Vi lever i ett patriarkat där feminismen är en av överideologierna. Detta kan framstå något motsägelsefullt, i ett genuint patriarkat förväntar man sig inte att män från ursprungsbefolkningen framställs som en problematisk grupp i kultur och ideologi, inte heller förväntar man sig att den officiella verklighetsbeskrivningen slagit fast att ”mäns våld mot kvinnor”, ”diskriminering” och ”sexism” är strukturella problem som måste bekämpas med bland annat politiska medel. Lösningen på denna motsägelse kan vara att vi egentligen inte alls lever i ett patriarkat utan tvärtom i det Julius Evola beskrev som en gynekokrati. Det myckna talet om ”patriarkatet”, ”vita cis-män” och så vidare är då snarare exempel på det Marx analyserade som ideologi. Sådana har samhällen överlag, de tenderar att överlappa olika elitskikts intressen och de är inte nödvändigtvis helt med verkligheten överensstämmande.
Det är samtidigt fullt möjligt att situationen rentav är mycket motsägelsefull, att det finns inslag av såväl gynekokrati och patriarkat som något helt tredje i vårt samhälle. Det sistnämnda analyserades på ett fruktbart vis av Ivan Illich, som konstaterade att vårt samhälle gått från att vara ett ”genderifierat” samhälle med separata sfärer för män och kvinnor, till att bli ett samhälle dominerat av ”kön”. I ett sådant samhälle tävlar män och kvinnor i många sammanhang på lika villkor i den historiskt manliga sfären. Illich menade att de då blir ”det andra könet” i dubbel bemärkelse, alltså även andrapristagare (”under any economic regime they are only second sex. They are forever handicapped in games where you play for genderless stakes and either win or lose”). Illich kan här kompletteras och uppdateras med bland annat Eva Illouz, i den emotionella kapitalismens senmoderna jättebyråkratier är det inte sällan kvinnliga egenskaper som premieras och männen som blir ”det andra könet”. Detta inte minst då den officiella ideologin hänger samman med att staten bidrar till detta, genom kvotering, lagstiftning et cetera.
Oavsett vilket, det är intressant att ta del av studier som undersöker om verkligheten och den officiella ideologins påståenden stämmer överens med varandra. Texten Hostile sexism is live and well, but mostly in favor of women av Emil O. W. Kirkegaard ger en inblick i spännande statistik som inte direkt bekräftar den officiella ideologin. Bland annat får vi veta att i amerikanska enkäter om mäns och kvinnors relativa förmågor har kvinnor under hela perioden 1948-2018 setts som mer empatiska än män (”communion”). Under perioden har de rentav betraktats som alltmer empatiska jämfört med män, skillnaden i enkäterna var marginell 1948 men förkrossande 2018. Vad gäller intelligens ses kvinnor som överlägsna män sedan någon gång på 1960-talet, även om de flesta deltagarna i enkäterna ansåg att båda grupper var lika intelligenta. Något liknande gäller kompetens, även om skillnaden mellan gruppen som svarade ”kvinnor” och gruppen som svarade ”ingen skillnad” här är mindre än vad gäller det mer laddade området intelligens. Endast vad gäller agens kan en viss övervikt för deltagarna som såg män som mer handlingskraftiga än kvinnor noteras. Genomgående är i varje fall att synen på mäns kompetens, intelligens, agens och empati blivit alltmer negativ sedan 1948, några dramatiska förändringar kan för övrigt inte identifieras i samband med det radikala ”1968”. En skillnad mellan manliga och kvinnliga deltagare i enkäterna kunde också iakttas, Kirkegaard skriver att ”men on average think women are more competent and intelligent too with a 65% majority. Women are much more pro-female with about 85% agreeing women are more competent and intelligent”.
Kirkegaard delger oss även resultat från en annan amerikansk studie, där det visar sig att kvinnor är den mest omtyckta gruppen. Mer omtyckta än de likaledes populära grupperna lärare, svarta och asiater, betydligt mer populära är exempelvis män, journalister och feminister. Verkligt intressant blir det när Kirkegaard tar upp studier av partiskhet i den akademiska världen. Bland annat finns det studier som tyder på att liberaler blir mindre objektiva när de ska bedöma forskning som når slutsatser i strid med den liberala världsbilden, ”liberals evaluated the same study as less credible when the results concluded that a privileged group (men and Whites) had a more desirable quality relative to a victims’ group (women and Blacks) than vice versa.”.
Sammantaget är det en läsvärd artikel. Den identifierar en positiv syn på kvinnor i Väst som har gamla anor och är en del av den europeiska särarten. Det är dock en positiv inställning som är svår att förlika med den officiella ideologins påståenden om motsatsen, samtidigt som den givetvis är en av flera förutsättningar för den officiella ideologin. Värt att notera är samtidigt den motsättning som artikeln lyfter fram. Å ena sidan finns det flera enkäter som visar att människor beskriver kvinnor som mer kapabla än män. Å andra sidan finns det studier som tyder på att liberaler ser kvinnor som en av flera grupper av offer. I vad mån liberaler verkligen ser sådana grupper som mer kapabla och i vad mån det handlar om verbal kompensering för att hantera motsatsen är här en intressant frågeställning som är svår att få svar på. Att det liberala psyket är komplext är dock ett väl känt faktum.
Om skribenten: Joakim Andersen
