Det historiska nordamerikanska slaveriet utgör idag en viktig del av den hegemona ideologin, komplex och bitvis motsägelsefull historia har som följd härav reducerats till metafysik i ordets sämsta betydelse. Att de ofria vita i det som idag är USA var både många och brutalt behandlade har avlägsnats ur det allmänna historiemedvetandet, så även slaveriet i andra delar av världen. Detta torde vara välkänt. Intressant är även den motsägelsefulla inställningen till slaveri och slavar bland det amerikanska inbördeskrigets kombattanter. Makarna Genovese beskrev i Fatal Self-Deception: Slaveholding Paternalism in the Old South hur sydstaternas slavägare legitimerade sin ställning med paternalistiskt ansvar för människor som antogs hjälplösa utan dem. När de chockat beskrev sina intryck från nordstaterna som ”vicious Negrophobia and racial discrimination and a cruelly exploited white working class” var det inte nödvändigtvis enbart teater.
Eric Foners Free Soil, Free Labor, Free Men: The Ideology of the Republican Party Before the Civil War är ett givande komplement till makarna Genovese. Foner beskrev, influerad av Genovese, hur verklighet och ideal i nordstaterna länge var en republik av självständiga producenter. Lönearbete förekom, men det var ofta en fas på vägen mot en bondgård eller butik. En fri republik antogs förutsätta ekonomiskt oberoende, fria män. Detta till den grad att växande lönearbete sågs som ett problem, och möjligheten att vinna oberoende genom ”free soil” i väst betraktades som en lösning på det. Det växte kring ”fritt arbete” fram en specifik ideologi, som inför inbördeskriget kom att prägla det republikanska partiet. Foner skrev om detta att ”at the center of the Republican ideology was the notion of ”free labor.””. ”Free labor” innebar till en början eget arbete, gradvis kom det att samexistera med en definition som, inte utan konflikter, även inkluderade lönarbete. Arbetets värde hängde bland annat samman med att många amerikaner var protestanter. Gränsen mellan arbete och kapital var flytande både i levd praktik och i teori, ”Andrew Jackson, for example, defined as ”the producing classes” all those whose work was directly involved in the production of goods – farmers, planters, laborers, mechanics and small businessmen.” Inställningen till samhället utgick därför från harmoni och gemensamma intressen snarare än klasskonflikt, även om det fanns en viss skepsis till överdriven rikedom. Bland annat noterade man att ”the money capitalists” ofta hade starka band till söderns stora slavägare. Det fanns också en kritisk inställning till det moderna aktiebolaget, ekonomen Amasa Walker beskrev det med orden ”this system of corporations is nothing more nor less than a moneyed feudalism.. it concentrates masses of wealth, it places immense power in a few hands.” Inställningen till de fattiga var motsägelsefull, inte minst vad gällde kollektiv organisering och statliga insatser. Lösningen för republikanerna var snarare hårt arbete och möjligheten till egen jord i väst än strejker och omfördelning.
Idékomplexet med fri jord, fritt arbete och fria män innebar närmast automatiskt en negativ syn på slavekonomin. Intrycken från södern präglades av dess ekonomiska stagnation och av ett hierarkiskt klassamhälle där en minoritet av slavägare härskade. Slaveriets effekter på de icke slavägande vita beskrevs som omfattande och ovärdiga, de sågs som ”depressed, poor, impoverished, degraded in caste, because labor is disgraceful.” För vita nordstatare som planerade att flytta västerut innebar detta att frågan om slaveriets expansion till nya territorier var högst konkret, ”if we do not exclude slavery from the Territories, it will exclude us.” Det skulle också innebära att invandringen till nordstaterna drev ner lönerna i dem, om västern stängdes för fria män. Detta innebar att slaverimotståndet hade två delvis olika bevekelsegrunder. Där fanns det moraliska argumentet, vilket idag ofta framhävs retroaktivt. Men Foner visar att det också fanns ett minst lika starkt argument baserat på ”fri jord, fritt arbete, fria män”, ett argument inte sällan kombinerat med rasligt tänkande. Slaveriets expansion kunde då beskrivas som ”an institution whose inevitable concomitant is the social and political degradation of the white laborer”. Republikanen Cassius M. Clay beskrev med Foners ord frågan som att ”the real line of division was between northern free laborers and southern non-slaveholders on the one hand, and northern and southern aristocrats on the other”. Slavarna själva var för dessa tämligen irrelevanta. Betydligt mer relevant var hotet från ”Slave Power”, slavägarnas politiska inflytande över hela unionen (ibland i kombination med nordstaternas ”Money Power”). Det fanns även ett inslag av nativism, skepsis mot invandrargrupper utan den anglo-saxiska tradition som möjliggjorde den fria samhällsformen. Foner skrev om detta att ”there is no question that Republicanism was in part an expression of the hopes and fears of northern native-born Protestants. For men like Hale, American democracy was not a historical accident — it sprang logically from the fact that the early settlers had been Anglo-Saxon Protestants. ”The people made this government, and not the government the people,” wrote Charles Francis Adams, and he believed that an influx of a different people, schooled in the traditions of absolutism, would undermine American institutions.” Samtidigt noterade Foner att nativismen tonades ner som följd av att kampen mot slaveriet prioriterades, även invandrare antogs ha intresse av att slaveriet hölls i schack.
