Efter valet har en strid ström kommentatorer förklarat att Sverige nu kommer styras av nazister, att fascismen står för dörren och att det rent allmänt är fullständigt fasansfullt. Dessa kommentarer är ett fenomen som tarvar en förklaring. Flera faktorer kan ingå i en sådan, bland annat finns det inslag av rollspelande, godhetssignalering och realpolitik riktad mot borgerliga politiker. Socialdemokratins och ”vänsterns” grepp om institutioner som etablerad media har till exempel möjliggjort en brunsmetning av SD som länge försvårat för de borgerliga partierna att närma sig Åkesson.
Men det hela är även psykologiskt intressant, för en del av de inblandade är fixeringen vid SD och ”nazismen” ärligt menad även om mekanismerna bakom den är omedvetna. För att förstå dem behöver vi föra in begreppen konditionering, normalisering och oundviklighet i ekvationen. Vi behöver också inledningsvis konstatera att det som pågår i Sverige och Väst är historiskt avvikande. Det är avvikande att hela befolkningar passivt åser demografiska förändringar som inte bara gör dem till minoriteter i deras historiska hemländer utan dessutom kostar dem mycket pengar och gör deras vardag otrygg. Både historiskt och internationellt tenderar sådant istället att leda till reaktioner, ofta med inslag av våld (jämför Operation Dudula i Sydafrika eller de många gerillarörelserna med socialistiska och invandringskritiska förtecken i nordöstra Indien).
Det mest troliga är att de ”nazistfixerade”, mer eller mindre omedvetet, förstår att den rådande situationen i Sverige och Väst är just avvikande, och att passiviteten därför även är ett historiskt övergående fenomen. Därav intresset för invandringskritiska framgångar oavsett om de äger rum i Sverige eller Italien, därav även den bottenlösa förtvivlan de åtminstone retoriskt utlöser. Vi kan här ana en insikt i att status quo är abnormt och ohållbart, och därav ett ständigt sökande efter tecknen på att det närmar sig sitt slut. Liksom insikten att när det väl börjar ta slut kan det gå väldigt snabbt (jämför faktorerna bakom oviljan att börja utvisa ens sexualbrottslingar).
Till detta bidrar inte minst det mänskliga psykets komplexitet. Snart sagt varje ”nazistfixerad” individ härbärgerar i sitt bröst inte bara en god Svensson utan även en inre ”fascist”. Alla de normala känslomässiga reaktioner på folkutbytets vardag, högljudda ”ungdomar”, uppseendeväckande och motbjudande brott et cetera som vi andra upplever äger också rum inom dem. Skillnaden är att de konditionerats, både av kulturindustri, skola et cetera och genom ett intrikat system av incitament och bestraffningar, att kväsa dessa reaktioner. Freudianskt anstruket kan man tala om förträngning. Deras inre ”fascist” framlever en nedtryckt tillvaro, utgör ett ständigt hot mot såväl självbilden som positionen i samhälle, bekantskapskrets med mera. En konsekvens av detta är att ”fascism” projiceras på många andra, det är en nödvändig och mycket förutsägbar psykisk försvarsmekanism i sammanhanget. En annan konsekvens är att de involverade har en definition av ”fascism” som är skiftande, diffus och omedveten.
Att trycka undan normala känslomässiga och moraliska reaktioner utgör i längden en form av ”känslomässig hygien” som leder till ett sluttande plan, eftersom det inte finns några oberoende eller objektiva måttstockar att utgå från annat än maktens önskemål. Det är till exempel inte ok att göra narr av människor för deras hudfärg, men detta bottnar för många i grunden inte i några universella moraliska principer utan i maktens konditionering. Steget från att anamma en sådan ”känslomässig hygien” till att välja att bli upprörd så snart brottslighetens demografi kommer på tal är därför kort. Människor som är fullt förmögna att i handling bosätta sig långt bort från mångkulturen kan vara oförmögna att reagera ens på direkt motbjudande övergrepp på svenskar. Deras känsloliv kan här förefalla gjorda av teflon, det finns ett antal känslor de till varje pris inte vill känna.
Vi kan därför misstänka att när de ”nazismfixerade” använder begrepp som ”nazism” och ”fascism” överlappar det i hög grad de normala reaktioner och perspektiv de varit tvungna att förtränga. Det är den egna, inre ”fascisten” dessa människor i grunden åsyftar, och denna är en bitvis kaotisk kombination av såväl normala reaktioner som genuint osympatiska impulser. Att den förträngts har inte gjort den mer tilltalande, och dessa egenskaper projicerar de på oss andra. Detta innebär dels att ”nazistfixeringen” kommer fortsätta ett bra tag, dels att när systemet av incitament och bestraffningar som ligger bakom det hela försvinner så kommer på sikt även dessa känslomässiga komplex att tyna bort. Vi har kort sagt att göra med ett problem här och nu som antyder mekanismer som ger skäl till optimism på lite sikt.
Om skribenten: Joakim Andersen
