Goterna sågs under lång tid närmast som ett släkte av övermänniskor, en ”härskarras” i besittning av såväl esoteriska hemligheter och visdom som krigiska kvaliteter, de var liksom många germanska stammar skickliga statsbyggare och dessutom både fysiskt resliga och vittberesta. Det gotiska arvet var föga förvånande en källa till stolthet för bland annat spansk aristokrati och svenskar. I Sverige har det gett ekon historiskt i återkommande nationella renässanser, som Johannes Bureus göticism, 1800-talets Götiska Förbund och förhoppningsvis även framtida motsvarigheter.

Frågan om goternas härkomst har därför varit både potentiellt känslig och högst relevant, källor som Jordanes kopplade dem uttryckligen till ”den väldiga ön Scandza i norr”. Intressant är då arkeogenetikens snabba framsteg som bringat ökad klarhet i frågan, och återigen tycks bekräfta att det ofta finns historisk sanning i myter. Det gäller hazarernas koppling till Djingis Khan och det tycks alltså även gälla goternas koppling till södra Skandinavien. En läsvärd artikel i sammanhanget är The genetic origin of the Goths på Genomic Atlas (där vi för övrigt även finner fascinerande texter som From Stone to Bronze in prehistoric Scandinavia och The origins of lactase persistence in Europe).

Det arkeogenetiska materialet tyder starkt på att Jordanes skildring av hur goterna från Scandza flyttade till Gothiscandza, i dagens Polen, stämmer historiskt, ”the results are in aligment with archaeological and historical evidence, strongly suggesting that the Wielbark culture formed through migration from Southern Scandinavia. A large majority of the Wielbark culture samples are autosomally Scandinavian-like, and carry predominantly Scandinavian Y-DNA haplogroups.” Genom flera fyndplatser kan goternas äventyr genom Europa sedan följas, bland annat plockar de upp DNA från sarmater i dagens Ukraina och når så småningom dagens Spanien. Det går även att identifiera arvet från de germanska folkvandringarna i dagens Spanien, Italien och Balkan. Avseende Spanien får vi veta att ”approximately 5% of Spanish men carry Y-DNA I1, with the majority of them being under the Z63 branch typical of the Wielbark culture”, de spanska aristokraternas stolthet över det gotiska blodet framstår inte som alldeles verklighetsfrämmande. Även i Balkan går det att spåra det gotiska arvet, ”around 8% of Serbs carry Y-DNA I1. I1 ranges from a frequency of 7-14% in Serbia, Slovenia, Bosnia, Croatia, Hungary and Montenegro, with the majority of that being under subclades that were likely brought by East Germanic tribes”.

Sammantaget är det en intressant liten text som kan ge en introduktion till arkeogenetiken och påminna om några av våra inspirerande germanska släktingar.

Relaterat

Lästips: Jordanes
Lästips: Gutasagan
Johannes Bureus – Lejonet från Nordanlanden
Den gotiske gudens hemligheter
Carleton Coon och germanerna
Scandza, ex genere Gungnis

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.