En läsning av Karl Marx för 2000-talet innehåller flera möjliga fallgropar men också en hel del av betydande värde. Inte minst påminner en sådan läsning oss om att saker och ting inte nödvändigtvis är vad de utger sig för att vara eller vad de var igår. Den förra insikten utgår från den marxistiska idétraditionens fokus på ”idé och intresse”, om ledarna för ett eller annat ”arbetarparti” har gemensamma intressen med diverse överskikt så är det inte säkert att deras arbetarvänliga retorik är annat än just retorik och dimridåer. I förbigående kan noteras att den som är bekant med den marxska ideologianalysen och ändå aldrig lekt med tanken att överskiktens myckna tal om ”vita privilegier” bekräftar att sådana privilegier inte existerar i sinnevärlden är ett får. Den senare insikten utgår från konstaterandet att ”allt som är fast förflyktigas”, överskikten är fullt kapabla att rekupera och förändra allt från koalitioner till hegemona ideologier. Mot bakgrund av detta framstår det statiska och bipolära tänkande som mynnar ut i påståenden om ”vita privilegier” och ”systemisk rasism” som direkt genant alternativt som ett inslag i just denna rekupering. Systemet göder sina nyttiga idioter och de är inte för dumma för att anpassa sig därefter.
Oavsett vilket, hos Marx och hans vapenbroder Engels finns det mycket av värde för att både förstå och angripa sakernas tillstånd och deras ideologiska apologeter. Men för att man inte ska hamna i återvändsgränder behövs det ett antal nycklar, inte sällan handlar det här om att göra explicit det som i de skäggiga herrarnas textmassor varit underförstått eller rentav omedvetet. Det var inte bara genom 1800-talets Europa som ”ett spöke” gick, detsamma gäller Marx och Engels egna texter. Även om det där inte handlar om kommunismens spöke utan gensens och blodsförvantskapets.
Att här anamma ett mer cykliskt perspektiv är inte alldeles orimligt, man kan då förstå den process de försökte analysera under 1800-talet mot bakgrund av liknande förändringar under bland annat antiken. Vad vi då har att göra med är en mer organisk samhällsform som bryter samman som följd inte minst av att dess överskikt bryter det sociala kontraktet med sina mindre lyckligt lottade blodsförvanter. Det kan handla om antikens gens, det kan handla om den något mer konstruerade gemenskap som är den moderna nationen. Men betydande likheter finns och de hjälper oss att inte bara förstå den revolution uppifrån som pågår i detta nu utan även att ana hur stora insatserna faktiskt är. Samhällsformer grundade på fria män har upprepade gånger under historien ersatts av samhällsformer där de flesta varit slavar av ett eller annat slag.
Denna process beskrivs bland annat i Engels studie av frankerna, Marx rasande uppgörelse med slaverimotståndaren och hertiginnan av Sutherland (märkligt applicerbar på ”vithetskritisk” överklass för övrigt), och Engels studie av den tidiga kristendomen. Av intresse är även den åldrade Marx etnografiska anteckningsböcker, där han bland annat beskrev hur det gamla Aten bröt samman. En röd tråd som löper genom dessa studier, men saknar namn, motsvarar för övrigt Khalduns behändiga begrepp asabiya. Det Marx och Engels skildrar är hur den sociala solidaritet som Khaldun gav namnet asabiya bryter samman.
Hos Marx och Engels står asabiyas materiella förutsättningar i fokus. På sin omisskännliga anglo-tyska skrev Marx att ”die älteste land tenure was die in common dch den trib”, den äldsta formen av landinnehav var den gemensamma genom stammen (senare gensen). På lika plågsamt svårgenomtränglig anglo-tyska skrev han att innan staten uppstod fanns ”gentila institutioner”, institutioner baserade på släktskap. ”Wo gentile institutions prevailed – and prior to the establishment of political society – we find peoples or nations in gentile societies and nothing beyond. “The state did not exist.”” Gensen beskrev han som ”essentially democratical”, till sitt väsen demokratisk, och baserad på släktskap, ”all the gentes of a tribe – as a rule – of common descent u. bearing a common tribal name. The phratric organisation had a natural foundation in the immediate kinship of certain gentes as subdivisions of an original gens”.
