Situationen vid den amerikanska gränsen illustrerar i många avseenden att USA inte längre har någon gräns, landet har blivit gränslöst. Det är i förbigående sagt tveksamt om USA ens är ett land i egentlig mening, vilket skulle innebära att gränsen mellan ”medborgare” och ”icke-medborgare” är på väg att göras till en anakronism. ”På väg att göras” bör här betonas, dels eftersom processen inte är fullbordad, dels eftersom det finns aktörer som driver på den. Men det finns också aktörer som, ibland retoriskt och ibland mer konkret, motsätter sig den. Elon Musk har nyligen uttryckt att det hela bottnar i vissa politikers vilja att bjuda in miljontals framtida demokratiska väljare och sedan på olika vis göra dem röstberättigade. En sådan agenda skulle säkra det demokratiska partiets maktinnehav under en lång framtid, även om man kan invända att Musks analys är något endimensionell. Det han beskriver är en aspekt av ett historiskt skeende där folkstaten monteras ner och ersätts av en ordning baserad på en helt annan relation mellan undersåtar och elit, liksom för den delen undersåtarna emellan.
Oavsett vilket, det hela äger inte rum utan motstånd. Ett intressant fenomen är att delstaterna idag öppet gör det den federala ledningen vägrar göra, och säkrar gränserna. Det är både en legitimitetskris och en legalitetskris, som bottnar i det demokratiska underskottet på federal nivå. Texas har bland annat satt upp taggtråd, ihop med Florida har delstaten även skickat illegala invandrare till demokratstyrda städer så att de tvingats uppleva massinvandringens följder. Republikanerna har kritiserat Bidens gränspolitik, vilken de karaktäriserar som ”öppna gränser”. Bland annat kan vi i en Interim Staff Report läsa att ”with such a large and seemingly unending influx of illegal aliens into the United States, Americans would be right to conclude that the border crisis is not a side effect, but instead a goal, of the Biden Administration’s radical open-borders immigration policies”. Det ställer det demokratiska underskottet på sin spets, har en politisk elit rätt att ändra folkets sammansättning för sina egna mål? Enligt en opinionsundersökning har bara 27% av de tillfrågade förtroende för Bidens hantering av den massiva illegala invandringen.
Flera intressanta artiklar analyserar det som sker, det är av historisk betydelse. Malcom Kyeyune jämförde redan 2021 i The emptiness of American anarchy situationen i USA med en kaotisk era i Japans historia. Kyeyune beskrev då ”what happens when a large political vacuum is created almost overnight, and there’s no good alternative on hand. The result is a very chaotic period of political free-for-all, as old coalitions rapidly collapse and new ones form, and centuries-old grudges suddenly come rearing back to life”. Under den japanska bakumatsu-perioden förlorade centralmakten kontrollen över flera regionala magnater, i dagens USA ser vi början på något liknande med delstater som Texas och Florida.
På Neo-Ciceronian Times kan vi ta del av en sammanfattning och analys betitlad Are You Ready for a Constitutional Crisis? Fokus ligger här på elitteori, pudelns kärna är frågan om varför de republikanska politikerna närmast som en man ställt sig bakom delstaternas utmaning. Svaret är inte helt givet, men Titus skriver att ”my guess is that, at some point pretty recently, it was communicated to Republicans that under no circumstances will they be allowed to share in any of the collateral benefits accrued from controlling the coming, transformed cosmopolitan America. Once the Bolsheviks secured control of Russia after the Revolution, they eliminated all opposing parties, even their previous partners. In the same way, progressive Leftists imagine that they’ve secured control here in the USA and are planning the same process here but jumped the gun.” USA är i full färd att omvandlas till en de facto enpartistat, och det finns ingen plats för de republikanska eliterna i den. Därför har de korsat Rubicon, om än ett litet Rubicon än så länge.
Läsvärd är även artikeln The Making of a Constitutional Crisis av Lafayette Lee. Den är publicerad på IM-1776, där vi även kan läsa en intervju med Erik Prince, Blackwaters grundare, och en analys av Mad Mens gynekokratiska budskap, det är kort sagt gediget högerintellektuellt stoft. Lafayette Lee identifierar kärnan i konflikten mellan delstater och federal regim som följden av en tyst revolution, i snarlika ordalag som Christopher Lasch och James Burnham. Konstitutionen och folkets inflytande har diskret ersatts av den manageriella, eller byråkratiska, staten. Lee skriver att ”whether they can explain it or not, ordinary Americans sense that their way of life is slipping away, that a strange new civil religion has replaced the one they were born into, that their consent no longer undergirds the political system, and that the Constitution has been rendered toothless by a nameless, faceless, and, ultimately, incomprehensible power in Washington. There was no debate, no vote, and no notice given — they were never asked.” Den nya manageriella regimens svaghet är dock att den saknar legitimitet, något som blir tydligt vad gäller konflikten om gränsen och den illegala massinvandring Biden vägrar stävja.
Sammantaget är det som pågår av historiskt intresse, i likhet med de massiva bondeprotesterna som just nu pågår i flera europeiska länder. Vi lever i spännande tider, och det finns inte bara skäl till pessimism.
Om skribenten: Joakim Andersen
