När ”vänstern” angriper ”vinster i skolan” är det inte sällan en taktisk omskrivning där den egentliga måltavlan är det fria skolvalet och målet är ”bussning” och liknande former av tvingande skolintegration. Omskrivningen behövs eftersom en sådan politik, öppet uttryckt, är djupt impopulär hos den mer eller mindre resursstarka medelklass som inte nödvändigtvis väljer olika friskolor på grund av deras alternativa pedagogik. ”Bussning” väcker starka känslor av rädsla hos många föräldrar, samtidigt som denna rädsla givet det dominerande narrativet inte kan formuleras utan omskrivningar. I den dominerande historieskrivningen, förmedlad bland annat av kulturindustrin, var nämligen motståndarna till ”bussning” och skolintegration under det amerikanska 1960-talet förhatliga rasister, vilka inte bara drevs av rasism utan dessutom visade sig vara förlorare.
Den dominerande historieskrivningen är här starkt förenklad, i hög grad felaktig och ideologiskt tillrättalagd, vilket gör de inblandades drivkrafter och erfarenheter obegripliga. Intressant är då Harold Saltzmans bok med den kanske inte alldeles narrativanpassade titeln Race War in High School från 1972. Saltzman var lärare, han var dessutom fackligt aktiv, av judisk härkomst och i grunden positiv till integration. Men det han upplevde under sent 1960-tal och tidigt 1970-tal i en av New Yorks skolor framstår som en mardröm.
Saltzman var lärare på Franklin K. Lane High School, en inledningsvis relativt integrerad skola i Brooklyn (med runt 28% svarta elever 1962). Därefter ökade antalet svarta snabbt, bland annat för att andra skolor skulle slippa integreras. Saltzman mer än antyder att de vita i området runt Lane var ”fel sorts” vita, de saknade inte minst de kontakter som gjorde att andra skolor kunde omdirigera de ”youngsters with long records of conviction for felonious crimes, youngsters who were academically disoriented, emotionally unstable, illiterate, socially maladjusted, and an increasing number hooked on hard drugs long before the city took cognizance of the spreading evil in its high schools” till just Lane. Samtidigt nämns i boken att händelserna i Lane på inget vis var unika, liknande scener ägde rum i ett stort antal skolor under perioden. Uttrycket ”a conservative is a liberal mugged by reality” kommer osökt på tal när man läser Saltzmans beskrivning av vad som hände i andra delar av New York, ”their children came home each day with macabre stories of white girls being attacked by black girls, of extortions, of the fear of entering the study hall in the auditorium or of going into a lavatory for what might be lurking there. These parents had developed real prejudices, a reaction which was in direct contradiction to the liberal traditions of their Jewish heritage. But, they argued, the safety of their children comes first.”
Saltzman beskriver hur skolmiljön på Lane under 1960-talet stadigt försämrades. Missbrukare och kriminella drev runt i skolan, närvaron sjönk dramatiskt, elever vågade inte besöka toaletterna och kafeterian, oprovocerat våld drabbade både vita lärare och vita elever. 1969 försökte tre svarta elever sätta eld på en lärare efter att brutalt ha misshandlat honom, Saltzman nämner här att det innan dess ”had been fifteen separate incidents of assault against white teachers by black students, and an even larger number of vicious and sadistic attacks by blacks against white students”. Detta sedan den stora lärarstrejk som 1968 ledde till en infekterad konflikt mellan lärare och svarta i New York.
Konflikten mellan de ofta judiska lärarnas fackförbund UFT och olika svarta intresseorganisationer bottnade bland annat i att lärarnas krav på en skolmiljö fri från kriminella element tolkades som uttryck för rasism. Anklagelserna var känslomässigt svårhanterliga för de ofta vänsterliberala lärarna, konflikten medförde även att många svarta lärare blev strejkbrytare och organiserade sig i ett eget rasbaserat fack (ATA). Konflikter mellan judar och svarta i New York under perioden var inte ovanliga, Saltzman refererar i boken bland annat till Meir Kahane, grundaren av Jewish Defense League. Många av lärarna på Lane var judar, liksom den rektor Selub som hamnade i konflikt med Saltzman om hur lärare och elever skulle kunna få en tryggare skolmiljö. Saltzman ville bland annat ha poliser i skolan eftersom lärarna inte kunde förväntas hantera säkerheten, han ville också förflytta ett antal hundra svarta elever till andra skolor för att avlasta Lane.
