Våldsdåden kopplade till gängkonflikterna, inte sällan med utomstående dödsoffer, har nu nått en sådan omfattning att de inte går att tysta ner. För socialdemokratin är detta potentiellt förödande, givet att partiet associeras med en generös invandringspolitik och gängvåldet är tämligen svårt att inte associera med invandringen. En strategi för att försöka hantera detta som partiet tycks ha utarbetat stavas ”partyknarkarna”. Målet med utspel som ”stoppa gängen, knarka inte” är att återta problemformuleringsprivilegiet, alternativt problemförklaringsprivilegiet, och få debatten att handla om sekundära faktorer bakom gängvåldet snarare än den demografiska och kulturella förskjutning landet genomgått.

Lika centralt är att leda om de negativa känslor som många svenskar nu känner, såväl rädsla som vrede, från de människor som beställer och utför skjutningar och sprängningar till att istället riktas mot ”partyknarkarna”. Detta då de gängkriminella normalt associeras med invandrargrupper, trots vissa försök att lyfta fram en ”utpekad nazist” och liknande 1990-talsretorik riktad till låginformationsväljare, och en debatt som har dem i fokus är svårhanterlig för socialdemokratin och ”vänstern”. Den skulle lätt få sitt eget liv och snart kunna handla om sådant som massinvandringens baksidor, kulturskillnader, vanliga människors erfarenheter av dominansbeteende i vardagen och liknande. Fokus på ”partyknarkarna” har istället fördelen att passa väl in i den verklighetsbeskrivning och problem- och fiendeformulering socialdemokratins företrädare och anhängare är vana vid. Oavsett om det i sak är korrekt eller inte associerar de ”partyknarkaren” med en rik, vit man, vilket betyder att det går att knyta an till invanda sentiment som det lastgamla ”det är de rikas fel” och det något nyare ”det är de vita männens fel”. Den emotionella betydelsen av sådana budskap för många låginformationsväljare ska inte underskattas, särskilt inte i en situation där de börjar tvivla på att ”SD har fel” när det gäller just gängvåldet. Att från auktoriteter då få höra att SD visst har fel och att det är de förhatliga rika kokainisternas fel är betryggande och kan bryta obehagliga processer av kritiskt tänkande.

Oavsett om det primärt är rika, vita män som knarkar eller om även utsatta missbrukare och ”rasifierade” i förorten är storkonsumenter så har ”partyknarkarna” dessutom fördelen att kunna knyta an till en svensk tradition av konformism och puritanism. ”Knarka inte” skriver in sig i en lång rad uppmaningar, många av dem betydligt mindre infantila, som ”gör din plikt, kräv din rätt” och ”en svensk tiger”. Implicit tillskriver ”knarka inte” svenskar agens, alltså förmågan att kontrollera sina handlingar och därför även kunna ställas till ansvar för dem. Det går att resonera med dem, ”knarka inte”, det går även att bli upprörd på dem när de inte gör det. Att bli upprörd på de individer som skjuter och spränger är betydligt svårare. Bakgrunden till detta är intressant. Det handlar å ena sidan om realpolitik, socialdemokrater och andra inser inte sällan att de har mycket att vinna kortsiktigt på att peka ut ”partyknarkarna” som de skyldiga till skjutningarna oavsett om det samtidigt framställer de egentliga gärningsmännen som någon sorts förvuxna barn utan agens. Men det handlar även om djupare rasistiska föreställningar. ”Vänstern” utgår i hög grad från just en syn på vissa invandrargrupper som en sorts förvuxna barn, å ena sidan mer ”äkta” och med ”rytmen i blodet” men å andra sidan utan den förmåga till självkontroll de associerar med vita män. Av naturliga skäl är detta föreställningar som de inblandade sällan sätter ord på, ens för sig själva. De kan därför identifieras genom sådant som ovan nämnda dubbelmoral, oftare genom det som inte sägs än det som sägs.

Vi finner sammantaget att fokusförflyttningen till ”partyknarkarna” är infantil och förenklad, men också att den fyller realpolitiska, metapolitiska och psykologiska funktioner för några grupper som själva bär ett betydande ansvar för gängvåldet. Den bör därför bemötas med kraft och med klarspråk snarare än i sak. Istället för att spela med och leta efter statistik som visar att ”partyknarkarna” inte är gängens huvudsakliga inkomstkälla så bör man peka ut de verkliga orsakerna. Inte sällan bör man även sätta ord på de verkliga drivkrafterna, såväl realpolitiska som psykologiska, bakom försöket att flytta skulden till ”rika, vita män”. Försöket är ohederligt och sätter ”vänsterns” kortsiktiga intressen före landets, de som ägnar sig åt det förtjänar därför sällan respekt.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.