Richard Francis Burton (1821-1890) var en fascinerande gestalt, på många sätt förverkligade han det byronska människoideal Jonathan Bowden gav namnet ”the cultured thug”. Han var en fruktad krigare med smeknamnet Ruffian Dick på grund av sin ”demonic ferocity as a fighter and because he had fought in single combat more enemies than perhaps any other man of his time”. Bram Stoker beskrev honom med orden ”dark, and forceful, and masterful, and ruthless. I have never seen so iron a countenance.” Burton kunde roat konstatera att ”I have never been so flattered in my life than to think it would take three hundred men to kill me” efter att hundratals män skickats för att döda honom.
Samtidigt var han en utforskare och upptäcktsresande, bland annat besökte han i förklädnad Mecka och som en av de allra första västerlänningarna utforskade han Afrikas stora sjöar. Han lärde sig närmare trettio olika språk och fick båda kinderna genomborrade av ett spjut vid en expedition till dagens Somalia (för övrigt ett spjut som satt kvar när han tvingades retirera från de somaliska krigare som kastat det). Han var en äventyrare, en antropolog och en utforskare med tydligt byronska och faustiska drag i sin personliga ekvation, bland annat konstaterade han att ”of the gladdest moments in human life, methinks, is the departure upon a distant journey into unknown lands”. Nämnda byronska drag var inte enbart till nytta för honom i det civiliserade samhället, flera rykten spreds om allt från sexuella äventyr till mer mordiska sådana. Som ung ska han ha lärt sig grunderna i romani från en romsk kvinna, han beskylldes för homosexualitet och för att ha mördat en civil som varit nära att avslöja honom som västerlänning under hans färd till Mecka. Delvis tycks han ha uppmuntrat sådana rykten.
Burton var med och grundade The Anthropological Society of London, han var också med och grundade den mer sociala The Cannibal Club. I förstnämnda studerades bland annat skillnaderna mellan människoraserna, i sistnämnda intresserade man sig för mer kontroversiella gastronomiska och sexuella beteenden. Burton intresserade sig som antropolog inte minst för olika kulturers ”social and sexual matters”. Han utvecklade en teori om den ”sotadiska zonen” där homosexualitet historiskt varit relativt accepterat, han var också med och översatte Tusen och en natt och Kama Sutra. Men det fanns också proto-traditionalistiska tendenser hos Burton, han intresserade sig bland annat för islam, sikhism och hinduism. Ett av hans mest kända verk är sufiskt influerade Kasîdah, som han utgav sig att översätta från Hâjî Abdû El-Yezdî men egentligen skrev själv. Den innehåller djupa stycken som ”do what thy manhood bids thee do, from none but self expect applause; He noblest lives and noblest dies who makes and keeps his self-made laws” och har av den afghanske sufin Idries Shah beskrivits som ett genuint försök att sprida sufiska tankar i Väst. Samtidigt beskrev Burton sig som ateist och menade att människan i alla sina religioner egentligen tillber sig själv.
Bland Burtons många verk finner vi The Book of the Sword från 1884. Det är ett vapenhistoriskt eller hoplologiskt verk, ett ambitiöst försök att följa vapnens historia fram till svärdet. Med tanke på författaren är det föga förvånansvärt att det även innehåller fascinerande resonemang och reflektioner om allt från Egypten till det beväpnade samhällets inbyggda artighet. Burtons inledning har mytiska och poetiska kvaliteter. Han skrev att ”from days immemorial the Queen of Weapons, a creator as well as a destroyer, ‘carved out history, formed the nations, and shaped the world.’” och ”without War there would be no Right”. Kopplingen mellan svärdet å ena sidan och ett heroiskt idékomplex med inslag som ära, rättvisa, mod och höviskhet uttrycks tydligt hos Burton. Han skrev att ”the weapon was everywhere held to be the best friend of bravery, and the worst foe of perfidy; the companion of authority, and the token of commandment; the outward and visible sign of force and fidelity, of conquest and dominion, of all that Humanity wants to have and wants to be.” Svärdets essens är ”a defender, a preserver”, det är ingen slump att germanska domare bar svärd eller att ”Sayf Ullah”, Allahs svärd, var en ärad titel i islam. Burton beskrev kopplingen mellan svärdet, mod och frihet som naturlig. Det för tankarna till indo-europeiska beskrivningar av krigaren som en förkämpe för det goda och det rätta, bland annat kunde grupper av krigare befria skuldslavar.