Två processer underminerade den gentila ordningen. Det handlade dels om egendomen, dels om staten. Med individuell egendom snarare än gentil uppstod skillnader inom gensen som var svårförenliga i längden med den gentila logiken och solidariteten. Marx skrev om detta att när ”skillnader i status mellan gentila blodsförvanter uppstår” så står det ”i konflikt med den gentila principen”. Nutida nationalister kan här tala om folkgemenskap och ”blod mot guld”, det handlar om en liknande motsättning. Intressant här är att den gentila logiken innebar att ”rich men as well as poor being comprehended in the same gen” samtidigt som den inte uteslöt skillnader i status mellan genser. Vi kan här tala om ett gentilt samhällskontrakt av intresse inte minst för de fattigaste i de mer framgångsrika genserna att upprätthålla. Samtidigt som vi kan urskilja tendenser till intressegemenskap mellan rika medlemmar av olika genser. De vanliga gensmedlemmarna riskerade att reduceras till ofrihet så snart den gentila logiken försvagades, ”als Solon zur archonship came, social state bösartig, in Folge des struggle for the possession of property. Ein Theil der Athener in Sklaverei gefallen, durch Verschuldung, d. Person d. Schuldners being liable to enslavement in default of payment; andre had mortgaged their lands u. were unable to remove the encumbrances.” Skuldslaveriet bredde ut sig.
Intressant här är även den demografiska aspekten. Marx var medveten om att befolkningsökning och migration förstärkte de processer som underminerade gensen. Han tog här bland annat upp den växande grupp av fattiga immigranter som inte bjöds in i det gentila systemet, ”the poorer class would not be admitted either as a gens in einen tribe od. adopted in eine gens eines tribes.” Denna grupp växte i antal och missnöje, ”Zahl der unattached class – exclusive of slaves – had become large ; diese class of persons a growing element of dangerous discontent.” Bland annat därav reformerna som införde en territoriell logik och ett antal klasser. Dessa klasser för övrigt intressanta även som bakgrund till samtida klassanalys då de breddar det gängse marxska klassbegreppet.
Befolkningsökning, migration och klassklyftor bidrog tillsammans till en ny politisk ordning, där gensen ersattes av staten (”gentilis transformed into civis”). Individens koppling till gensen ersattes av staden, en personlig logik ersattes av en territoriell logik. Marx skrev om detta att ”property was the new element that had been gradually remoulding Grecian institutions to prepare for this change.” De politiska reformer som ledde fram till det kan ses både som gensens undergång och ett försök att föra vidare element från den i en förändrad värld (det bekanta aufhebung). Varje sådant försök innebar dock att dess organiska och autentiska solidaritet försvagades något, vilket väcker den alltid aktuella frågan om främlingar vill försörja varandra. ”Välfärdsstat eller migration” som dilemmat ibland formuleras i vår tid. Att överskikt bjuder in främlingar att ta del av det som tidigare varit gemensamma tillgångar inom gensen, klanen eller nationen är oavsett ingen ny företeelse. Marx beskrev detta som mest givande i styckena om Irlands ”fuidhirer”. Att mot bakgrund av detta vara för ”öppna gränser” innebär att man ser mellan fingrarna med och uppmuntrar en av överskiktens historiskt återkommande metoder för att försvaga folkets intressen. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att man som vänster idag inte försöker bjuda in senmoderna ”fuidhirer” i folket och vända dem mot överskikten, men att underlätta fuidhiriseringsprocessen är vansinne. Vansinne till den grad att det slagit över i sin motsats, de som säger sig företräda folket men samtidigt försvarar öppna gränser tenderar att därigenom avslöja var deras egentliga intressen ligger.
Marx svårbegripliga anteckningar om den antika gensens undergång är sammantaget av betydande värde för att förstå vår samtid. De skisserar en liknande samhällsomvandling som vi upplever idag, där eliter bryter med sina historiska gemenskaper och bildar en egen. De väcker också frågor om solidaritetens materiella och etniska förutsättningar som är av betydande värde att besvara.
Om skribenten: Joakim Andersen
