En av den tyska filosofins mer originella företrädare var Max Stirner (1806-1856), författare till Der Einzige und sein Eigentum, någon sorts unghegelian och under en tid ett av Marx och Engels främsta hatobjekt. Stirners filosofi kan kallas egoistisk, han beskrev tron på flertalet sociala fenomen, från Egendomen till Staten och Mänskligheten, som hjärnspöken. Idag talas det ibland om ”sociala konstruktioner”, Stirners perspektiv påminde delvis om ansatsen men hade fokus på hur dessa hjärnspöken eller ”hjul i huvudet” påverkar den enskilde. Han utvecklade också ett dialektiskt synsätt på hur relationen mellan ”der Einzige” och hjärnspökena utvecklas historiskt. Människan och civilisationen genomgår enligt Stirner tre faser, vilka han föga politiskt korrekt kallade ”negroid”, ”mongoloid” och ”kaukasisk”. I den sista fasen behärskar människan sin skapelse snarare än tvärtom, man kan här jämföra med Marx historiska schema där ekonomin snarare än hjärnspökena står i fokus men grundperspektivet är snarlikt. Från att ha behärskats av sin skapelse återtar människan kontrollen, nu med betydligt mer kraftfulla verktyg än innan processen tog sin början. En skillnad mellan Marx och Stirner här var att för Stirner var det möjligt att redan idag, på individnivå, bli fri från Staten, Egendomen et cetera. Mentalt fri bör här tilläggas, Staten förblir en realitet oavsett hur man ser på den.
Stirner beskrevs av Spengler som en företrädare för den gemena snarare än den förnäma egoismen (”jag är värdefull för mig själv” kontra ”jag är värdefull för kulturen”). Men på samma sätt som Engels först var positiv till ”sankt Max”, innan Marx hårdhänt tog sådana villfarelser ur honom, har han påverkat delar av den mer genuina högern. Ernst Jüngers anark är en vidareutveckling av Stirners ”Einzige”, även Schmitt och Mussolini läste honom. I vad mån dessa förverkligade Stirners ”kaukasiska” fas lämnar vi osagt, kritiken av ”sankt Max” från både höger och vänster har inte sällan riktat in sig på hans småborgerliga framtoning. Jünger låter oss ana hur en mer heroisk personlighetstyp kan hantera vissa av Stirners resonemang, även Evola kan vara av intresse i det sammanhanget. Hans distans till det moderna samhällets ideologier/”hjärnspöken”, dess socialt och ideologiskt promiskuösa karaktär, och dess aspekt av översocialisering för inte sällan tankarna till Stirner, även om den senare skulle betraktat traditionen som ytterligare ett hjärnspöke. Mot vilket Evola sannolikt invänt att han inte talade om sådant som han inte själv erfarit och att Stirners materialism var det verkliga hjärnspöket.
Konst och religion
Art makes the Object, and religion lives only in its many ties to that Object, but philosophy very clearly sets itself apart from both.
– Stirner
Flera av Stirners småskrifter finns idag tillgängliga på det anglofona internet, bland dem Kunst und Religion från 1842. Stirner utgick här från hegelska resonemang för att förklara religionen som en sorts alienation. Människan anar att han har en annan sida inom sig och ”he is driven on to divide himself into that which he actually is, and that which he should become”. Det är en rent antropocentrisk analys av religionen snarare än en mer kosmologisk, men den är inte alldeles ointressant. Inte minst sätter Stirner konstnären i centrum, det är enligt honom konstnärliga genier som grundar religioner. ”Only the founder of a religion is inspired, but he is also the creator of Ideals, through whose creation any further genius will be impossible” skriver Stirner. Han noterar också att sann religion inte är ljummen, det finns religiös kärlek och det finns religiöst hat. Här blir Stirner förvånansvärt aktuell, ”in our times, the amount of hate has diminished to the extent that the love of God has weakened. A human love has infiltrated, which is not of godly piety but rather of social morality. It is more ”zealous” for the good of man than for the good of God.” Religion och social moral är inte samma sak, vilket innebär att en kyrka som invaderas av social moral i form av vänsterliberalism riskerar att sätta religionen i andra hand.
Stirner skisserar hur som helst en historisk cykel, jämförbar med spelet mellan Kultur och Zivilisation hos Spengler, där konstnärliga genier skapar religioner, vilka sedan upprätthålls av vanliga människor innan de utarmas och till sist går under i mötet med konstnärer igen. Men nu konstnärer i form av komiker, vilka visar att de blivit tomma skal. Men cykeln slutar inte där, ”even comedy, as all the arts, precedes religion, for it only makes room for the new religion, to that which are will form again.”
