Adrian Molin (1880-1942) var tillsammans med bland annat Rudolf Kjellén en av de ledande företrädarna för den svenska unghögern, en inhemsk politisk miljö som hade betydande likheter med den tyska så kallade konservativa revolutionen. Molin hade som författare många strängar på sin lyra, utöver att verka för egnahemsrörelsen och mot emigrationen skrev han 1930 boken Landskapskynnen. Där gick han igenom de olika regionala kulturer och mentaliteter, kynnen på svenska, som tillsammans bildar den rika mosaik som är vårt folk. Det är ett spännande ämne, de flesta har egna erfarenheter och egna tankar kring de regionala skillnader som Molin beskriver. Inte minst torde många vara nyfikna på det egna landskapskynnet, det hela för på så vis tankarna till släktforskning, genetisk historia och fysisk antropologi. Vi har tidigare tagit upp Skåne, Västkusten och Göteborg, Öland och Gotland, samt Värmland och Dal. Idag är turen kommen till Mälarlandskapen och Stockholm.
Molin slås av den skönhet som präglar landskapen kring Mälaren, av mötet mellan vatten och land, av den rika växtligheten. ”Svensk naturglädje har här fått inspiration och uttryck som ingen annorstädes”, skriver han och tillägger att ”skalden och luffaren prisa var på sitt sätt Herran”. Han beskriver landskapen ekonomiskt, socialt och demografiskt. Samspelet mellan ekonomi, natur och kynne är återkommande hos Molin. Att landskapen kring Mälaren varit det svenska frälsets historiska tillhåll har bidragit till mycket, både på gott och ont. Men även jordmånen har haft inflytande.
Av störst intresse är skildringen av mälarlandskapens kynnen. Molin låter oss bland annat få veta att Roslagens invånare verkar ”friare i blicken, ljusare i lynnet, fastare i arbetet än andra upplänningar”, liksom att det på Uppsalaslätten tycks finnas ”rentav degenerativa drag”, möjligen resultatet av ”stark inblandning av trälblod”. Samtidigt imponeras Molin av upplänningen och dennes skapelse, sveaväldet. Det kan ibland tyckas kärvt, ”i sitt kynne något rakt och stelt och tillrättalagt, allt i sitt sammanhang, någonting byråkratiskt, något av granens symmetriska och spetsiga form.” Det kan slå över i rätthaveri, formalism och grinighet. Svensk socialdemokrati formades i hög grad av kynnet, bland annat inslaget av fanatism. ”Men urartningen antyder arten”, skriver Molin samtidigt och ser i överdrifterna även ”den forne upplänningens kraft att forma och styra”. Molin beskriver upplänningen som vapenför kult- och samhällsbyggare, noterar att många statsmän och härförare varit upplänningar. Lagkarlar, prelater, krigare och statsmän har landskapet gett oss, färre av skalder och vetenskapsmän. Den administrativa förmåga som i andra sammanhang ofta beskrivits som germanskt bidrag till dagens Europa förknippar Molin med Uppland, kanske i synnerhet med Roslagen. Den svenska krigarandan är ett arv från Mälardalens folk, liksom ”en känsla för enskild mans rätt och jämvikt mellan samhällsklassers intressen och ekonomiska maktfaktorer”. Samtidigt menar han att utan inflytanden från andra svenska kynnen riskerar dessa drag att urarta i konventionalism och stelhet, en byråkratisk reglementering till döds.
Om upplänningen representerar det arketypiska mälarkynnet företräder grannarna variationer på temat. Molin skriver att ”slättbon i våra dagars Västmanland har ännu något av sydligt ljusare lynnesart.. jämn och rätlinig i kynnet” utan överdrifter. Sörmlänningen har samma drag men är ”något litet tyngre, även mera ojämn”. Båda dessa kynnen har påverkats av frälsenärvaron, inte enbart positivt. Molin diskuterar också Stockholm som historisk inkörsport för utländska idéer, för ”välske seder”, och ett bristande intresse för det svenska. Det har historiskt funnits perioder som utgjort mer nationella avbrott, men samtidigt identifierar Molin problematiska inslag i huvudstaden.
Intressant är avslutningsvis att komplettera Molins skildringar av landskapens kynnen med antropologen Bertil Lundman. Han beskrev i Baltoskandias antropologi från 1967 delar av Västmanland som finnmarker, befolkade av ”delvis ända till helt nyligen övervägande finnättlingar”. En vanlig folktyp kring södra Västmanland, den av Lundman benämnda västmanlandstypen, beskrev han som ”rätt lågväxt, mycket långskallig, ljus, rätt breda ansikten.. ibland något litet sneda ögon”, sannolikt spår av ytterst gamla inslag från öster om Östersjön. Sörmland beskrev han som ”mycket långskalligt, högväxtare och mer mellanansiktat”. Uppland beskrev han som ”vida mindre långskalligt”, han tog också upp att det är ”en av Sveriges allra mest bredansiktade bygder, även ljusögt samt med rätt mycket konkava näsor och en del snedögon”. Han tog upp arvet från vallonerna i Uppland, där det fanns såväl alpina, mediterrana och litorala som nordiska inslag. Som kuriosa kan nämnas att delar av Småland och de danska öarna beskrev han som präglade av trälättlingar, däremot inte Uppland. Om vi återknyter till äldre teoretiker finner vi för övrigt intressanta beröringspunkter mellan Molins skildring av sveaväldet och L.F. Clauss skildring av det mest utpräglat nordiska psyket.
Om skribenten: Joakim Andersen
