Företrädarna för en ideologi intar emellanåt positioner som för utomstående kan framstå som besynnerliga både politiskt och mänskligt. Ett exempel på detta kan vara motståndet mot inlåsning av brottslingar, vanligare i USA än i Sverige, vilket bidragit till att mängder av oskyldiga människor blivit brottsoffer. Det framstår som realpolitiskt tveksamt, en rörelse som positionerar sig så riskerar att förlora stöd från ett flertal grupper. Det framstår även som besynnerligt rent mänskligt, i varje fall när motståndet blir principiellt. Bakom sådana positioneringar kan det finnas realpolitiska avvägningar, de som drabbas kanske är politiskt irrelevanta och fördelarna kan överstiga kostnaderna. Det kan också handla om en kombination av ideologisk konsekvens och bristfälliga ideologiska utgångspunkter som leder till underliga resultat, inte alldeles ovanligt i några ideologiska miljöer. Där kan positionerna också fungera som signalering av lojalitet. Ibland kan det även vara frågan om obehagliga sentiment som antyds genom positioner och prioriteringar som förefaller besynnerliga. Det kanske inte alltid är en icke avsedd olyckshändelse att den förda politiken drabbar vissa grupper.
Ett intressant exempel på fenomenet är frågan om utvisning av brottslingar, i synnerhet grövre sådana. En sådan praktik skulle avlägsna ett betydande antal farliga människor från samhället, vilket i sin tur skulle skona ett betydande antal potentiella offer. Vi behöver här inte gå in på de illdåd och tragedier som blivit resultatet av att sådana individer inte utvisats, några av dem är redan kända (även om det totala antalet är stort nog att beskrivas som strukturellt eller systemiskt). Rent mänskligt är det besynnerligt att grövre brottslingar så sällan utvisas, bakom praktiken finns uppenbarligen en prioritering. Detta inte minst då det politiska stödet för grova brottslingars rätt att vistas i landet är begränsat bland människor i gemen. Ändå tillåts de fortsätta vistas här, vilket bör förklaras.
Här finns ett inslag av sentiment, en känslomässig och moralisk inversion som kan spåras åtminstone tillbaka till 1960-talet. I vissa miljöer betraktas förövaren som det verkliga offret, detta i synnerhet om han kopplas till icke-vita minoriteter vilket idag i hög grad är fallet i det kollektiva medvetandet. Här finns även inslag av att förövaren betraktas som mer impulsstyrd et cetera, ett idékomplex med inslag av rasmytologi. Oavsett vilket innebär det att det för vissa ideologiska miljöer blir problematiskt att tillåta sig att känna hat gentemot förövaren. De är formade över tid att associera sådant hat med andra otillåtna känslor. Det ena kan leda till det andra.
Dessa sentiment är svåra att skilja från den ovan nämnda ideologiska faktorn. Den hegemona ideologin har svårt att hantera ”brott och straff” annat än utilitaristiskt och ibland politiskt. Den har också svårt att hantera och motivera gränser, vilket i förbigående sagt är en förutsättning för utvisning. Det för oss i sin tur vidare till pudelns kärna, den realpolitiska faktorn.
En socio-politisk ordning som den svenska legitimeras av en viss världsbild och ett antal grundantaganden. Ett sådant grundantagande är att svenskhet inte finns annat än som en rent administrativ eller geografisk kategori. Detta antagande kombineras med en fientlig inställning till infödda svenskar/”rasister”, vilket kan förefalla paradoxalt men inte är det. Om svenskhet skulle definieras på något annat sätt än som kopplat till ett medborgarskap eller uppehållstillstånd hotas hela den rådande ideologin och den rådande praktiken. Kopplat till ett uppehållstillstånd är svenskheten reducerad till en relation mellan system och individer. Antyds det istället att vissa av dessa individer är riktiga svenskar och andra av dem kan utvisas undermineras den relationen, istället har vi att göra med svenskheten som en folkgrupp. Relationen mellan denna folkgrupp och systemet hamnar då lätt i blickfånget, slutsatsen att relationen är ”problematisk” följer naturligt. Det är ett genuint hot för systemet och dess företrädare om det formuleras att utdelningen av artificiell svenskhet till icke-svenskar är ett privilegium systemet ger dem, ett privilegium som dessutom medför kostnader för svenskarna.
Här kan tilläggas att det allmänt kända ofta är det förbjudna. Det är de politiskt inkorrekta påståenden som även systemets företrädare och lojalister misstänker överensstämmer med verkligheten som bemöts hårdast. Det har givetvis politiska skäl, dessa påståenden kan annars lätt spridas. Men det har också psykologiska skäl, det är svårare för systemets lojalister att hantera när de innerst inne misstänker att motståndarsidan har rätt. Dessa svårigheter försöker de därför slippa, medelst användandet av repression. Att svenskarna är en folkgrupp och att de har en historisk rätt till Sverige är något de flesta av systemets lojalister egentligen anser (även om de givetvis kan anse det motsatta samtidigt, psyket arbetar sällan med antingen-eller). Att denna historiska rätt inbegriper rätten att slippa direkt farliga främlingar är för de flesta politiskt korrekta också självklart på något plan, liksom att det är ett övergrepp när ett system tvingar ett folk att låtsas något annat.
Följden av detta är att kostnaderna för att tillåta något större antal utvisningar överstiger fördelarna. Den rådande ideologin kan i nuläget inte hantera konsekvenserna av det. Om kostnaderna för den förda politiken skulle öka är det möjligt att ideologin anpassas något, men där är vi inte än. Krav på utvisning av brottslingar befinner sig därför i utkanten av åsiktskorridoren. Det är inte direkt förbjudet men det signalerar saker som de verkligt rättrogna inte vill associeras med vare sig socialt, ideologiskt, emotionellt eller politiskt.
Om skribenten: Joakim Andersen
