Vid det här laget vet de flesta utom låginformationsväljarna att BLM och ”defund the police” ledde till en markant ökning av antalet mord, i synnerhet på svarta män, i USA. Om detta har bland annat Steve Sailer skrivit flera artiklar, det hela illustrerar en tilltagande tendens där tillämpningen av lagen invaderats av sentimenten hos aktivistiska minoriteter med osäkerhet som följd. Det kan betraktas som ett uttryck både för folkmaktens avskaffande och det bekanta anarkotyranniet.
Oavsett vilket, sambanden mellan ras och brottslighet är ett av de ämnen vårt postliberala samhälle har, diplomatiskt uttryckt, vissa svårigheter att hantera. En läsvärd text om det hela är Race and Crime in America av Ron Unz. Unz är en i ordets rätta mening ovanlig tänkare. Han är av judisk börd, växte upp i ett jiddischtalande hem och har varit verksam både i den akademiska världen och i affärsvärlden. Hans IQ kan vara 214. Unz har dragit politiskt inkorrekta slutsatser vad gäller allt från den amerikanska meritokratin till Andra världskriget, samtidigt skiljer hans världsbild och slutsatser sig konsekvent från både ”liberaler” och ”vita nationalister”. Det innebär att hans texter ofta är lika intressanta som de är långa, det innebär även att man som läsare sällan delar hans slutsatser fullt ut. För egen del är Unz en av de skribenter jag sällan håller med rakt av men alltid uppskattar att läsa.
Ett intressant exempel på det är just Race and Crime in America. Unz återgav där statistik kring ras och brott i USA. Han fann att hispanics var ungefär lika kriminella som vita i storstäderna, statistiken ”strongly supporting my hypothesis that the two groups had fairly similar rates of urban criminality despite their huge differences in socio-economic status”. Detta kan förefalla vara en för invandringspositiva liberaler tilltalande slutsats. Men Unz nöjde sig inte med att konstatera detta, han upplevde sig även tvungen att påpeka att ”that same simple calculation yielded a remarkably strong correlation between black numbers and crime”. Inte nog med detta, han fortsatte sedan provocera ideologins och de harmoniska rasrelationernas vakthundar med meningar i stil med att ”in the case of blacks, the weighted crime correlations have steadily risen from 0.60 to around 0.80 or above, almost always now falling within between 0.75 and 0.85” och ”within the world of academic sociology discovering an important correlation in the range of 0.80 or above is quite remarkable, almost extraordinary”. Dessutom undersökte han om det är ”socioekonomiska faktorer” som förklarar det hela, men nådde slutsatsen att ”major cities with substantial poverty but few blacks usually tend to have far lower levels of crime”.
För den läsare som inte brutit samman av Ron Unz hatfyllda statistik kommer vi emellertid till det välbekanta ”Unzögonblicket”. Att Ron Unz utan att blinka kan provocera flertalet politiska schatteringar är välkänt. Detsamma torde egentligen gälla kopplingen mellan ras och brott i USA, alla vet om den oavsett om de får yppa det eller inte. Men det verkligt intressanta är hans förmåga att komma med oväntade och genuint originella hypoteser. I Race and Crime handlar det om en innovativ nytolkning av folkutbytesteorin. Unz misstanke var att invandring i sig inte påverkar vitas röstande nämnvärt, medan närvaron av svarta gör det. ”There exists a strong relationship between the size of a state’s black population and the likelihood that local whites will favor the Republicans” för att citera Unz, han skrev vidare att ”I would not argue that black crime is the sole determining factor behind the racial polarization in white voting behavior, I do suspect it is one of the largest contributors”.
Vi har nu uppnått nivåer av politisk inkorrekthet som inte borde vara möjliga, men Unz framhärdade. Hans misstanke var nämligen att vita liberaler är minst lika obekväma med större grupper av svarta i sina städer som republikanska väljare är. Deras lösning på det upplevda problemet är dock en annan, folkutbyte genom invandring. Unz skrev att ”America’s ruling financial, media, and political elites are largely concentrated in three major urban centers—New York City, Los Angeles, and Washington, D.C.—and all three have contained large black populations, including a violent underclass.” Han fortsatte med att ”replacing a city’s blacks with immigrants would tend to lower local crime rates by as much as 90%, and during the 1990s American elites may have become increasingly aware of this important fact, together with the obvious implications for their quality of urban life and housing values.” Givet att dessa eliter är rävar snarare än lejon är detta inget de nödvändigtvis säger högt, deras handlingar talar i varje fall för sig. Ett folkutbyte har ägt rum i flera liberala storstäder i USA, ”between 1990 and 2010 the number of Hispanics and Asians increased by one-third in Los Angeles, by nearly 50% in New York City, and by over 70% in Washington, D.C. The inevitable result was to squeeze out much of the local black population, which declined, often substantially, in each location”. Unz twist på folkutbytet var kort sagt att i vissa amerikanska städer pågår ett sådant men att ”I suspect that the race being targeted for replacement is not the white one”.
Resonemangen i artikeln är alltså intressanta, om än inte direkt applicerbara på Europa. Klassisk Ron Unz är det hur som helst, sannolikt har han genom sin bakgrund dessutom en bättre inblick i den liberala elitens verkliga psykologi än vi andra.
Om skribenten: Joakim Andersen