Intressant är att slaveriets försvarare och motståndare inte sällan tävlade i vem som var minst mån om de svarta slavarna. Tocqueville hade beskrivit inställningen till de svarta som mer negativ i nordstaterna än i södern, Foner visade att även i västern var detta tydligt. Demokraterna fokuserade ofta på att republikanerna skulle vara för ”the equality of the races”, en impopulär position. En hel del republikaner anklagade i sin tur demokraterna för just detta, att det var de som ”exalts and spreads Africans at the expense of the white race.” När demokrater anklagade republikaner för att sträva efter rasblandning kunde de bemötas med att utan slaveriet var frågan inte ens relevant, ”it is the institution of slavery which is the great parent of amalgamation. Gentlemen need not fear it from those opposed to that institution.” En del republikaner var primärt mot slaveriet som institution, hos många andra fanns ett starkt inslag av rasligt tänkande där Lyman Trumbull kunde poängtera att ”we wish to settle the Territories with free white men”. Av detta följde naturligt planer på att transportera den svarta befolkningen till Afrika eller Centralamerika. Här fanns samtidigt en geopolitisk och kommersiell aspekt, sådana kolonister antogs kunna representera amerikanska intressen i dessa regioner.
Foners bok är kort sagt en liten guldgruva, den erbjuder en inblick i en historisk verklighet som var betydligt mer komplex och motsägelsefull än bilden vi får från den hegemona ideologi som idag legitimerar eliternas politik, kulturindustrin och det nya antivita narrativet. Inte minst nyanseras bilden av sydstaternas unika historiska synd, rasismen hos deras motståndare var uppenbarligen utbredd även den och i den mån kriget utkämpades för att avskaffa slaveriet är det inte säkert att det främst var för de svarta slavarnas skull. Foners skildring av 1800-talets republikanska världsbild med dess fokus på fri jord, fritt arbete och fria män är också intressant. I vissa avseenden var den besläktad med anglo-saxisk och germansk tradition och innehöll sympatiska inslag. Samtidigt hade den brister, Foner beskrev bland annat hur många nordstatare var medvetna om att söderns antimaterialistiska kulturkritik innehöll sanningar. Republikanismens seger i inbördeskriget ledde på sikt också till resultat de inblandade inte nödvändigtvis skulle uppskattat (undantaget Money Power). Det är hur som helst uppfriskande att ta del av den dåtida debatten om slaveriet, även om den utmynnade i tragedi. Båda sidor var historiskt bildade och medvetna om att det var två skilda och oförenliga samhällsformer som stod emot varandra. Liknande insikter saknas i debatten idag, fokus ligger istället ofta på detaljer. Att minst tre samhällsformer konkurrerar i dagens Västeuropa uttrycks sällan explicit, det handlar hur som helst om det fria samhället, det manageriella systemet och den snabbt expanderande klanlogiken som växer i managersystemets skugga. De män Foner beskrev i sin studie var inte sällan medvetna om kopplingen mellan politik och klass, där bland annat Clay kunde summera frågan om slaveriet som ”the real line of division was between northern free laborers and southern non-slaveholders on the one hand, and northern and southern aristocrats on the other”. Likheterna med dagens invandringspolitik är här flera, även om det också finns skillnader. Slavägarna företrädde enligt Genovese åtminstone delvis en förmodern världsbild, dagens managerstyrda folkutbyte äger rum i postmoderna ideologiers tecken. Samtidigt kan man notera att det nordamerikanska slaveriet var folkutbytets ground zero, mycket av det som pågår idag kan härleda sitt ursprung tillbaka till det.
Om skribenten: Joakim Andersen
