Bland C.S. Lewis många berättelser och texter finner vi bland annat The Screwtape Letters, ett litterärt experiment i den kristna apologetikens genre. I boken följer vi demonen Screwtapes brev till den unga släktingen Wormwood, en brevväxling där den infernaliske mentorn ger sin nevö råd kring hur denne bäst kan förleda en människa. Det är bitvis underhållande läsning, bland annat reflekterar Screwtape kring fördelarna med den nya policyn att dölja demonernas existens för människorna. Han identifierar dilemmat med orden ”when the humans disbelieve in our existence we lose all the pleasing results of direct terrorism and we make no magicians. On the other hand, when they believe in us, we cannot make them materialists and sceptics.” Lewis hade uppenbarligen ganska roligt när han skrev breven.
Samtidigt får man som läsare en god inblick i Lewis som kulturkritiker och som själavårdare. Den infernaliske Screwtape påminner bland annat sin unge vän om att argument inte är särskilt effektiva längre, ”don’t waste time trying to make him think that materialism is true! Make him think it is strong, or stark, or courageous — that it is the philosophy of the future.” Inte heller bör Wormwood använda vetenskapen som vapen mot gudstron, det kan ha oönskade följder (de vetenskaper Screwtape i så fall tillråder är ekonomi och sociologi). Screwtape förebådar också vår tids solidaritet med det exotiska och ointresse för de egna, han skriver att för demonernas vidkommande ”the great thing is to direct the malice to his immediate neighbours whom he meets every day and to thrust his benevolence out to the remote circumference, to people he does not know. The malice thus becomes wholly real and the benevolence largely imaginary.” Lewis som kulturkritiker framträder tydligare i den korta uppföljande texten Screwtape Proposes a Toast, där Screwtape bland annat beklagar att den moderna världens fallna själar är så ljumma och trista, ”trash which we should once have thrown to Cerberus and the hellhounds as unfit for diabolical consumption”. Han beskriver där bland annat kategorin ”the Little Man” med orden ”a grubby little nonentity who had drifted into corruption, only just realizing that he was corrupt, and chiefly because everyone else did it.” Den hugade kan läsa dessa stycken mot bakgrund av både Evola och Francis. Även demokratins två aspekter och motsättningen dem emellan tas upp, demokrati som politiskt system och ”demokrati” som eufemism för ett egalitärt ressentiment som underminerar demokrati och frihet.
Ett återkommande tema, intressant för både konvertiter och andra troende, är Screwtapes fokus på vardagens, umgängets och vanornas effekter. Även om ”patienten” nyligen blivit kristen är detta inte skäl till förtvivlan, ”all the habits of the patient, both mental and bodily, are still in our favour.” Så inte minst i, men inte begränsat till, den moderna världen. ”Patienten” kanske ber dagligen, men han är fortfarande låst i ett mönster av subtila elakheter med sin mor. I beskrivningen av detta mönster är Screwtape, eller kanske Lewis, psykologiskt träffsäker. Han noterar bland annat att ”in civilised life domestic hatred usually expresses itself by saying things which would appear quite harmless on paper (the words are not offensive) but in such a voice, or at such a moment, that they are not far short of a blow in the face.” ”Patienten” har visserligen blivit frälst, men han lever fortfarande i samma miljö som tidigare. Wormwoods uppgift är inte minst att hålla honom i ett sömngångarliknande tillstånd, där han fastnar i ”real life” och inte reflekterar närmare kring det. I vår tid har teknologin och sociala medier gjort Wormwoods arbete betydligt enklare här, den diaboliske mentorn råder honom i varje fall att ”keep everything hazy in his mind now, and you will have all eternity wherein to amuse yourself by producing in him the peculiar kind of clarity which Hell affords.” Betydelsen av umgänget tas också upp, Screwtape gottar sig åt att ”in modern Christian writings… I see few of the old warnings about Worldly Vanities, the Choice of Friends, and the Value of Time.” Han tar också upp hur demonerna manipulerat skönhetsidealen för att lättare nå sina mål, och hur Wormwood kan utnyttja ”patientens” sexuella och estetiska preferenser för att få honom in i ett äktenskap där ”the unhappiness produced is of a very lasting and exquisite kind.” Även fördelarna med en ”kyrka” eller kristen krets som snarare är en klubb eller ett parti tas upp.
Sammantaget är det en läsvärd brevväxling, där man också får en inblick i Lewis tro. Bland annat betonade han i breven att den som Screwtape beskrev som ”Fienden” ”wants a world full of beings united to Him but still distinct” liksom att ”when we are dealing with any pleasure in its healthy and normal and satisfying form, we are, in a sense, on the Enemy’s ground”. Lewis tog i andra sammanhang upp sin kärlek för det han kallade ”Northernness”, och det är en i många avseenden nordisk kristendom som framträder i hans apologetik. Man behöver för den skull inte vara kristen för att ha utbyte av hans brevskola. Lika genomarbetat som böckerna om Narnia eller Perelanda är det inte, men det är ett ovanligt stycke litteratur med ett visst djup.
Om skribenten: Joakim Andersen
