Tolkiens arv har de senaste åren utsatts för flera omtolkningar med allt tydligare ideologiska förtecken. Här kan nämnas den långa Hobbitfilmatiseringen, TV-serien Rings of Power, föga förankrad i Tolkiens verk och ofta med ett budskap diametralt motsatt det vi finner i dem, och på kortspelens område The Lord of the Rings – Tales of Middle-Earth. Omtolkningarna har tydligt rasideologiska förtecken men de som noterar eller rentav kritiserar detta stämplas och avfärdas normalt som ”rasister”. Frånsett den uppenbara projiceringen är det hela intressant, då vi genom dessa produkter kan få en inblick i den hegemona ideologin. Som alla ideologier genomsyras den av vissa mönster och logiker, mycket av det är dessutom outtalat och omedvetet. Istället går det att kartlägga ideologins mer djuppsykologiska aspekter genom att studera dem som komplex av bilder, associationer, tabun och känslor. Ett kortspel blir här särskilt användbart, eftersom inslaget av bilder är så stort att det delvis kan läsas som en uppsättning hieroglyfer. Varje kort förmedlar en mindre uppsättning egenskaper.

Ett antal mönster går att identifiera för den som mödosamt går igenom korten till The Lord of the Rings – Tales of Middle-Earth. I hög grad har vi att göra med rasideologiskt grundad inversion, Tolkiens antropologi har kort sagt ställts på huvudet. Han beskrev vissa individer och grupper på ett visst sätt, av rasideologiska skäl byter de i kortspelet hudfärg. Det gäller bland annat Aragorn.

Den hegemona ideologins amerikanska prägel blir uppenbar genom att vi på korten möter vita och svarta men betydligt färre andra. Inte många asiater, inga infödda australier, inga ursprungsamerikaner et cetera. Middle-Earth är kort sagt USA med lite magi och svärd. I många avseenden kan den hegemona rasmytologin ses som en besatthet av förhållandet mellan vita och svarta, där andra grupper på sin höjd kan ta plats som ersatz-svarta (eller i undantagsfall ersatz-vita, jämför palestinier och israeler). Noteras kan även att det på korten, och i liknande av samtiden invaderade kreationer, finns vita och svarta men betydligt färre blandningar av dessa. Detta trots att det mest sannolika, i avsaknad av ett rigoröst apartheidsystem, vore att de sistnämnda i gamla samhällen som Gondor och Rohan utgjorde flertalet av karaktärerna.

Detta är intressant, men det är samtidigt ytliga aspekter av den hegemona rasmytologin eller -psykologin. Andra mönster som kan identifieras är mer intressanta. Vi finner exempelvis att Aragorn på korten blivit svart, liksom bland annat Galadriel, Theoden och furst Imrahil. Genomgående här är att den kungliga och/eller sakrala funktionen associeras med svart hudfärg, den hugade kan finna ett flertal exempel på detta från annan samtida kulturproduktion. Det säger givetvis något om den hegemona rasideologin, eller rasprogrammeringen för att låna ett användbart begrepp från Boris Benulic, och de känslor, drömmar och begär den hänger samman med. Samtidigt finns undantag. Elrond är ett av dem, Gandalf är i sammanhanget ambivalent. Arwen representeras som vit även hon, men det finns en annan logik bakom detta.

Svart hudfärg associeras däremot ogärna med förräderi på korten. Vi finner därför att Boromir och Denethor förblivit vita, liksom Saruman och Gríma. Orcherna är heller inte svarta, utan gröna eller bleka (jämför deras förvandling mellan filmtrilogin och Hobbittrilogin). Saurons mänskliga tjänare, haradrim, språkröret, pirater och öströner, är också vita på korten. Givet att piraterna stammar från Numenor är det mindre förvånansvärt, men det gör å andra sidan Aragorn också. Öströnerna ser för övrigt ut som stenålderskelter. Korten lämnar en med intrycket att Saurons hemliga drivkraft är någon sorts vit maktpolitik, riktad mot legitima svarta ledare som Aragorn och Galadriel.

Skämt åsido (?), ett intressant mönster här rör Imrahil och Gandalf. Furst Imrahil betecknas som ”the Fair” och Gandalf har på ett kort tillnamnet ”White Rider”. På just dessa två kort, där kopplingen mellan fair/white och nobla kvaliteter är uppenbar, är figurerna representerade som svarta. Jämför här för övrigt hanteringen av just Heimdall, ”den vita asen”, i Marvels vid det här laget ganska gamla film om Tor. Detta framstår inte som någon slump, om än inte nödvändigtvis heller medvetet erbjuder det oss en liten inblick i det politiskt korrekta psykets reaktioner och tabun.

Det är givande att gå igenom hur olika kort associerar olika hudfärger med olika egenskaper, från rojalitet till förräderi. Minst lika givande är det att undersöka dynamiken mellan korten. Vi kan då exempelvis notera att Aragorn och Arwen gifter sig, ett tema vi känner igen från en hel del reklam. Det följer här logiskt av att manlig, sakral kungavärdighet associeras med svart hudfärg att alvprinsessan Arwen, och hennes far, ges vit hudfärg. I vad mån denna sexuella logik är en av nycklarna till rasideologin ifråga eller bara en konsekvens av den är svårare att avgöra. Nämnas här kan annars att dynamiken mellan Aragorn och Denethor också är meningsfull. Den falska suveränen, Denethor eller för den delen borgmästare Överdängare i Paw Patrol, har vit hudfärg medan den sanna auktoriteten representeras som svart. Här finns både en historisk aspekt (från falsk vit auktoritet till legitim svart), liksom en psykologisk längtan och en koppling till ovan nämnda intersektionalitet mellan hudfärg och kön. I mikroformat återkommer samma dynamik mellan den genuina Shire Shirriff och den korrupta.

Korten dekonstruerar också de folkstammar och den antropologi Tolkien skapade. De rohirrim som givet namnen ofta associerats med germaner är ett exempel, där vi finner svarta rohirrim och där Eowyn men inte hennes bror Eomer getts svart hudfärg. Något liknande gäller dunedain, däremot inte dvärgarna. Betraktar vi alla korten i ett sammanhang finner vi för övrigt att de konstruerar en värld där legitima furstar är svarta, ”de fria folken” med något undantag är blandade, och Saurons horder har en stark koppling till vit hudfärg (och grön).

Sammantaget finner vi att de mönster som kan identifieras i kortspelet är så konsekventa att de hjälper oss kartlägga en rasideologi eller -mytologi som i hög grad överlappar den hegemona. Mönstren är för konsekventa för att kunna reduceras till det nobelt klingande ”alla ska kunna känna igen sig”, tvärtom handlar det om en rasideologi med udden riktad mot vita människor. I vad mån det är genuin psykopatologisk besatthet och i vad mån det är ett resultat av en uppsättning incitament lämnar vi osagt. Att den hegemona ideologin har starka inslag av rasmytologi är däremot uppenbart.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.