Burtons positiva syn på svärdet implicerar en viss hoplologiskt reaktionär tendens, han beskrev hur ”villanous saltpetre” avancerade under krutets era. Han beskrev även den moderna eran som en atavism, en återgång till det förhistoriska och primitiva. Artilleriet representerar ”the characteristic attack of the savage and the barbarian who, as a rule, throw their weapons”, spjutet och bajonetten en återgång till ”the savage spear, one of the earliest forms of the arme blanche”. Intressant är att Burton identifierade liknande tendenser i politik och religion, han skrev här att ”it is the same in moral matters; the general spread of the revolutionary spirit, of republicanism, of democratic ideas, of communistic, socialistic, and nihilistic rights and claims now acting so powerfully upon society and upon the brotherhood of nations, is a re-dawning of that early day when the peoples ruled themselves, and were not yet governed by priestly and soldier kings.” Ett avväpnat samhälle utan dueller blir samtidigt ett oartigt samhälle, Burton noterade att ”as soon as the Sword ceased to be worn in France, a Frenchman said of his compatriots that the ‘politest people in Europe had suddenly become the rudest.’”
Svärdets bok är en ambitiös och detaljerad studie av vapnens historia. Burton tog upp tidiga vapen som stenar och paddlar, och deras utveckling via bland annat paddelsvärd. Han bekantar oss med den indiska Wágh-nakh, vapen gjorda av hajtänder, stridsgissel, elefantsvärd, morgonstjärnor, kopparsvärd, stridsyxor och hillebarder. Gränsen mellan människa och djur är som elefantsvärdet antyder relativt flytande hos Burton, många tidiga vapen imiterar djurens och djur kan ibland nyttja vapen även de. Burton spårade mytiska smeder tillbaka till proto-frygiska stammar och civilisationen tillbaka till Egypten. Han närmade sig här mer samtida afrocentriska positioner och skrev bland annat att ”as far as we know, the civilised Sword originated in Egypt” och ”the present state of our history shows us nothing anterior to Egypt in the civilisation of Language, of Literature, of Science, Art and Arms”. Något tveksamt menade han även att ”the ancient Egyptians were Africans, and pure Africans; that the Nile-dwellers are still negroids whitened by a large infusion of Syrian, Arabian, and other Asiatic blood; and that Ethiopia is its old racial home”. Från Egypten kom enligt Burton såväl svärdet som civilisationen och språket. Till andra subsahariska stammars förmågor var han mer skeptisk.
Ett intressant tema bland många i boken är kopplingen mellan vapen och metafysik i Indien, vilken för Burton gjorde termen ”indo-germansk” relevant (jämför alltså germansk och gotisk svärdskult där svärd ofta bar namn). Han skrev om indiska vapen att ”all are personified — for instance, Dhanu, the bow, has a small face, a broad neck, a slender waist, and a strong back”. Svärdet var en gåva från Brahma till Shiva (Rudra) för att bekämpa mäktiga demoner. Här möter vi återigen svärdet som ”a defender, a preserver”, nu på kosmologisk nivå.
Burtons studie är en skattkammare, med fascinerande kuriosa och mer helgjutna och relevanta perspektiv (han rehabiliterar delvis gladiatorspelen, vilket väl snarast hör till den förra kategorin). Ett återkommande intresse rör kopplingen mellan hoplologi och fysisk antropologi. Burton menade att skillnaderna i storlek mellan olika folkstammar haft avgörande militära konsekvenser, ”those who read history without prepossessions and prejudices are compelled to conclude that the life and career of a nation are mainly determined by its physical size and its muscular strength. We have only to learn how many foot-pounds a race can raise and we can forecast its so-called ‘destinies.’” Beroende på sina fysiska förutsättningar föredrar olika stammar olika vapen. Burton närmade sig nordicismen, eller rentav faelicismen, när han skrev att ”the man of the higher European latitudes has ever surpassed the Southron in strength of constitution, in stature, in weight, in muscular power, and in the mysterious something called vitality.” Det innebar att de mediterrana folken ”generally preferred, and still prefer, the pointed weapon, whose deadly thrust can be delivered without requiring strength and weight”. De resliga nordfolken hade andra preferenser, bland annat ”the Espadon proper, the long, straight, ponderous, two-edged blade which suited their superior stature and power of momentum”, stridsyxor (”it was with a battle-axe that the Bruce of Bannockburn clove the skull of an English champion to the chin”), hillebarder och spjut (”one spear is worth two Swords” citerade Burton ett äldre tyskt ordspråk).
Sammantaget är Burtons studie av svärdets natur och historia en liten guldgruva. Det finns delar som är föråldrade, exempelvis vissa resonemang om Egypten, men det finns också en tidlös kärna av bestående värde. Den fångas bland annat i ett stycke av Tennyson som Burton citerar:
The voice of every people is the Sword
That guards them, or the Sword that beats them down.
Om skribenten: Joakim Andersen
