Lothrop Stoddard (1883-1950) var utöver akademiker även författare, pacifist och filatelist. I sina verk förutspådde han bland annat Japans framgångar, Andra världskriget (både det japansk-amerikanska och det europeiska), våldet mot tyska judar, avkolonialiseringen, massinvandringen och islams konflikt med Väst. Idag torde han vara mest känd som författare till The Revolt Against Civilization, ett intressant verk om hoten mot den västerländska civilisationen. I likhet med Freud menade Stoddard att ”vi vantrivs”, men till skillnad från psykoanalysens fader menade han att vantrivseln dels avser en alltmer komplicerad och krävande civilisation snarare än bara ”kulturen”, dels att den påverkar olika personlighetstyper på skilda vis. Stoddards Revolt är intressant inte minst på grund av likheterna med samtida begrepp som bioleninism och Edward Duttons ”spiteful mutants”. I likhet med Jung och D.H. Lawrence analyserade Stoddard också ”the lure of the primitive”, en oundgänglig term för den som vill bedriva kulturkritik idag.
Bland Stoddards verk finner vi också The French Revolution in San Domingo, där han skildrade det ödesdigra skeendet som ledde fram till att de vita utplånades i det som idag är Haiti. James Lafond har beskrivit Stoddards historieskrivning som fantasieggande, där dyker upp ett flertal karaktärer som kunde varit hämtade från en fantasyroman (när man väl läser Stoddard blir man dock något besviken, karaktärer som Dessalines, Moyse, general Leclerc och Macandal beskrivs sällan på djupet och detsamma gäller voodooinslaget). Utöver att vara en tragisk historia är The French Revolution läsvärd som inblick i Stoddards politiska och sociologiska modell, där klass, ras och stat stod i centrum liksom motsättningar mellan politiska principer (det sistnämnda på ett sätt som för tankarna till Carl Schmitt och Christopher Caldwell).
Stoddard beskrivs idag ofta som rasist, men hade sällan ideologiskt grundade skygglappar som historiker. Han kunde utan problem identifiera Toussaint Louvertures ovanliga politiska begåvning, liksom behovet av en allians mellan vita och mulatter i San Domingo 1789. Stoddard beskrev kampen mellan raser som central och händelserna på San Domingo som ett första nederlag för de vita, men han kunde samtidigt i inledningen notera att ”in this field, the race question, important though it be, is not the sole noteworthy element”. Dialektiken mellan ras och klass, stat och principer, var lika viktig.
Stoddard beskrev slaveriet som en både politisk och mänsklig katastrof, San Domingo som ett fruktansvärt slavsamhälle. Om de sena amerikanska slavägarna sentimentalt kunde tala om ”my family, white and black” så stod de franska slavägarna på San Domingo närmare den romerska inställningen att ”våra slavar är våra fiender”. Det fanns kanske 40,000 vita, 40,000 fria mulatter, och en halv miljon svarta slavar. Någon oberoende medelklass fanns knappt, det var ett utpräglat slavsamhälle. De vita kom från flera olika europeiska länder, bland annat Malta och Italien, få var födda på ön och få avsåg stanna. Mellan vita slavägare och mulattslavägare fanns en tydlig ”color line”, de senare var inte socialt och politiskt en del av det vita samhället. Detsamma gällde gruppen fria svarta, ofta slavägare även de. I ett samhälle med så få ägare och så många slavar fanns det en logik i att använda ren terror mot tendenser till olydnad för att förebygga uppror. Stoddard skrev också att det var ekonomiskt lönsamt att arbeta ihjäl slavarna och importera nya snarare än att låta dem få barn, det innebar att många slavar var födda i Afrika. Det fanns därför ett stort antal slavar som hade varit både krigare och voodoopräster.
San Domingo är samtidigt ett exempel på den dialektik där många fenomen slår över i sin motsats över tid. Kolonin hade en gång befolkats av buckanjärer, pirater och äventyrare från flera europeiska länder, ”neither crown nor chartered company had brought them thither, but their own adventurous wills. Hence, the basic spirit of this young society was Liberty.” skrev Stoddard om det tidiga San Domingo. Men det var en frihet som över tid gav upphov till ett omänskligt slavsamhälle som kom att utplåna de vita. Detta inte minst på grund av sockret, som ledde till stora plantager och småbrukens utslagning. Stoddard beskrev slavsamhället San Domingo som ”materially prosperous, but socially diseased”.
