En intressant trend i den senmoderna populärkulturen är processen av ”monstruös humanisering”, en process där flera äldre monsterarketyper fått sina väsen vända på huvudet och ”blivit som vi”. Den är lätt att ta för given men säger en hel del om vår samtid. Det som exempelvis började med blodtörstiga odjur som inte sällan gav sig på sina egna kom över tid att ges en tragisk men alltmer erotisk och aristokratisk karaktär, för att avslutningsvis figurera i barnprogram där budskapet var att ”jag är som ni”. Till och från kombinerat med insikten att ”människorna är de riktiga monstren”.
Det verkar kort sagt ha funnits starka drivkrafter som ledde fram till sådana barnkulturindustriella resultat som Mini Monster, Vampyrina, Monster Inc och Hotell Transylvanien. Vi kan här bland annat identifiera en vilja att ge barn trygghet och att undvika känslor av rädsla. ”Vampyren är snäll”. Det är ingen obegriplig strävan, inte minst i ett samhälle som var tryggare än medeltiden. En faktor under processen tycks även ha varit viljan att identifiera sig med diverse kraftfulla väsen. ”Det är coolt att kunna flyga och förvandla sig till en fladdermus”. Denna vilja återfinns hos både barn och vuxna, inledningsvis ofta med starka inslag av tragiska hjältar/anti-hjältar men gradvis utan det. Av större intresse är frågan om relationen ingrupp-utgrupp mer generellt, och en ovilja att stämpla utgrupper som negativa som ”spillt över” från invandrings- och integrationspolitiken till barnkulturen. Alternativt kan båda fenomenen ha samma orsaker, x-faktorn bakom både y och z kan bland annat ha varit känslostrukturer och mentaliteter som spreds i det manageriella konsumtionssamhället. Det gäller i synnerhet sentimentet ”människorna är de riktiga monstren”, ett budskap intimt besläktat med etnomasochismens känslolägen. Det gäller även det ”misomana” sentimentet i bland annat Hotell Transylvanien, där den moraliska och emotionella motorn var att människor och monster ska bilda familj (jämför snarlika Harry Potter). Normalt stöter vi även på en whigliberal historieuppfattning, där monstren inte sällan varit monster tidigare men ”detta året” slutat vara det.
Oavsett vilket kan den ovan nämnda trenden uttryckas i mer eller mindre lyckade filmer och böcker. Monster Inc är exempelvis en rolig film, Blade en tragisk hjälte. Historiskt har krigararketypen ofta haft ett inslag av det demoniska, på samma gång en del av samhället och det andra, en balansgång där risken alltid funnits att detta andra går från att vara ett vapen till att bli ett hot. Dhampiren och bärsärken är variationer på det temat, och problematiken kan inte sällan hanteras effektivt i litteratur och film. Inte minst under den inledningsvis nämnda processen, när tydliga rester av det äldre samhällets syn på monster ännu fanns kvar och bidrog till en stark ”inre spänning”. När processen idag nått sitt slut förefaller den potentiella verkshöjden något lägre.
På civilisationsnivå är det hela främst riskabelt och maladaptivt. Monster har traditionellt lärt de uppväxande generationerna att världen kan vara en farlig plats, kopplat till flera monsterarketyper har det också funnits farliga mänskliga motsvarigheter. Vargen som Rödluvan träffar kunde till exempel lika gärna ha varit en ”farlig främling”. Oförmåga att hantera kategorierna ingrupp-utgrupp och relationerna mellan dem kan också vara ett problem, både på individuell och kollektiv nivå. Detta i synnerhet om det kombineras med den outtalade undertexten att ”det är vi själva som är monster”. Ett samhälle där detta blir den moraliska och emotionella motorn kommer steg för steg att förtränga närvaron av verkliga monster, så snart dessa monster egentligen inte är en del av det. En sämre populärkultur är en del av paketet när det genuint främmande tvunget ska inordnas i det mänskliga och polariteter urladdas. Samtidigt ersätts den kosmiska konflikten mellan gott och ont med det rent sociala motsatsparet ”snäll” och ”fördomar”.
Om skribenten: Joakim Andersen
