Robert Starks text Intersectionality of the Smart but Poor är läsvärd av flera skäl, inte minst då den utforskar intersektionaliteten mellan intelligens, inkomst och klass utan ”vänsterns” vanliga skygglappar och tabun. Den väcker också frågan om förhållandet mellan den hegemona ideologin och intelligens, givet att de ”intelligenta men fattiga” spontant upplevs som en anomali som måste förklaras. Vi anar här inflytandet från vårt samhälles meritokratiska självbild, även om meriterna som Stark noterar har allt mindre att göra med intelligens och allt mer att göra med faktorer som konformism, hudfärg och lojalitet.
Förhållandet mellan samhälle och intelligens är dessutom i hög grad tabubelagt och faller utanför den etablerade diskursen. Detta trots, eller på grund av, att det är ett fascinerande och relevant område. Här finns såväl spännande infallsvinklar som intressant statistik, James Thompson har skisserat ”the 7 Tribes of Intellect”, Lynn och Vanhanen skrev IQ and the Wealth of Nations, Aaron Clarey gav oss oundgängliga The Curse of the High IQ, Bruce G. Charlton förklarade i Clever Sillies varför intelligenta människor inte sällan dras till märkliga teorier. Andra behändiga begrepp i sammanhanget är IQ Shredders för att beskriva storstäder, assortative mating, och Edward Duttons och Bruce Charltons ”genius famine”. Dessa begrepp och perspektiv är användbara, men de faller utanför diskursen. De faller därför också utanför dagens mer ideologianalytiska text.
För att få en bild av den hegemona diskursen kring intelligens kan vi utgå från Freuds begrepp id, ego och superego, en ideologi har motsvarande nivåer. Det finns exempelvis inslag som är omedvetna men ändå kan vara ideologins känslomässiga eller erotiska motor. Det finns också en retorisk nivå, vilken ofta är den minst intressanta (mer givande är whataboutism, fel- och försägningar och skämt). Men vi kan även utgå från perspektivet i ”fyra nivåer av PK”. Den hegemona ideologin har fyra liknande nivåer vad gäller inställningen till intelligens.
På den retoriska nivån finner vi då en i grunden egalitär människosyn, där skillnader i intelligens mellan individer och grupper presenteras som slumpmässiga och tämligen ovidkommande. För det mesta berörs området inte alls, annat än som reaktion när dissidenter och andra tar upp det. Givet att svaret då är en försvarsreaktion snarare än baserat på omfattande kunskaper i ämnet kan det ofta bli banalt eller känsloladdat. Alla är lika mycket värda.
Samtidigt vet vi att den retoriska nivån ofta kamouflerar och döljer ideologins obekväma hemligheter. Att ideologins vakthundar så snabbt tolkar sansat tal om kognitiva skillnader som utsagor om människovärden ger oss en intressant ledtråd på temat ”methinks the lady doth protest too much”. Fiendebilden, IQ-fascisten fixerad vid kognitiva skillnader, visar sig nämligen blottlägga en svårhanterad motsättning i den hegemona ideologin och flera sociala skikts självbild. Denna ideologi och denna självbild har både egalitära och meritokratiska aspekter, intelligens är på samma gång oviktigt och en av grunderna för vissa skikts relativa status och privilegier. En viss stabilitet upprätthålls genom att det explicit inte talas om det, en stabilitet som utmanas när IQ-fascister börjar säga högt det som alla redan vet. Därav den politiska nivåns tabu mot fokus på intelligens.
På den halvt förträngda nivån möter vi därför meritokratiska och anti-populistiska sentiment. Vi måste säga att alla är lika mycket värda eftersom systemet bygger på att så inte är fallet. I en ordning där penningen är den allmänna ekvivalenten kan människovärdet mer konkret bara mätas i pengar och människorna i Thompsons stam 1 och stam 2 tenderar att ha ganska lite av den varan. Vi kommer det halvt förträngda på spåren även i polemikens försägningar. Begreppet ”svärjevänner” avslöjar exempelvis en nedlåtande inställning till vanligt folk med fel utbildning så snart dessa inte har vett att respektera de bättre vetande/utbildade. Denna nivå är bara delvis medveten och likhetstecken mellan intelligens och utbildning sätts därför lätt, trots att många utbildningar inte nödvändigtvis är kognitivt krävande. Intressant är samtidigt ”intersektionaliteten” mellan klass, intelligens och ras här. Den stereotyp som förknippas med termen ”svärjevänner”, ibland ”inavlade” sådana alternativt ”förlorare”, är fullständigt tabu om den istället skulle riktas mot grupper med utomeuropeisk härkomst.
När så ändå sker tangerar vi den helt förträngda nivån. Den vita liberalen ser i grunden flera invandrargrupper som både lågbegåvade och inavlade, men det är förbjudet att säga och tänka det. Därav obehaget när exempelvis en Hanif Bali börjar publicera statistik om kusingifte, statistik har å ena sidan en viss meritokratisk status men just denna statistik riskerar å andra sidan göra det omedvetna medvetet. Den helt förträngda nivån märks bland annat i en paternalistisk inställning till förment lågbegåvade grupper, i utgångspunkten att de saknar agens, samt i den längtan efter och romantisering av det primitiva som D.H. Lawrence identifierade i Studies in Classic American Literature.
Det avgörande i den hegemona ideologin vad gäller intelligens är motsättningen mellan dess egalitära och dess meritokratiska aspekter. Intelligens är på samma gång irrelevant och själva grunden för legitima privilegier. Motsättningen är inte medveten och hanteras inte. Samtidigt avlägsnar sig ideologins meritokratiska aspekt från kopplingen till intelligens, medan det i dess egalitära aspekt går att urskilja en de facto intelligensfientlig tendens. Sammantaget är det ett förvirrat och motsägelsefullt idé- och känslokomplex som inte bådar särskilt gott för framtiden.
Om skribenten: Joakim Andersen
