I samband med Folk och försvars rikskonferens har statsminister Kristersson uttryckt en förväntan att svenska medborgare ska ”med vapen i hand och med livet som insats försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva””. Han har samtidigt gjort gällande att ”medborgarskap är inte en resehandling”. Oavsett eventuella geopolitiska aspekter, hot från Ryssland et cetera, sätter utspelet fingret på en avgörande motsättning i det samtida Sverige och Västerlandet. Historiskt har svenskheten präglats av en beredskap att just med vapen i hand försvara landet och folket, för detta har svenskarna gjort sig väl kända i omvärlden. Att göra sin plikt för att kunna kräva sin rätt har även det varit ett uttryck för det svenska kynnet. Samtidigt känns Kristerssons utspel falskt, något skaver. För att identifiera exakt vad det är som skaver vänder vi oss till det lilla stycket ”medborgarskap är inte en resehandling”, där vi rör oss bort från verkligheten och in i den rena retorikens sfär. För medborgarskapet har i verkligheten reducerats till om inte resehandlingar så i varje fall resehandlingar och anspråk på svensk välfärd.
Detta är en aspekt av en grundläggande omvandling av såväl Sverige som Västerlandet, där bland annat invandring använts som ett av flera redskap för att montera ner de europeiska folkens historiska fri- och rättigheter. Centralt här är även att dessa folks äganderätt till sina hemländer utan debatt gått från att vara självklarheter till att stämplas som illegitima uttryck för ”rasism”. I förbigående noterar vi samtidigt att denna äganderätt inte för den skull överflyttats till invandrarna ifråga, utan mer diskret till vissa elitskikt som storkapital och byråkrater. När Kristersson talar om ”Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva” avser han alltså något väsensskilt från vad människor i gemen menar med samma ord. Han talar om Sverige som en del av en transnationell ordning, ett klassamhälle med totalitära drag, frikopplat från de europeiska folken och vår historia.
I den post-romerska världen talar man inte sällan om distinktionen mellan republiken och imperiet, där republiken präglas av folkets intressen och inflytande medan det expansiva imperiet bland annat tenderar att innebära folkets förlust av politiskt inflytande och ekonomisk autonomi. Brooks Adams beskrev processen, liksom John Calhoun och många andra. Samtidigt är det tveksamt om det post-romerska och anglofona begreppsparet egentligen är optimalt för att förstå det som ägt rum i Sverige. Istället bör vi vända oss till den tyska traditionen, där vi för övrigt finner såväl Marx och Engels som Günther och Hegel. ”Vänster” och ”höger” är mindre relevanta etiketter i just denna fråga. Gemensamt för dem är att utgångspunkten är det vi kan kalla folkstaten. Intressant i sammanhanget är Marx tidiga Pre-Capitalist Economic Formations, där han beskriver det germanska produktionssättet. Det skiljer sig både från det han beskriver som primitiv kommunism och från senare kapitalism, liksom från asiatisk despotism och slavekonomi. Istället präglas det av en syntes mellan familjebaserat ägande och vissa gemensamma ekonomiska och politiska former. Marx skriver bland annat att ”the community exists only in the mutual relation of the individual landowners as such. Communal property as such appears only as a communal accessory to the individual kin settlements and land appropriations.” Samtidigt finns det ett visst inslag av gemensamt ägande, ”the ager publicus, the common land or peoples’ land, occurs among the Germans also, as distinct from the property of individuals. It consists of hunting grounds, common pastures or woodlands, etc., as that part of the land which cannot be partitioned if it is to serve as a means of production in this specific form”. Värt att nämna är här dels att germanerna historiskt kunde ”hoppa över” slaveriet som produktionssätt och ge upphov till feodalismen, dels att det germanska produktionssättet har likheter med vissa former av folkhemmet.
För mycket kan inte sägas om det, sannolikt kommer det dessutom göras framöver, det avgörande är att folkstaten utgår från gemensamt ”descent, language, common past and history”, självständiga familjer och vissa gemensamma ekonomiska och politiska former. Ytterst är det folket som äger såväl landet som staten. Den röda tråden i Marx verk är en tragedi, han beskriver gång på gång hur gemenskaper baserade på klan, folk eller stam slår över i och sprängs av klassamhällen. Återkommande är något som kan kallas ”eliternas revolt”, deras övertagande av staten och deras användande av migration som led i nedmonteringen av folkstaten, klangemenskapen eller vad det vara månde. Det vi bevittnat i historisk närtid i Sverige är ett skolboksexempel på den process Marx beskriver, där folkstaten omvandlats till en klasstat. Detta utan att politiker och media satt ord på det, tvärtom låtsas de ännu att vi lever i folkstaten. Det innebär att utspel som Kristerssons, krav på att ”med vapen i hand och med livet som insats försvara”, vilket var en förutsättning för folkstaten, fortfarande dyker upp. Men de har slagit över i sin motsats, det vi förväntas försvara är den ordning som nedmonterat folkstaten (även om det kan förekomma situationer där folkets intressen ändå behöver försvaras mot yttre aktörer).
Avgörande blir då att tydligt beskriva vad som pågår. Vi behöver tydliga begrepp, så att ovan nämnda eliter inte kan blanda bort korten genom att slarvigt använda samma ord för att beskriva diametralt motsatta fenomen och utnyttja människor som är svältfödda på sanning, plikt och solidaritet. Noteras kan avslutningsvis att denna manipulativa begreppsförvirring förekommer både i ”vänstern”, där folkstatens solidaritet och gemensamma ägande åberopas för att finansiera en invandring som omöjliggör folkstaten, och inom borgerligheten, där folkstatens försvar och stridbara traditioner åberopas för att något helt annat ska försvaras. Sverige i betydelsen svenskarnas gemensamma hem och Sverige AB är två vitt skilda storheter.
Om skribenten: Joakim Andersen