Det finns alltså intressanta insikter hos Stirner, samtidigt som hans förståelse av religionen är tydligt begränsad av hans historiska sammanhang. Det kan vara givande att bekanta sig med två av Stirner influerade tänkare, närmare bestämt Dora Marsden och Hakim Bey, och hur de försökt ta ”der Einzige” bortom dessa begränsningar.
Stirner gav som ovan antytts konstnären en central roll i historien, och han har påverkat en hel del konstnärssjälar. Genom Dora Marsden (1882-1960), redaktör, suffragist och filosof, fick Stirners egoism ett inte oävet inflytande i det brittiska avantgardet. Bland annat Ezra Pound, T.S. Eliot, D.H. Lawrence, James Joyce och Wyndham Lewis skrev i hennes tidskrift The Egoist. Marsden framstår som en ovanlig personlighet, på samma gång intelligent och okuvlig, med en närmast germansk vilja att skapa ett strukturerat system. Hennes perspektiv överlappade både Heraklitos, mystik och sträng logik. Istället för Jüngers anark talade hon om arkisten. I The Illusion of Anarchism skrev hon att ”at the birth of every unit of life, there is ushered into existence — an Archist. An Archist is one who seeks to establish, maintain, and protect by the strongest weapons at his disposal, the law of his own interests.” Hon målade upp en bild av världen som en arena där olika intressen ställs mot varandra, en nyttig motvikt till dagens liberala världsbild där intressen antingen kamoufleras som ideal eller demoniseras.
Intressant är att Marsden redan i The Egoist utvecklade en mer kosmisk världsbild där det kreativa ego blev något permanent snarare än tillfälligt. Hon skrev senare om The Mysteries of Christianity, där hon bland annat tog upp kristendomens ”feministiska” aspekt.
I vad mån hennes metafysik representerar en fulländning av Stirner snarare än något eget, om än ett originellt sådant, är en annan fråga. Intressant i sammanhanget är då Hakim Beys reflektioner kring Stirner i essän Black Crown & Black Rose – Anarcho-Monarchism & Anarcho-Mysticism i klassiska T.A.Z. Bey är ingen alldeles oproblematisk tänkare, bitvis är han dessutom teatralisk eller rentav patetisk i sitt språk. Essän är oavsett vilket det sannolikt främsta försöket att närma der Einzige en mer traditionell kosmologi (även om Doras frånvaro i Beys resonemang kring individualism och radikal monism låter antyda att han inte läst henne). Bey placerar Stirners materialism i ett historiskt sammanhang, ”born long after the deliquescence of Christendom, but long before the discovery of the Orient & of the hidden illuminist tradition in Western alchemy, revolutionary heresy & occult activism”. Han hamnar här nära Evolas kategorisering av devotionalism och blind tro på saker man inte själv upplevt som lägre former av andlighet. Hans kritik av Stirner identifierar de två svagaste punkterna, dels bristen på ”a working concept of nonordinary consciousness”, dels ”a certain coldness toward the other.” Stirner hade inte själv erfarit andra medvetandetillstånd än det småborgerliga, och var därför benägen att se frukterna av dem som hjärnspöken. Trots ansatser i stil med resonemangen om ”förbund av egoister” är även Eros tämligen frånvarande hos Stirner. Bey nämner att detta kan vara en begriplig reaktion mot ”the warm suffocation of 19th century sentimentality & altruism”, men isolering är heller ingen fruktbar väg.
Sammantaget är Stirner fortsatt en givande bekantskap, vilket antyds av de personer som inspirerats av honom. Den själsliga distans till den moderna världens ”hjul i huvudet” som han strävar efter är inte mindre hälsosam idag. Den frihetskänsla det kan ge att se ”Staten”, ”Rasismen” eller vad det nu vara månde som hjärnspöken är inte sällan betydande, oavsett om man gör det inspirerad av Evola eller Stirner. Samtidigt finns det ett antal blinda fläckar i Stirners perspektiv, där Jünger, Marsden och Bey visar hur andra personlighetstyper kan komplettera ”sankt Max” tänkande.
Relaterat
Stirner och högern
Stirner och individualanarkismen
Om skribenten: Joakim Andersen
