För en tid sedan blev begreppet ”mass formation” bekant för en bredare skara människor, detta efter att det togs upp i det samtal mellan Joe Rogan och Robert Malone som gjorde Rogan ”kontroversiell” på allvar. Begreppet har freudianska rötter och nådde Malone genom den belgiske psykologen och statistikern Mattias Desmet. Desmets tolkning av de masspsykologiska mekanismer som fått en framträdande roll under bland annat covidpandemin är intressant, han har också presenterat den i flera intervjuer och samtal. Bland hans samtalspartners finner vi hälso- och motivationscoachen och podcastern Aubrey Marcus, deras samtal har flera intressanta inslag.
Desmet berättar hur han i egenskap av statistiker relativt tidigt under pandemin reagerade på att förutsägelser och modeller för covid gång på gång visade sig fullständigt felaktiga men att åtgärder som byggde på dem inte påverkades av det. Detta fick honom att misstänka att psykologiska mekanismer fanns med i spelet (”it was a strong sign that there were things going on at a psychological level that were really powerful”). I augusti 2020 hade han nått slutsatsen att vi hade att göra med ”mass formation”, massformering.
Förutsättningarna för sådan massformering är fyra, särskilt utbredda i det moderna samhället. Desmet och Aubrey tar upp att vi för det första lever i ett samhälle där ett stort antal människor är isolerade. Marcus nämner en amerikansk studie där 25% av deltagarna berättade att de inte hade en enda nära vän. De mellan 18 och 27 års ålder var ensammare än någon annan åldersgrupp. Utöver att vara en katastrof i sig är det en förutsättning för att en del verkligt skadliga psykologiska fenomen ska kunna växa fram.
Den andra förutsättningen är att en stor grupp människor upplever att deras liv saknar mening, alltså ett existentiellt underskott. Desmet nämner här David Graebers klassiska Bullshit Jobs som exempel, Marcus tar upp en Gallupstudie som nådde liknande slutsatser. Många människor, rentav en knapp majoritet, upplever att deras arbeten är meningslösa. Detta existentiella underskott går bortom arbetsdagen, och är sannolikt oundvikligt i ett sekulariserat samhälle. Seraphim Rose talade här om nihilismen och analyserade dess faser.
Den tredje förutsättningen för massformering är att det finns stora mängder ångest och missnöje, vilket följer logiskt av ensamhet och brist på mening. Dessa känslor är samtidigt ”free floating”, de kan inte kopplas till något konkret hot. Marcus och Desmet tar här upp sådant som att enligt WHO lider en av fem av ångestsjukdomar.
Den fjärde förutsättningen är att det finns stora mängder frustration och aggression, återigen diffusa och inledningsvis utan konkreta måltavlor. Det som kan hända i ett samhälle som uppfyller dessa fyra förutsättningar är enligt professor Desmet att en berättelse sprids som förklarar den diffusa ångesten, knyter den till ett objekt och erbjuder en strategi för att lösa den. Desmet säger att ”people suddenly feel connected again in a heroic struggle with the object of anxiety. So a new kind of solidarity, a new kind of social bond and a new kind of meaning making sense, making emerges in society.” Värt att notera för den minoritet människor som tror att andra drivs av fakta och argument är att ”a kind of mental intoxication.. is the real reason why people stick to the narrative.” För den som saknat gemenskap och mening är fördelarna med massformationer stora.
Desmet återknyter här till Gustave Le Bon, en av Freuds viktigare inspirationskällor. Han tar upp Le Bons tankar om kopplingen mellan den moderna världen och massformationer, liksom de psykologiska skillnaderna mellan klassiska diktaturer och moderna totalitarismer. Det hela är något oroväckande eftersom massformationen identifierar en fiende som ska utplånas, ”mass formation arises around an object of anxiety, and that object always has to be destroyed.” Under corona handlade det om kritiker av den förda politiken, de förhatliga ”anti-vaxxarna”. Samtidigt noterar Desmet att hela samhällen inte dras med i massfenomenet, det handlar om en drivande minoritet på runt 30% (”only 30% of the people is really hypnotized”). Runt 40% låter bli att utmana de hypnotiserade och upprörda 30%, runt 30% tenderar att vända sig mer aktivt mot det. Desmet säger här att om de sistnämnda kan samlas kommer den passiva majoriteten att följa dem och masspsykosen upphöra. Han återknyter även här till Le Bon och säger att även om kritikerna inte lyckas avsluta masspsykosen kan de göra den mindre allvarlig och hjälpa de drabbade att inte begå illdåd, ”dissonant voices will not have the power to wake up the mouses, but they will make the hypnosis less deep, and they will prevent that the mouses start to commit atrocities.”
Desmets analys av massformationer bidrar med en värdefull dimension till förståelsen av det moderna samhället, inte minst återkommande fenomen som ”klimatet”, ”BLM”, ”corona” et cetera. När en masspsykos börjar ebba ut tycks det gång på gång vara dags för nästa. Desmet och Marcus tonar här ner inslaget av aktiv manipulation från olika elitaktörers sida (”it’s a psychological process that is, for 95%, an unconscious process, both at the level of the masses and at the level of the leaders of the masses”). Samtidigt menar Desmet att vi sannolikt inte har att göra med psykopater, utan snarare med megalomaner och deras radikala planer. Hans egen sensibilitet framstår som konservativ när han säger att ”we are dealing with megalomaniac plans, people who believe that they will solve all the problems in the world by imposing a new social system, which is, I think, the basic ideology of the system is transhumanist in nature.” Samtidigt resonerar han kring kopplingen mellan mekaniseringen av samhället och massmedias roll (”the large scale mass formations that we have seen, and from the 20th century on, it can never exist without mass media”). Desmet och Aubrey tar också upp risken att kritiker av eliten utvecklar egna massformationer och avhumaniserar sina motståndare.
Sammantaget är det ett användbart perspektiv, samtidigt som det identifierar de djupare faktorerna bakom det Douglas Adams beskrev som ”the madness of crowds”. Så länge stora grupper av människor är isolerade och lider brist på mening i sina liv kommer dessa mekanismer att dominera våra samhällen, i synnerhet om det finns elitaktörer som kan underblåsa dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