Det samhälle Stoddard beskrev var uppdelat i tre grupper med olika intressen. Där fanns de vita, ofta slavägare och i sin vilja att exkludera mulatterna drivna av vad Stoddard beskrev som ”raslig fanatism”. Det fanns samtidigt tydliga klasskonflikter mellan slavägarna och städernas fattiga vita, de senare enligt Stoddard och många samtida ofta äventyrare och patrask. Där fanns mulatterna, ofta slavägare även de och synnerligen måna om att upprätthålla gränsen mellan mulatter och svarta men mindre förtjusta i gränsen mellan vita och mulatter. Stoddard citerade här Moreau de Saint-Mery, ”there is not a negro who dares buy a half-breed or quadroon, should he do so, the slave would prefer death to such a dishonor.” De svarta var ofta slavar, även om det fanns en liten grupp fria svarta, ofta slavägare även de, och stammar av förrymda marooner. Den senare kategorin återfanns i flera delar av Nya världen, inte sällan allierade de olika kolonialstater för att slå ner slavuppror.
Detta instabila samhälle, på många sätt en krutdurk, hade motsättningar som blev explosiva i samband med den franska revolutionen. Motsättningen mellan den gamla koloniala praktiken och 1789 års idéer är ett övertydligt exempel på Schmitts resonemang om svårigheterna för ett samhälle att ha två uppsättningar principer. Klasskamp mellan de vita var en tidig följd av revolutionen i hemlandet, de fattiga vita i städerna riktade dessutom ofta in sig mot mulatter eftersom klass- och raskonflikterna där förstärkte varandra. Samtidigt strävade mulatterna, bland annat genom Amis du Noir i Paris, efter att vinna samma status som de vita. Detta ledde till allt mer brutala strider och övergrepp. Detta samtidigt som slavarna även de nåddes av nyheterna och reste sig i flera uppror.
Till detta kaotiska San Domingo sände det revolutionära Frankrike kommissionärer. Bland dessa framstår Sonthonax som den psykologiskt mest intressanta, och olustiga (jämför Stoddards kategori ”undermen”). Stoddard skrev att i Sonthonax ”all the worst traits of the Jacobin type stood revealed. An obscure country lawyer from the Savoyard border, the Revolution had been his opportunity, and from the first he had identified himself with that extreme wing of the Jacobin party then known as the ”Enrages”.. a mere mouther of phrases, corrupt in both public and private.” I tidiga pamfletter hade han beskrivit de svarta slavarna som San Domingos rättmätiga ägare, men denna inställning dolde han inledningsvis. Stoddard nämnde här en under tidsperioden utbredd teori avseende jakobinernas geopolitiska plan, ”the plan is to enfranchise all the negroes in all the French colonies; then, with these first freedmen to bring about enfranchisement in all the foreign colonies; and thus to carry revolt and independence throughout the New World, — a thing which, according to its authors, will give them supremacy over all the Powers of Europe.” Samtidigt konstaterade Stoddard att inga egentliga belägg för teorin funnits.
Sonthonax agerade oavsett vilket målmedvetet. Han splittrade först de vita genom att vända sig till städernas fattiga republikaner. Men snart vände han sig från dem och omgav sig istället med mulatter. ”The white proletarians of Le Cap discovered that in the eyes of Sonthonax they too were aristocrats — ”Aristocrates de la Peau”, skrev Stoddard. Sonthonax agerande ledde till att staden Le Cap gick under i eld och blod. När kommissionärerna insåg att de inte skulle vinna maktspelet i staden öppnade de den för de tusentals svarta rebellerna som omgav den och erbjöd dem plundring och frihet. Det ledde till en massaker, men snart även till militär och ekonomisk katastrof. Flera betydelsefulla aktörer chockerades så av kommissionärernas agerande och Le Caps förstörelse att dessa förlorade mångas lojalitet. Samtidigt blev de svarta rebellgeneralerna inte nödvändigtvis republikaner, i ett brev skrev några av dem tvärtom att ”since the beginning of the world we have obeyed the will of a king. We have lost the King of France, but we are dear to him of Spain, who constantly shows us reward and assistance. Wherefore, we cannot recognize you as Commissioners until you have enthroned a king.” Både svarta och vita sökte sig till den spanska kronan. Sonthonax bytte nu ut sina mulattvänner mot svarta, ”the mulattoes now underwent the same painful disillusionment as the white proletariat a few months before. The mulatto caste saw itself thrust into the background, and the entourage of Sonthonax grew steadily more and more negro”. Men hans politik hade lett till en serie nederlag, något han inte hanterade väl. Motgångarna ”lashed Sonthonax into a delirium of fury. Weeping with rage, he dashed off incoherent letters to Laveaux and Polverel, urging them to make the whole coast a desert and then retire like maroons into the mountains. But this ferocious counsel Polverel refused to follow, and returned a severe answer stating that such a policy would merely unite all men against them.”
