Julfilmer och julkalendrar är en intressant genre av flera skäl. Det finns en uppenbar och rik skattkammare av mytiska, religiösa och moraliska teman och inslag att använda sig av för filmskapare, när så inte sker är misslyckandet därför dubbelt. Samtidigt kan den hegemona ideologins förändringar spåras i genren, bland annat genom att kristna symboler försvunnit och politiskt korrekta budskap blivit mer framträdande. Ett exempel på det senare är årets julkalender, Kronprinsen som försvann, där rollbesättningen och konstruktionen av vita män tydligt motsvarar den hegemona ideologin.
I sammanhanget är även den framgångsrika serien Home Alone intressant, inte minst då den fått en egen nisch i den samtida populärkulturella mytologin. Det talar för att här fanns inslag som slog an vissa djupare strängar (utöver likheten med Edvard Munch ikoniska tavla). Dessa inslag är starkast i den första filmen, i grunden en saga för generation X. Handlingen utspelade sig under den historiska fas generationsteoretikerna Strauss och Howe kallar en Unraveling, en era av atomisering och hedonism. Familjen McCallister är inte bara stor, den är också aningen dysfunktionell. Men när sonen Kevin i affekt önskar att han slapp sin familj så går önskan i uppfyllelse. Därefter dyker det upp två inbrottstjuvar, som Kevin mer eller mindre komiskt lurar i olika fällor. Detta äger rum samtidigt som den splittrade familjen lär sig sakna varandra. Det finns alltså moraliska inslag i form av återupptäckten av familjens betydelse, Kevin hjälper också en äldre granne att ta kontakt med sin son. Det finns dessutom ett komiskt inslag, Macaulay Culkin gjorde rollen som det kvarglömda barnet på ett lillgammalt och underhållande sätt. Den föräldrafria tillvaron i ett helt hus torde för övrigt vara en fantasi de flesta barn lekt med. Men det finns även en aspekt av modern saga, och ett idag högst osannolikt användande av kristna miljöer och symboler i handlingen. Att filmen gjordes 1990 innebar också att huvudpersonerna, inklusive antagonisterna, var vita. Sammantaget var det en film som uppfyllde både sociala, mytiska och komiska behov, därför gjordes det en mängd uppföljare.
Men uppföljaren, Home Alone II: Lost in New York, var mytiskt sämre, inte minst då dess själva existens upphäver den första filmen. Om familjen McCallister redan fått övernaturlig hjälp, av en dörrdekoration dessutom, att lära sig uppskatta varandra, så äger per definition inte andra filmen roll. En kommersiell logik övertrumfade här en mytisk, den lustige Culkin skulle användas som kassako igen och upprepa diverse poser och beteenden. De komiska inslagen var mer framträdande, även om det ofta rörde sig nära parodi var det en underhållande film. Samtidigt var våldet mot de båda inbrottstjuvarna så extremt och sadistiskt att det dels påminner oss om en specifik amerikansk tendens, ”det är underhållande att se andra bli skadade”, dels gör det hela till en relativt underlig julfilm. Att skeendet ägde rum i New York istället för på familjens hemmaplan bidrog också till att den första filmens budskap urvattnades. Det hela påminner oss om att ibland kan man som filmskapare råka få allt rätt i en film, men av olika skäl misslyckas med att sedan göra det igen. Den första filmen är oavsett vilket en välförtjänt julklassiker.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare en riktigt god jul.
Om skribenten: Joakim Andersen
