Bland fantasygenrens fäder finner vi en gestalt med det tämligen flerstaviga namnet Edward John Moreton Drax Plunkett, lord Dunsany. Lord Dunsany (1878-1957) är idag inte minst känd som en av H.P. Lovecrafts stora förebilder, många är vi som upptäckt honom den vägen. Han var en inspirerad historieberättare, bland annat genom användandet av drömmar och drömresor. Den anglo-iriske aristokraten hade många strängar på sin lyra, han var exempelvis mästare i pistolskytte, släkt med Richard Burton, schackspelare och djurrättsförkämpe. Som fantasyfader räknas han bland annat genom romanen The King of Elfland’s Daughter från 1924.
Om de peganska berättelserna ofta har en orientalisk känsla är historien om alverkungens dotter närmare besläktad med Tolkiens och Lewis nordiska miljöer vad gäller allt från natur till samhälle. Riket Erl framstår som en del av den medeltida kristenheten, även om omgivningen skisseras tämligen vagt. Skeendet tar sin början genom en ogenomtänkt begäran från rikets parlament till dess konung, de vill styras av en magisk furste. Konungen skickar därför ut sin son för att finna och äkta en prinsessa från alvriket, Tolkiens Faerie. Gränsen mellan dessa båda riken är dock inte avsedd att överskridas, vilket ger berättelsen en tragisk prägel.
För mycket kan inte avslöjas om handlingen, men Dunsany ger prov på en bitvis utpräglad begåvning som berättare. Inte minst blir det magiska och det icke-mänskliga både trovärdigt och främmande. Bland annat har kungens son en relation med en häxa, som hjälper honom med ett förhäxat svärd av meteoritjärn, ”a sword might be made of metals not sprung from Earth, with runes along it that would waft away, certainly any thrust of earthly sword, and except for three master-runes could thwart the weapons of Elfland”. Elfland, alvernas rike, framställs också som genuint främmande samtidigt som det inte avviker från den bild vi möter i sagor och folklore. I likhet med Lovecraft gör Dunsany en egen tolkning av verkligheten bakom äldre sagor, ett originellt och fruktbart grepp. I Elfland möter vi både enhörningar, en originell variant av troll, och fientliga träd. Den avgörande skillnaden är att tiden inte går som i vår värld, även om Dunsany ger en fascinerande beskrivning av det. Temat var uppenbarligen av intresse för honom, i berättelsen om Alveric och Lirazel skriver han att ”I have said that no time passed at all in Elfland. Yet the happening of events is in itself a manifestation of time, and no event can occur unless time pass. Now it is thus with time in Elfland: in the eternal beauty that dreams in that honied air nothing stirs or fades or dies, nothing seeks its happiness in movement or change or a new thing, but has its ecstasy in the perpetual contemplation of all the beauty that has ever been, and which always glows over those enchanted lawns as intense as when first created by incantation or song. Yet if the energies of the wizard’s mind arose to meet a new thing, then that power that had laid its calm upon Elfland and held back time troubled the calm awhile, and time for awhile shook Elfland. Cast anything into a deep pool from a land strange to it, where some great fish dreams, and green weeds dream, and heavy colours dream, and light sleeps; the great fish stirs, the colours shift and change, the green weeds tremble, the light wakes, a myriad things know slow movement and change; and soon the whole pool is still again.”
Alvprinsessan Lirazels far, alvkungen, skildras även han både främmande och igenkännbar i sin oro för dottern i vår värld med dess ”harshness of material things and all the turmoil of Time”. På sin silvertron, i blått och vitt, väntar han. Temat med två främmande världar som möts i en omöjlig kärlek känner vi också igen från folksagorna, väl hemma bland människorna med Lirazel har Alveric svårt att hantera ”the strangeness of her, her unexpected acts, her contrariness to all established things, her scorn for custom, her wayward ignorance”. Vilka händelser detta ger upphov till, och hur Dunsany löser konflikten, kan inte avslöjas. Däremot kan konstateras att det är en gedigen saga, om än något lång. Dunsanys på samma gång innovativa och trogna användande av invanda teman som troll och alver kan vara inspirerande för författare in spe även det.
Relaterat
Pegansk teogoni
H.P. Lovecraft – Supernatural Horror in Literature
Om skribenten: Joakim Andersen
