Händelserna i Kanada utgör något av en brytpunkt i det som kan beskrivas som en pågående internationell statskupp. Nätverk av globalister har under decennier samverkat, infiltrerat institutioner och flyttat fram sina positioner, en förutsättning för detta har varit de västerländska folkens bristande organisering och omfattande intresse för ”underhållning”. Kort sagt har en socio-mental förvandling av fria män till undersåtar haft konsekvenser, även om det också funnits en aspekt av medveten socio-kulturell ingenjörskonst bakom det hela vilket gör att hönan kan vara svår att skilja från ägget.
I flera länder har en ny typ av politiker spelat en viktig roll i den pågående statskuppen, i Frankrike Macron och i Kanada Trudeau. Dessa har ofta en bakgrund i det Young Global Leaders som bildades av Klaus Schwab, mer känd som en av teoretikerna bakom ”the Great Reset”, 2004. Vid sidan av Trudeau och Macron återfinner vi här bland annat Nya Zeelands premiärminister och Mark Zuckerberg. Denna typ av solidaritet och nätverkande inom eliten innebär i förbigående sagt att den demokratiska ordningen de facto neutraliseras, det är en logik den har svårt att hantera. Detta i synnerhet om solidariteten på elitnivå inkluderar etablerad media, något ointresset för händelserna i Kanada antyder (den hugade söker på ”Kanada” på Aftonbladet).
Det finns flera värdefulla perspektiv på det som nu sker i Kanada, där lastbilschaufförer fredligt protesterat mot vaccinpolitiken, fått anklagelser om rasism, transfobi et cetera riktade mot sig, och nu alltså utsatts för en uppskruvad repression med inslag som polishästar och frysta bankkonton. Det sistnämnda ett oroväckande prejudikat som kan komma att användas mot liknande protester i fler länder framöver om det visar sig fungera i Kanada. Att det narrativa våldet, anklagelserna om ”rasism” et cetera, tjänar till att legitimera och förbereda det mer konkreta våldet har återigen bekräftats i landet. Det som inledningsvis handlade om vaccinpolitik handlar nu om helt andra saker, bland annat har lastbilschaufförerna fått Trudeau att visa sitt repressiva ansikte öppet.
Jonathan Cook utgår i As Trudeau cracks down, the left drives protesters into the right’s arms again från ett relativt gängse historiskt vänsterperspektiv, där han bland annat kritiserar dagens ”vänster” för att ställa sig på en alltmer repressiv Trudeaus sida mot vanliga människor i form av lastbilschaufförer. Han tar upp hur drastisk och historiskt uppseendeväckande Trudeaus politik är. Av verkligt intresse är Cooks mer strukturella analys. Han menar att det västerländska systemet står inför en kollaps liknande det åldrande Sovjets, ”capitalism and its technicians – the West’s political, business, media, and technocratic elites – are facing their own crisis of legitimacy, as the system they oversee and for which they serve as propagandists begins its gradual collapse.” Man kan ha invändningar mot hans användning av kapitalismbegreppet, det är irrelevant för resonemanget. Cook menar nämligen att dessa eliter är väl medvetna om det hot de står inför, han frågar ”have they been learning from their experiments in Latin America, the former eastern bloc, and the Middle East to understand how better to control us, to curb our protest and dissent, to prevent revolution?” Sammantaget är Cooks text givande, möjligen kan man sakna en något mer nyanserad klassanalys. Inte minst då en sådan klassanalys förklarar varför ”vänstern” inte agerar som Cook hade önskat.
En klassanalys erbjuder däremot N.S. Lyons i Reality Honks Back, om än en mer saint-simonsk än marxistisk sådan. Lyons utgår från en uppdelning av den arbetande befolkningen i Physicals och Virtuals. Physicals arbetar som namnet antyder i den fysiska verkligheten (”maybe they work directly with their hands, like a carpenter, or a mechanic, or a farmer”). Virtuals manipulerar istället information, ”at a level of abstraction from the real world”. Postmoderna tankar om att verkligheten kan förändras genom att vi förändrar det sätt på vilket den beskrivs passar denna grupps praktik som hand i handske. Lyons återknyter här till Christopher Lasch, han beskriver också hur Physicals tenderar att vara män och Virtuals kvinnor. Intressant är också den geografiska aspekten, Virtuals lever i storstäder omgivna av ett hav av Physicals (jämför Guilluy och Kotkin). Lyons beskriver även hur Virtuals flyttat fram sina positioner, ”the most relevant distinction between Virtuals and Physicals is that the Virtuals are now everywhere unambiguously the ruling class”. Samtidigt som han tar upp deras akilleshäl, de är ännu beroende av bland annat fysiska transporter av varor till sina storstadsmiljöer. Deras reaktioner på lastbilschaufförernas protester har också följt naturligt av deras praktik, kontroll av narrativet och av bankkonton. ”The post-modern fish swims in a narrative sea, and their first reaction is always to try to control it” som Lyons uttrycker det. Sammantaget är Lyons text intressant, även om det saknas en elitanalys (jämför den neoreaktionära analysen och Kotkins distinktion mellan oligarker och klerker).
Av betydande intresse är också svenske Malcom Kyeyunes Justin Trudeau’s phoney dictatorship. Malcom har ett historiskt perspektiv och konstaterar tidigt att ”for Western liberal democracy, business as usual is over”. Hans analys är inte minst politisk i ordets bästa betydelse, där Trudeaus svaghet sätts i fokus. Han skriver här att ”when was the last time we saw totalitarianism associated with a government that has unreliable control of its police? That can’t control the roads of its own capital? A government calling for something akin to martial law but emphatically rejecting using the military — because they probably wouldn’t follow any orders to enforce it that they were given?” Trudeaus agerande framstår delvis som ett uttryck för svaghet (och delvis som ett uttryck för ”unga globala ledares” hybris och därtill knutna vanmaktsraseri). Även Malcom gör en klassanalys, ”the banks, as well as various parts of the tech sector, are increasingly looking like the only powerful institution that the managerial classes can expect to count on in a true crisis.” Hans text framstår därför på många sätt som syntesen av Cooks och Lyons perspektiv, där både den strukturella kris Cook tar upp och den klasskamp Lyons skisserar finns med i analysen. Slutsatsen är också att det som nu äger rum i Kanada är talande för hela det liberala Västerlandet, en liknande konflikt finns latent här. Och den kan mycket väl leda till en så ohållbar situation att systemet kollapsar.
Om skribenten: Joakim Andersen
