värt att undersöka de mer problematiska biotyperna i ”högern”, här finns bland annat en del värdefullt skrivet på temat ”Conservatism Inc”, av Claes Ryn och av de konservativa revolutionärerna.
Om skribenten: Joakim Andersen
