I dagarna har en tysk tolkning av Gigi d’Agostinis gamla hit L’Amour Toujours påmint om musikens politiska sprängkraft. En hel del skulle kunna sägas om varför just d’Agostinis snart ett kvarts sekel gamla sång försetts med ny text, man kan peka på dess medryckande men samtidigt drömska kvaliteter, genrens aspekt av implicit whiteness, och det faktum att Europas demografiska verklighet för 25 år sedan var en helt annan. Ett rent sammanträffande är det oavsett vilket inte.

Intressant i sammanhanget är även Mes Aïeux från Quebec. Om L’Amour Toujours mutationer innebär att europeisk ungdom approprierar musikindustrins kreationer, vilket är på både gott och ont, finns det andra kvaliteter hos Mes Aïeux. Bandets namn betyder ungefär ”mina förfäder”, det bildades 1996 efter det misslyckade försöket att genom folkomröstning vinna självständighet. Det räknas till den ”neo-traditionella” musikscenen i Quebec, med dess kombination av äldre och nyare influenser. Musik bör inte reduceras till politik, men bandet kan bland annat förstås mot bakgrund av den i Quebec starka självständighetsrörelsen (”Vive le Québec libre” för att citera såväl de Gaulle som Mesrine). Där finns också en insikt i vikten av att hålla den egna kulturen vid liv, av det den Nya högern kallar ”långa minnen”. Liknande musikaliska ansatser har för övrigt funnits även i Sverige, både med och utan politiska kopplingar (jämför vikingarocken och Nordman, Sarek med flera).

Mes Aïeux har refererat till aspekter av quebecsk historia och folklore i sina sånger, till djävulen, pälsjägare, flygande kanoter och liknande. Deras förmodligen mest kända sång är Degeneration, vilken för snart tjugo år sedan var mycket populär i identitära och systemkritiska kretsar även utanför Quebec. Detta då texten vänder sig mot den etablerade bilden av äldre människor som tråkiga figurer som missat allt det roliga den moderna världen erbjuder, och istället fokuserar på hur rika och spännande liv de levde i jämförelse med sina TV-tittande ättlingar. Även vad gäller synen på proletarisering och abort är texten tämligen antimodern. Det är dessutom en av bandets musikaliskt mer lättillgängliga sånger.

Vi hittar Degeneration med både fransk och engelsk text på youtube här: Degeneration och en liveversion ihop med Celine Dion och mängder av glada fans här: Degeneration

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.