Ett av Karl Marx hjälpligt välkända verk är The Duchess of Sutherland and Slavery från 1853. En Marx som endast med nöd och näppe lyckades hålla ett närmast fradgande raseri under kontroll tog där upp det samtida fenomenet med kvinnor från brittisk aristokrati som engagerade sig mot det amerikanska slaveriet. Det tillhör hans stilistiskt och retoriskt bättre verk, bitvis en genuin inspirationskälla för den rätte läsaren, det föregriper dessutom teman och perspektiv som Marx senare skulle komma att utveckla ytterligare i de etnografiska anteckningsböckerna. Dessa teman har vi tidigare blottlagt och summerat i stycken som ”det var inte bara genom 1800-talets Europa som ”ett spöke” gick, detsamma gäller Marx och Engels egna texter. Även om det där inte handlar om kommunismens spöke utan gensens och blodsförvantskapets.” Att den tyska socialdemokratin efter de båda herrarnas bortgång utvecklades i tysknationell riktning var mot bakgrund av detta föga förvånande, herrar som Sombart, Plenge, Woltmann, Lensch och Niekisch förde vidare vissa trådar från Marx och Engels minst lika väl som exempelvis Adorno och Marcuse förde vidare andra.
Kärnan i Duchess of Sutherland var att hertiginnans och den brittiska aristokratins filantropi var selektiv, ”a philanthropy which chooses its objects as far distant from home as possible, and rather on that than on this side of the ocean”. De engagerade sig i grupper på andra sidan Atlanten för att blanda bort korten och dölja det historiska svek de själva utsatt de människor de haft ansvar för. Marx skildring av hur ett sociopolitiskt system, eller produktionssätt, här ersattes av ett annat är kärnfullt och pedagogiskt och bör hos den uppmärksamme läsaren inspirera till jämförelser med det som just nu äger rum i det gamla ”Väst”. Bakgrunden till hertiginnans rikedomar var den gamla klanen, en samhällsform präglad av blodsförvantskap och egendomsgemenskap. Marx skrev att ” “Klaen”, in Gaelic, means children. Every one of the usages and traditions of the Scottish Gaels reposes upon the supposition that the members of the clan belong to one and the same family… to the clan, to the family, belonged the district where it had established itself, exactly as in Russia, the land occupied by a community of peasants belongs, not to the individual peasants, but to the community.” Hövdingens relation till den övriga klanen var ”on the one hand quite as arbitrary, on the other quite as confined in his power, by consanguinity, &c., as every father of a family”.
Historiskt hade hövdingarna flyttat fram sina positioner, bland annat genom att omdefiniera den klanegendom de förvaltade till privat egendom. Marx skrev här om ”the forcible transformation of clan-property into the private property, in the modern sense, of the Chief”. Denna kupp hade just hertiginnan av Sutherland genomfört, samtidigt som hon fördrivit klansmännen och deras familjer för att ge plats åt mer lukrativa får. ”From 1814 to 1820, these 15,000 inhabitants, about 3,000 families, were systematically expelled and exterminated.” Till sin hjälp hade hertiginnan tagit militären, bland annat hade en äldre kvinna bränts levande med sin hydda. Det hela lämnar en milt sagt besk eftersmak, samtidigt påminner det om mer generella historiska processer där representanterna för en gemenskap, exempelvis en klan eller ett folk, kan vända sig mot den och liera sig med andra intressen istället. Den hugade kan jämföra det svenska folkhemmets undergång med den skotsk-gaeliska klanens, Christopher Lasch ”eliternas revolt” är en kärnfull beskrivning av fenomenet.
Marx slutsats var att en människa som hertiginnan av Sutherland inte hade någon rätt att beklaga sig över slaveriet på andra sidan Atlanten efter det hon utsatt de fattiga gaelerna för. Citat Marx: ”the enemy of British Wage-Slavery has a right to condemn Negro-Slavery; a Duchess of Sutherland, a Duke of Atholl, a Manchester Cotton-lord — never!” Med citatet i åtanke anar vi vad Marx hade ansett om exempelvis ”woke capital” och det svenska etablissemangets åsikter i diverse frågor. Det antyder också woke-fenomenets historiska funktion, att flytta fokus från ett system till diverse förbjudna åsikter och från allsköns överklasser till ”vita”. ”Vita” som i praktisk politik alltid råkar sammanfalla med ättlingarna till hertiginnans svek.
Samtidigt noterar vi att det finns trådar som Marx 1853 ännu inte fullt ut identifierat. Det handlar inte minst om fuidhiren, ”only connected with their new tribe by their dependence on its chief, and through the responsibility which he incurs for them”. Som sociopolitiskt frätmedel bland annat i klansamhällen men också i folkhemmet är fuidhirfenomenet återkommande, dagens massinvandring har betydande likheter med de irländska fuidhirer Marx studerade. Genom importen av människor vars relation till staten är klientens och till kapitalet prekär undermineras och omöjliggörs gradvis resterna av ett samhälle med inslag av såväl materiell som ideologisk folkgemenskap. Att Marx 1853 inte upptäckt fuidhiren innebar även att han inte dialektiskt kunde förutse den oheliga syntesen av hertiginnans dubbla beteenden. Där hon å ena sidan utplundrat och förrått de gamla klanfränderna på nära håll och å andra sidan engagerat sig för de utsatta slavarna i fjärran har vi idag något nytt att hantera, en syntes där den utsatta främlingen rent fysiskt tas in av överklasserna för att utplundringen av folkfränderna ska kunna kläs i altruismens mantel. Att i det läget åberopa folkgemenskapen är tabu, på sikt är målet att den slår över i sin motsats. ”Målet var aldrig att invandrarna skulle bli svenskar, målet var att svenskarna skulle bli invandrare”.
Om skribenten: Joakim Andersen
