Skotten mot Donald Trump påminde oss genom betydelsen av några centimeter hit eller dit om bristerna i den mer deterministiska historieskrivningen, de bekräftade åtminstone delvis också värdet i den gamla Great Man Theory. Ibland har historiska personligheter betydelse, det hade varit svårt och, inte minst, tagit tid för det amerikanska folket att hitta en ny representant som Trump. Även kaosteorin kan sägas ha fått vatten på sin kvarn genom skotten, oaktat det högst legitima talet om attentatet som följden av stokastiskt våld, av oavbruten demonisering av Trump från media och andra, visade de på slumpens historiska betydelse. De kostade också en familjefar i publiken livet.

Att värna sin familj genom att ställa sig i kulornas väg är bland det mest mänskliga och mest heroiska man kan göra. Intressant var även Trumps reaktion på skotten, en reaktion som visade på starka drag av krigarkaraktär. Istället för att fly eller bryta samman reste han sig med knuten näve och manade sina anhängare till fortsatt kamp. Det finns en dödsföraktande underton i detta som sällan kommenterats, ”fight fight” utbrister inte nödvändigtvis den som är helt övertygad om att han kommer överleva. Trump tycks redan från början ha varit en januskaraktär med drag av både räv och lejon, men den utdragna kampen mot Träsket har fått de senare att framträda allt tydligare. Oavsett vad man tycker om hans politik är det på ett rent personligt plan värt respekt, mycket tyder också på att han idag ser sig som en förkämpe för det breda amerikanska folket. Just Trumps januskaraktär var något vi uppehöll oss en del vid i snart årtiondet gamla Ur ruinerna, ”på många sätt är han en januskaraktär, med benen i skilda sfärer”. Bakgrunden både på militärskola, i fastighetssektorn och som kändis gjorde att ”med Moldbugs terminologi har Trump alltså drag av både vaisya, brahmin och optimat.” Han är å ena sidan starkt influerad av Carl Jung och anpassar å andra sidan ofta sin retorik till en synnerligen lättbegriplig nivå. Vi utgick även från John Glubbs historieschema och fann att Trump hör hemma i två historiska eror, ”han är en kändis, något som närmast är en förutsättning för en liknande politisk karriär i vår era av dekadens. Men samtidigt är han en företagsledare, en magnat som för tankarna till kommersens era och delvis är en historisk atavism.” Den stridbare Trump kunde vi då inte fullt ut förutspå, i valet mellan en spenglersk Caesar och en marxsk Bonaparte misstänkte vi att han snarast var det senare. Oddsen ser idag bättre ut för det förstnämnda, även om det är fullt möjligt att skeendet drar ut på tiden såpass att det istället blir nästa generations Trump som får axla det ansvaret.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.