En ofta underskattad aspekt av den sen- eller postliberala ordningen är den sektor av ”icke-statliga” organisationer som ges namnet NGO:er, Non-Governmental Organizations. ”Icke-statliga” bör sättas inom citationstecken inte minst givet att relationen till stater ofta är tydlig om man ”följer pengarna”, diverse NGO:er används dessutom gärna för att organisera färgrevolutioner mot för Vita huset misshagliga regimer. I förbigående kan även noteras att vi lever i ett samhälle med totalitära drag, distinktionen ”statlig-privat” är numera lika utdaterad som den högborgerliga kategorin ”civilsamhället”. NGO:er som Röda Korset, Rädda Barnen, Greenpeace, RFSU et cetera är i praktiken en del av den postliberala ordningen, inte minst utgör de kraftfulla verktyg och karriärmöjligheter för de manageriella klasserna i allmänhet och deras eliter i synnerhet (jämför lönerna för organisationernas ledare).
En intressant utveckling är mot bakgrund av detta att de manageriella skiktens radikalisering de senaste åren, the Great Awokening, i förlängningen lett till att flera NGO:er neutraliserats genom förbittrade interna strider. Det finns en tydlig motsättning mellan å ena sidan den ideologi dessa skikt anammat som sin och å andra sidan effektiviteten för inte bara de NGO:er som de behärskar utan de samhällen de verkar i som sådana (jämför bränslekris, skolkris et cetera). Wokeideologin har starka sidor som ideologi att föra krig mot andra skikt under, inte minst kan den avlegitimera ”vanligt folk” och företagare såsom varande ”privilegierade” ”rasister”. Men den förgiftar och förvirrar också organisationer och samhällen till den grad att de inte fungerar, vilket riskerar leda till motrörelser mot de woke skikten.
Ett par intressanta artiklar på temat är Inside the Woke Meltdown at One Domestic Violence Organization av Aaron Sibarium och Elephant in the Room av Ryan Grim. Grims artikel är mer generellt hållen och tar upp flera exempel på hur progressiva organisationer lamslagits av woke medarbetare och aktivister. Det handlar om abortrörelser som Planned Parenthood, miljörörelser som Sierra Club, anrika ACLU med flera. En ledare som Grim intervjuat beskrev situationen med orden ”most of these spaces on the left are just not — they’re not healthy. Like all these people are just not — they’re not doing well”. Samtidigt är det svårt för den progressiva miljön att sätta ord på problemet eftersom det riskerar gynna den höger som redan gett det hela namn som ”cancel culture”.
Sibariums text berör specifikt Women Against Abuse, en organisation som hjälper offer för våld i relationer (jämför de svenska kvinnojourerna). WAA har de senaste åren tagit in konsulter för att bli en ”anti-rasistisk organisation”. En medarbetare, Nicole Levitt, har stämt WAA för de sätt organisationen försökt uppnå målet. Bland annat har organisationen i sin retorik till fullo anammat vithetskritiska påståenden och gör gällande att ”Women Against Abuse affirms the inherent racism in all systems including in policing”, man talar även om ”the level of systematic brutality against Black people and people of color at the hands of the police”. Slutsatsen är att polisen kan vara farlig för våldsutsatta icke-vita kvinnor och att den ska ”avfinansieras” (”defund the police”). Hur radikal den ideologi WAA och andra NGO:er anammat är antyds även av att vita medarbetare fått veta att de måste underteckna att ”all white people are racist and that I am not the exception.” Liksom av att de skulle få mindre betalt än icke-vita. En hätsk konflikt utbröt också kring frågan om judar är vita/privilegierade eller inte, i förbigående sagt antyds här att vithetskritiken ofta har judekritiska drag eftersom judar ses som vita av många vithetskritiker.
Både Grims och Sibariums texter ger intressanta inblickar i en relativt sluten värld, de låter oss också ana hur skadlig woke-ideologin är. Om den kan lamslå organisationer som WAA talar det mesta för att den också kan sänka hela samhällen när den blir hegemon. Bakom detta anar vi dels att det finns en grundläggande konflikt mellan verklighetsprincipen och woke-ideologins påståenden, den bygger på direkta osanningar. Dels anar vi att drivkrafterna bakom woke-ideologin ofta är osunda, det handlar om ressentiment, psykopatologiskt självhat och realpolitisk konkurrens grundad i ”elitöverproduktion”. De interna konflikter woke-ideologin ger upphov till försvagar oavsett vilket motståndarlaget i den konflikt om Aftonlandets framtid vi just nu är inbegripna, de kan också leda till att vissa elit- och manageriella skikt lämnar wokeriet för andra alternativ. I vad mån konflikterna nått Sverige är en annan fråga, kvinnojourerna och ROKS ger exempelvis intryck av att fortsatt ha fokus på relativt ”old school” feminism och praktiskt arbete med våldsoffer.
Om skribenten: Joakim Andersen