Ett centralt inslag i Saltzmans bok är det rasistiska våldet som riktades mot de vita lärarna och eleverna. En lärare, Neil Benisvy, överfölls exempelvis oprovocerat av en grupp svarta. Saltzman noterar att ”Benisvy was unknown to his assailants, and they to him. For no apparent reason the youths jumped him from the rear, knocked him down, and pummeled him in the face mercilessly until his skin was raw and he was drowning in blood. Rushed to a hospital, he was treated for multiple bone breaks in his nose.” Även Instagramfenomenet med unga kvinnor som i grupp överfaller andra unga kvinnor hade förelöpare redan på 1960-talet, Saltzman skriver att ”among the numerous incidents that shocked the staff during those December weeks was the ugly unprovoked attack by five black girls against a young white girl… Brutally attacking their victim, laughing and chanting, they stripped her of her clothing from the waist up. Viciously and sadistically they punched her in the face, and left her lying there helpless, half-naked and hysterical. Her only crime, the color of her skin!”
Överhuvudtaget skiner Saltzmans sympati med de vita eleverna igenom i boken. Han skriver bland annat att ”by the time calendar year 1970 began, the racial polarization at Franklin K. Lane High School was total. White students had been beaten and terrorized to a degree never before known in New York’s long history of public education… these whites had been on the receiving end of a wave of terror that matched anything thrown by Southern whites at black people in the post-1954 era.” Samtidigt kan man notera att titeln är tveksam, något ”raskrig” handlar det inte om när våldet är så enkelriktat som på Lane. Det var först efter att situationen fullständigt urartat med våldsamma upplopp inne på Lane, och jakt efter vita även utanför skolan, som de vita eleverna svarade med liknande medel. Vita elever gick då hem och hämtade skjutvapen, och sköt i luften över de mobbar av svarta som försökte storma dem i deras hemkvarter.
Det är svårt att inte jämföra Saltzmans skildring av det rasistiska våldet på Lane med Edward Bunkers beskrivning av ”raskriget” i kaliforniska fängelser under samma historiska era. I båda fallen rörde det sig om radikaliserade svarta som oprovocerat började angripa vita. I skolorna angreps ofta judiska lärare och vita elever med brutalt fysiskt våld, i fängelserna mördades vita vakter och vita medfångar. Reaktionen på våldet i skolorna var ofta försök av föräldrar att organisera sig och få till politiska förändringar, samt ”white flight”. Edward Bunkers medfångar, både vita och chicanos, saknade dessa möjligheter och svarade istället på den våldsamma rasismen med samma mynt. En läsning av Saltzman och Bunker tenderar därför att skriva om den officiella historien vad gäller 1960-talet. Saltzman beskriver en svart radikalism med våldsamma inslag av anti-vit rasism och antisemitism. Den svarte läraren Leslie Campbell kunde exempelvis läsa en dikt med orden ”Hey Jew boy, with that yarmulka on your head, You pale-faced Jew boy, wish you were dead” för sina elever, samtidigt som skolledningens ansatser att plocka ner afrikanska flaggor mötes med hotelser att ”the white kids will get it”.
Behandlingen av de drivande radikalerna påminner samtidigt om att mycket är sig likt idag. Campbell kunde fortsätta undervisa och organisera yngre förmågor på skolan, förståelsen för radikalerna var betydande så snart de var svarta och många av Saltzmans kollegor hade svårt att värja sig mot deras ”anti-rasistiska” retorik. Saltzman konstaterar också att en allians mellan de ofta judiska och vänsterliberala lärarna och de ”fel sorts vita” föräldrarna runt Lane försvårades av lärarnas fördomar. Detta trots att de hade snarlika intressen vad gällde skolans framtid, Saltzman beskriver rektorns vägran att ta in poliser som ett exempel. En följd av detta var att många lärare, inte bara på Lane, retirerade från sitt ansvar. ”They had been told to avoid confrontations with students. Don’t enforce the rules where black students are concerned, they were continually advised” skriver Saltzman.
Sammantaget är det en obehaglig bok. Obehaglig men aktuell, inte minst då frågan ”hur mycket ska de vita eleverna behöva stå ut med för integrationen” löper som en röd tråd genom Saltzmans verk, detta till den grad att den till sist slår över i ett ”varför”. Varför ska vita elever överhuvudtaget behöva stå ut med våld, hot och försämrad skolmiljö för ”integrationen”? Det innebär dels att Saltzman borde vara obligatorisk läsning så snart ”skolintegration” kommer på tal, dels att ett narrativ och ett etablissemang som omöjliggör något sådant är illegitima.
Om skribenten: Joakim Andersen