Stoddards respekt för den svarte generalen Toussaint är betydligt större än för Sonthonax. Han var en ovanlig man, som skickligt manövrerade både militärt och politiskt. Han tycks också ha haft en förmåga att vinna män, oavsett ras, för sin sak genom såväl karisma som manipulation. Men Toussaint var tidigt medveten om att en konflikt mellan honom och Napoleon var oundviklig. För att förbereda sig för detta återinförde han i praktiken det svarta slaveriet, men nu statligt och genomdrivet av svarta soldater. Han pendlade i brev till Frankrike också mellan utfästelser om lojalitet och förtäckta hot, samtidigt som han bjöd in och samarbetade med många vita.
Napoleon kom ändå att besegra Toussaint, delvis hans svarta motsvarighet, men han bjöd ett imponerande motstånd. Efter segern gjordes situationen dessutom ohållbar dels genom ett massivt utbrott av gula febern som utplånade stora franska styrkor, dels genom Napoleons ändrade syn på slaveriet. Där han en gång tydligt hade föresatt sig att inte återinföra slaveriet hade han gradvis kommit att byta ståndpunkt. Det gällde även mulatternas ställning. Resultatet var att hans utsända general Leclerc i ett brev förtvivlat skrev att det enda sättet att behålla kolonin för Frankrike vore att utplåna stora mängder av de svarta som upplevt frihet. Men därefter föll även Leclerc offer för gula febern. Dessalines, som tidigare hade slaktat både vita och svarta, utropade sig till kejsare och döpte om San Domingo till Haiti. Han bjöd sedan in de vita igen, men denna gången bara för att en gång för alla kunna utrota dem.
Stoddards historieskrivning är kort sagt blodig. Samtidigt visar den hur komplext skeendet var. Rojalistiska officerare hade till exempel ofta sympatier för mulatterna, eftersom de kämpat tillsammans tidigare. För många svarta rebelledare var monarki och slaveri så naturligt att de erbjöd sig att hjälpa fransmännen att tvinga tillbaka den övriga befolkningen i kedjor, alternativt svor Spanien sin trohet. I delar av San Domingo beväpnade slavägare sina slavar och behöll kontrollen under långa perioder. Men komplexiteten kan samtidigt vara en illusion, för över tid var Dessalines sannolikt oundviklig givet kombinationen av extremt slavsamhälle och 1789 års idéer. Stoddard talade här om ”the attempt to apply the Revolutionary ideals to an environment so radically different from that of France”, Saint-Mery skrev att ” mulattoes themselves are but pawns in a larger game. For, if our slaves once suspect that there is a power other than their masters which holds the final disposition of their fate; if they once see that the mulattoes have successfully invoked this power and by its aid have become our equals; — then France must renounce all hope of preserving her colonies.” Två principer stod mot varandra och det visade sig, givet demografi och geografi, omöjligt för Frankrike att återinföra slaveriet på San Domingo när det en gång avskaffats. Samtidigt finns det förvånansvärt moderna inslag i historien, inte minst i gestalten Sonthonax som inte bara bjöd in svarta att slakta vita i Le Cap utan dessutom förhindrade mulattofficerare att försöka skydda civila. Många av de karaktärsdrag vi idag förknippar med extrem politisk korrekthet framträder ovanligt tydligt hos Sonthonax.
Om skribenten: Joakim Andersen
