Pride är numera ett återkommande fenomen, närmast att betrakta som en årlig sekulär högtid med betydande symbolisk tyngd. Ett lika återkommande fenomen är att partier som befinner sig i utkanten av åsiktskorridoren, vad gäller just de frågor Pride antas representera, försöker delta och ibland förvägras detta. KD är ett exempel på det ena, SD och MED på det andra. I praktiken är deras framgång vad gäller medverkan en mätare på hur etablerade partierna är, detta ger oss också en ledtråd till frågan om Prides ideologiska funktion och relation till såväl etablissemang som hegemon ideologi. Det leder oss också in på frågan om hur central representation är för det manageriella systemet (jämför Sameh Egyptsons teori om hur Muslimska Brödraskapet genom långsiktigt arbete fått positionen som representanter för svenska muslimer, med de fördelar och anpassningar det medför).
Det finns flera möjliga kritiker som kan riktas mot Pride, de blottlägger samtidigt aspekter av den hegemona ideologin och praktiken. En del möjliga kritiker befinner sig definitivt utanför åsiktskorridoren (”det är haram”, ”det är blä”), andra i dess utkanter. I den sistnämnda gruppen finner vi bland annat kritiken av det offentliga rummets sexualisering, idag med förnyad sprängkraft genom sagostunder med dragqueens och liknande. En annan ansats, sällan vidareutvecklad, tar istället avstamp i en dekonstruktion av den bakomliggande ideologin och dess tänkta kategorier. Vi finner här homosexuella män, mer sällan andra HBTq-individer, som invänder mot att likhetstecken sätts mellan alla människor med deras sexualitet och en högst specifik ideologi och praktik. ”Vi är många bögar som skäms över allt sex på Pride” är en sådan ansats, ”man kan vara konservativ och bög” är en annan, ”SD-bögar” en tredje. I praktiken är det fullt möjligt att föra denna dekonstruktion betydligt längre. Givet de högst konkreta konflikterna mellan de olika beståndsdelarna i det tänkta HBTq-kollektivet och den därtill knutna ”regnbågsalliansen” kan hela begreppet ifrågasättas, en intersektionell analys når samma slutsats. På vilka sätt gynnas exempelvis en etniskt svensk lesbisk kvinna av att hennes tänkta företrädare verkar för massinvandring eller för transideologin? Finns det ens en ”homosexuell” kategori, givet skillnaderna mellan manliga och kvinnliga sådana? Är ens manliga homosexuella en grupp, eller rör det sig om flera personlighetstyper med likartade sexuella praktiker? Et cetera.
Men det ideologiska bygget rasar förvånansvärt nog inte under en sådan dekonstruktion, vilket beror på att det finns en högst konkret koppling till högst konkreta intressen och eliter. Pride fyller en ideologisk och politisk funktion, för både etablissemang och system. Denna funktion är tudelad, det handlar både om systemets självbild och dess hotbild. ”Vi är de goda som skyddar regnbågsmänniskorna från den onda högern” kan det förenklat uttryckas, i bakgrunden finns sådant som individualism, sexuell revolution och anti-kristen sekularism som djupare delar av systemets ideologi. Att exempelvis KD och SD vill få tillträde till Pride blir då logiskt, det handlar om ett symboliskt erkännande. Inte minst mot bakgrund av att regnbågsflaggan idag ersatt den svenska som etablissemangets egentliga flagga är det ett viktigt erkännande och en önskad ompositionering i förhållande till etablissemangets vän-fiendedistinktion.
Det förklarar samtidigt dels varför SD, MED och andra i nuläget inte kan accepteras av Prideorganisatörerna, dels varför en specifik ideologi kopplas till ”regnbågskollektivet”. När regnbågsflaggan de facto gjorts till etablissemangsfana och Pride till nationaldagsfirande har dessa två fenomen också fått ett centralt symboliskt och ideologiskt värde. De grupper som kontrollerar tillträdet till dem blir lika centrala för system och etablissemang, och har därför knutits till de senare genom diverse symboliska och reella resursflöden (bidrag, löner, status, polisbeskydd et cetera). I det informella system som är Väst 2023 behöver det inte stå nedskrivet i något dokument att dessa resursflöden förutsätter att utmanare av etablissemanget, såsom SD, inte ska erbjudas tillträde till ”det heliga” (Pride och flaggan). Alla inblandade vet det redan ändå och handlar därefter. På liknande informella sätt hålls deras ideologi och ställningstaganden inom vissa ramar (vilket retar såväl de mer som de mindre radikala).
En intressant fråga är vad som skulle hända om denna centrala ideologiska betydelse försvagades, om de ”heliga” resurser som gruppens representanter kontrollerar minskade i värde. Skulle den ideologiska homogeniteten exempelvis också försvagas i ett sådant scenario, och vi skulle få se ett snabbt växande antal ”SD-bögar”? Att så är fallet kan antydas av vad som händer i inblandade grupper när deras relativa position försvagas (jämför TERF-feministerna). Kan det rentav vara möjligt att spåra förskjutningar i maktbalansen mellan de olika grupperna utifrån hur ideologiskt konforma deras medlemmar är? Vad händer för övrigt med det i sammanhanget svårhanterliga q:et i en situation där det i hög grad handlar om att konstruera kategorier/grupper, finna representanter för dem och knyta dem till systemet med olika uppsättningar av privilegier? Q:et, queer, är i det sammanhanget på flera sätt HBTqi-alfabetets gossen Ruda, en subversiv logik och perspektiv snarare än en tydlig kategori, vi kan misstänka att det över tid kommer hamna i bakgrunden och/eller diskret försvinna.
Sammantaget finner vi i varje fall att HBTq-kategorin är en social, eller snarare politisk, konstruktion, att Pride fyller en central ideologisk, symbolisk och politisk funktion för system och etablissemang, och att detta leder till såväl belöningar som begränsningar för de organisationer och individer som av systemet erkänts som HBTq-kategorins verkliga representanter. Till stort förfång för ovälkomna aktörer som SD och för de många individer som å ena sidan konstruerats som medlemmar av kategorin men å den andra inte delar den hegemona ideologin eller gynnas av dess praktik. Samtidigt som det hela naturligtvis är en både artificiell och instabil konstruktion, och bjuder in till en fruktbar liten reflektion kring en aspekt av den hegemona ideologin.
Om skribenten: Joakim Andersen
