En nordisk renässans förblir flack om den inte innebär att den arketyp som idag oftast är känd som Oden återupptäcks. För vissa innebär detta en arketyp i jungiansk mening, för andra något betydligt mer bokstavligt än så. Oavsett vilket, Oden är en lika central som definierande aspekt av det nordiska med sin unika kombination av egenskaper som rastlös vandrare, våldsam stormgud och enögd ryttare men också en gud med mantiska, regala och extatiska kvaliteter. Utan Oden, ingen faustisk högkultur, frestas man notera, Allfaderns sökande efter kunskap bland jättar och andra förebådar flera av de drag Spengler förknippade med det faustiska Aftonlandet.
En sådan odinsk renässans som Jung talade om förutsätter inte minst konstnärer som kan ge tidlösa arketyper och teman nytt liv genom kreativa och nyskapande tolkningar. En intressant konstnär och serietecknare i sammanhanget är Henrik Jonasson, vars serieroman Sigmund nyligen togs upp på Motpol. Det odinska inslaget användes där på ett effektivt och autentiskt sätt i den första delen, och bidrog till en både mörk och spännande helhet. Den andra delen tycks ha skjutits något på framtiden på grund av Henriks nya projekt, fantasyserien Neo-Germania. Av det första kapitlet, Begravda drömmar, att döma spelar Oden här en ännu mer central roll i handlingen, den friare formen innebär också att Henrik har möjlighet att just ”ge tidlösa arketyper och teman nytt liv genom kreativa och nyskapande tolkningar”. Den värld vi möter är en framtida post-apokalyptisk, där människorna lever bakom murar för att söka skydd från kringströvande monster. Minnet av vår tid tycks ha förfallit till sagor och lyktstolpar sticker upp från översvämmade gator. Som konstnärligt grepp blir detta effektivt, det ger möjlighet att tolka arketyper och teman i ett nytt sammanhang. Liksom att skapa en egen estetik vad gäller allt från kläder och miljöer till monster.
Vi följer i första kapitlet den unga Idun, som tillsammans med sin farfar bor utanför murarna. De är på samma gång utstötta och, i synnerhet farfadern, fruktade som häxfolk. Henriks tanke med serien på sikt tycks vara att använda flera kvinnliga huvudpersoner, återigen ett lovande grepp om man vill undvika att fastna i det invanda och förutsägbara. Unga flickor som huvudpersoner har inte varit vanliga i den stereotypa ”högerkulturen”. I förbigående sagt ligger det också väl i linje med Henriks tydligare släktskap med Klages snarare än Evola. Spelet mellan skörhet och kapacitet lovar gott, samtidigt som det kan göra ”farfar” mer mänskligt begriplig för många läsare.
Sammantaget är första kapitlet av Neo-Germania riktigt bra. Det är ett lovande stycke ”nordisk manga” i sin egen rätt, fint tecknad med en spännande värld och en intressant handling. Men det innehåller också en relativt subtil symbolik, tidlösa arketyper och ett inslag där den eviga återkomsten kombineras med både den tragiska världsåskådningen och den heroiska realismen. Det är kort sagt väl värt en närmare bekantskap, och det kommer bli spännande att följa kommande kapitel.
Om skribenten: Joakim Andersen
