En tämligen tydlig skillnad mellan den äldre vänstern och den samtida ”vänstern” rör synen på representation. För den äldre vänstern låg fokus på politisk representation, för den samtida ligger det på symbolisk och kulturell dito. Detta kan bland annat förstås som en naturlig följd av en partiell kompromiss med systemet efter Murens fall, där vänstern gav upp delar av sin systemkritik på områden som ekonomisk demokrati och geopolitik och i utbyte fick flytta fram sina positioner på mer symboliska arenor. I ett konsumtions- och skådespelssamhälle är det inte omöjligt att det finns betydande makt i de senare. Oavsett vilket är det en intressant metamorfos.
För den äldre vänstern stod politisk representation i fokus. Vem, om någon, kan representera olika relevanta grupper politiskt? Kan exempelvis borgare och intellektuella representera arbetarklassen, eller är det så att ”arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk” som Marx och Engels uttryckte det? Vi vet att Engels i sin brevväxling var skeptisk till sådant som alltför många lärare och homosexuella män i arbetarklassens organisationer, vilket följde tämligen logiskt av ”dess eget verk”-resonemanget. Risken för att representanterna började representera sig själva snarare än arbetarklassen var även den bekant, Engels och Marx var därför synnerligen intresserade av hur Pariskommunen försökt neutralisera ”denna i alla hittills bestående stater oundgängliga förvandling av staten och statsorganen från samhällets tjänare till samhällets herrar” genom sådant som allmänna val till flertalet administrativa poster, möjlighet att återkalla dem och beslutet att inte betala dem mer än arbetarlöner. Anarkismen är intressant även den i sammanhanget, med en än mer konsekvent kritik där den representativa demokratins aspekt av metafysik blottläggs. I förbigående kan nämnas att den traditionella högern haft liknande men inte identiska resonemang kring representationen. Givet att legitim makt för den traditionella högern inte utgår från folket utan från det mer än mänskliga, ”Guds nåde” och ”Himlens mandat”, uppstod här istället diskussioner om när Himlens mandat upphört och vad som då bör göras. Inom den mer sekulära högern har det också funnits värdefulla analyser av förhållandet mellan folk och eliter, exempelvis Michels och Burnham.
För den samtida ”vänstern” trängs frågan om politisk representation med frågan om symbolisk representation om platsen i rampljuset. Hur många actionhjältar är svarta respektive vita, hur många repliker får kvinnor i en film, kan minoriteter känna igen sig i reklamer, är det politiskt korrekt att man använder ordet ”man”, varför är så få vetenskapsgenier svarta eller kvinnor i den här filmen, varför framställs vikingar som vita cis-män, kan rasifierade barn känna igen sig i Pippi Långstrump, varför spelas Nefertiti inte av en svart kvinna, varför approprierar vita svartas musik, et cetera. Detta är genomgående i kulturindustrins praktik idag, där äldre filmer uppdateras genom ”race swapping”. Generellt innebär det att befintliga vita karaktärer blir svarta och att nya karaktärer konstrueras enligt en specifik rasideologisk logik. Intressant här är de två resonemang som legitimerar denna praktik, det ena resonemanget är det reella och det andra är retorisk efterhandskonstruktion.
Bekantar man sig med den postmoderna ”vänstern” finner man snart att frågan om representation är viktig. Redan 1989 tog Peggy McIntosh i White Privilege – Unpacking the Invisible Knapsack upp som exempel på ”vita privilegier” bland annat att ”I can easily buy posters, postcards, picture books, greeting cards, dolls, toys, and children’s magazines featuring people of my race” och ”I can turn on the television or open to the front page of the paper and see people of my race widely represented”. Cress Welsing, snarare afrocentrist än ”vänster”, skrev i Isis Papers att ”the racist social system can survive only if Black manhood is destroyed. It steadily has removed strong Black male images”, återigen handlade det om representationer och förebilder. Det går att finna tydliga belägg för att frågan om representation är avgörande i ”vänsterns” teori och praktik.
Försvar på temat ”men det spelar väl ingen roll vad han/hon har för hudfärg i nya filmen, är du rasist” när någon uppmärksammar ”race swapping” i dess olika former blir mot bakgrund av detta en uppenbar retorisk efterhandskonstruktion. Ibland framförd på grund av att en upplevd relativ svaghet gör att verkliga motiv måste tonas ner, ibland framförd av nyttiga idioter som inte är medvetna om den egentliga agendan och vill kunna konsumera utan att behöva skämmas eller tänka.
McIntosh, Welsing med flera är oavsett vilket värda att ta på allvar. Om det var ett genuint förtryck av svarta att de inte kunde vara säkra på att deras barn ”will be given curricular materials that testify to the existence of their race” så torde samma sak gälla vita i samma situation. McIntosh skrev att det var ett privilegium att ”when I am told about our national heritage or about “civilization,” I am shown that people of my color made it what it is”. Man kan givetvis välja att reifiera situationen på 1950-talet och betrakta detta som ett permanent vitt privilegium, men man kan även välja att ta historisk förändring på allvar och undersöka om det verkligen är så idag. Det är då fullt möjligt att man når slutsatsen att de ”vita privilegier” vad gällde representation som McIntosh med flera identifierade för ett antal decennier sedan har upphört, helt eller delvis, och att vita idag i många avseenden upplever motsatsen till privilegier. Detta gäller inte minst Welsings tal om vikten av förebilder, i det här fallet ”strong White male images” som demoniserats och marginaliserats. Kulturindustrins ovan nämnda rasideologiska logiker har en uppsättning tydliga mönster vad gäller manlighet och manliga förebilder.
I förbigående kan vi notera att representation sannolikt inte ens är ett nollsummespel, även om alla grupper representeras lika flitigt så kommer de uppmärksamma starkare när de andra grupperna representeras än när de själva gör det. Alla grupper kommer i ett sådant samhälle att uppleva att de missgynnas vad gäller den symboliska representationen, i sig ett argument mot experiment i stil med ”mångkultur”. Man kan fråga sig hur ett alternativ till ”vänsterns” representationspolitik kan se ut. En uppenbar kritik är den som skisserats ovan, det är ett övergrepp att beröva vita människor representation och förebilder på det sätt som sker idag. ”Någon sorts rättvisa måste det finnas”. Det är en kritik som kan hårddras ytterligare, ”rättvisa är omöjlig, homogena samhällen eller kulturella sfärer måste vara målet”. En annan logik antyds av den traditionella högerns syn på politisk representation, tillämpad på kulturens område kommer det då att handla om att representera estetiska, antropologiska och/eller andra ideal. Ett exempel på detta är den historiska nordicismen, man kan föreställa sig fler varianter. Det kan invändas att det var ett led i en förskjutning men Hollywood gjorde under en period många filmer med en vit och en svart huvudperson.
Sammantaget finner vi i varje fall att frågan om representation är väl värd att ta på allvar, och att ”vänsterns” och kulturindustrins världsbild och praktik bör uppmärksammas och bemötas. Man bör dock inte begränsa sig till den symboliska representationen, den politiska är minst lika avgörande.
Om skribenten: Joakim Andersen
