Bland germanernas främsta företrädare finner vi cheruskerfursten Arminius och drakdräparen Siegfried. Utan den förres förödande effektiva seger i slaget vid Teutoburgerskogen hade Germanien sannolikt blivit romersk provins med allt vad det inneburit för germanernas möjlighet att återinföra frihet i Europa och inleda den faustiska eran. Arminius seger över Varus var så avgörande att kejsar Augustus på sin ålders höst plötsligt kunde utbrista ”Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner”. Hans mytiska motsvarighet är Siegfried, drakdräparen med tillnamnet Fafnesbane. Han är en av de mer arketypiska germanska hjältarna, med flera övernaturliga egenskaper, han sågs som ”den främsta hjälten” och knöts gärna till tysk nationalism.

En intressant teori om kopplingen mellan den historiska och den mytiska hjälten utvecklade Otto Höfler i Siegfried, Arminius under der Nibelungenhort från 1978. Höfler fann temat med segern över draken i flera kulturer, inte sällan beskrevs mäktiga historiska fiender som drakar (bland många andra exempel farao i Bibeln och Sten Stures Sankt Göransskulptur). Det rör sig om en arketyp och ursymbol, spridd bland många olika folk. Höflers teori var att Arminius historiska seger över Rom knutits till denna uråldriga arketyp och var bakgrunden till Siegfried. Fafner var då Rom och Nibelungenskatten var bytet från slakten vid Teutoburgerskogen. Höfler talade här om ”die „Identifizierung“ eines realen militärischen Sieges mit einem mythischen Drachensieg”, identifierandet av en verklig militär seger med en mytisk drakseger. Höfler uteslöt för övrigt inte att flera historiska personer kunde ha smält samman i Siegfriedgestalten, bland annat en prins från dagens Frankrike som svekfullt mördades av sin svåger. Men givet att hela den germanska ordningen var hotad av Roms expansion såg han det som troligt att Rom identifierats med ”draken” och Arminius med drakdödaren.

Flera detaljer skulle enligt Höfler tala för detta. Vad gäller namnet kan Arminius och Siegfried tyckas tämligen olika, men Arminius torde vid sidan av sitt romerska officersnamn även ha haft ett germanskt namn. Mot bakgrund av de andra kända namnen i hans familj kan detta mycket väl ha börjat på just S. Arminius mördades svekfullt av sina egna, liksom även mytens Siegfried. Intressant är även hjortkopplingen. Arminius cherusker kan etymologiskt ha varit ”hjortfolket” (jämför andra germanska folk med djurnamn, som Wülfingar, Hundingas, Höcingas och Myrgingas). Även Siegfried tycks ha en koppling till just hjortsymbolik, Höfler tog bland annat upp hans ättling Sigurd Hjort. Han försökte med utgångspunkt i sagor och lokal folklore även lokalisera Siegfried geografiskt, mycket talade för att det rörde sig om Westfalen och att platsen för Fafners död sammanföll med platsen för Varusslakten. Fafners äldre namn, Fadmir, kan betyda ”omfamnaren”, cheruskerna var reellt ”omfamnade” av Rom.

Ett för germanerna mycket tragiskt och uppseendeväckande tema i både Arminius, burgunderprinsens och Siegfrieds öden var att de svekfullt bragts om livet av sina egna släktingar. Höfler kopplade även Nibelungenskattens förbannelse till verkliga händelser under Arminius levnad. 1868 hittades vid Galgenberg i cheruskernas gamla territorier en rik skatt som varit nedgrävd sedan antiken. Skatten tycks ha delats i två, bara den ena delen återfanns. En teori kring detta är att konflikten mellan Arminius och hans svärfar Segestes innebar att bytet delades i två, en ödesdiger påminnelse om deras väsensskilda intressen. Höfler diskuterade om namnet på platsen där skatten återfanns, Galgenberg, kan ha haft att göra med de rituella offren av tillfångatagna romare och Odens tillnamn Hangagud. Sammantaget lutade han åt att de många indicierna tydde på att Arminius seger över Rom kommit att knytas till den äldre drakdödarmyten och -arketypen. Oavsett om man instämmer i hans tolkning är det ett spännande stycke germanistik, med två inspirerande germanska hjältar i fokus. Siegfrieds seger över draken och hans tragiska öde har fängslat flera konstnärer, från våra förfäder till Wagner, Fritz Lang och Tolkien. Även Arminius har betraktats som en germansk frihetskämpe, av bland annat Tacitus, von Kleist, Luther och östtyska marxister. De fångar båda ett antal arketypiskt germanska egenskaper, och är värdefulla inspirationskällor även för vår tid.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.