Häromdagen hamnade den centerpartistiska ungdomspolitikern Réka Tolnai i blåsväder efter att ha gjort gällande att LAS är till för att ”Britt-Marie” ska ha kvar sin anställning trots sina långa okynnesfikaraster. Detta väckte starka känslor på många håll, det erbjöd även möjlighet för en intersektionell analys, från höger, av den hegemona ideologin vad gällde samspelet mellan ålder, klass och etnos. Vilket i sig var tillräckligt givande för att Tolnais klavertramp skulle framstå som tämligen förlåtligt.
Möjligen inspirerad av Max Stirner har Réka nu återigen hamnat i hetluften, denna gång har hon twittrat att ett ”drömsamhälle för den fria” innebär ”rökning på uteserveringar, stark öl på ICA, legaliserad knark och bara allmänt ett roligare jävla liv”. Der Einzige, eller om det var ”den fria”, förefaller ha en stark strävan efter Rausch, eller rus. Detta i syfte att uppleva ”ett roligare jävla liv”, snarare än att, trots den moderna världen, återuppleva enheten Kropp och Själ vilket Klages och Benjamin såg som rusets potential. Men detta är naturligtvis petitesser, ”ett roligare liv” kan mycket väl vara ett personligt sätt att uttrycka det klagesianska målet.
Återigen finner vi i varje fall att Rékas utspel erbjuder möjligheter att utforska samtiden, i detta fall samspelet mellan olika människotyper och olika former av frihet. Den antropologiska dikotomi vi konstruerar har två poler, dessa ges något godtyckligt namnen germansk och postmodern. Vi kunde lika gärna ha talat om traditionell, nordisk eller friboren kontra postliberal eller undersåte. Olika former av frihet är mer eller mindre intressanta för dessa. För den genuina germanen gäller Cornelius Castoriadis motto, även om det myntats mot antik bakgrund, att ”the object of politics is not happiness; the object of politics is freedom.” Frihet betraktas inte som en självklarhet, tvärtom måste friheten och dess förutsättningar identifieras och försvaras. Castoriadis analyserade detta på både individuell och kollektiv nivå, vilket gör honom värdefull för både liberaler och socialister.
Vi finner då att vissa friheter och rättigheter är relevanta, andra mindre så. Rätten att bära vapen är exempelvis en avgörande förutsättning, så även rätten till egendom. Yttrandefrihet och hemfrid i vid mening är ytterligare relevanta friheter. Innan dessa primära friheter säkrats framstår ”legaliserad knark” i hög grad som en distraktion (eller rentav en muta). Det finns individuella undantag men dessa tenderar att få tillgång till rusmedel oavsett statens inställning till det (den analys där shamanens rus är centralt för stammens frihet förbigår vi därför diskret här).
Det castoridianska idealet var autonomi, både individuell och kollektiv sådan. Den senmoderna relationen till droger, och många andra konsumtionsvaror, rymmer här en paradox, summerad som autonomi mot autonomi. En autonom individ har rätten att konsumera droger och annat, men denna konsumtion kan gradvis minska hennes autonomi och ersätta den med slaveri under beroenden. Det skadar även kollektivet, som förlorar en självständig medlem och istället får en belastning (militärt, känslomässigt, ekonomiskt). Återigen är det högst individuellt om så sker eller inte, men den moderna inställningen till droger som något som passivt ska konsumeras är en försvårande faktor. Där Thiriart och Fromm skilde mellan ”att vara” och ”att ha” har förfallet fortsatt och det handlar nu om att ”att has”, alltså att tämligen passivt påverkas av diverse droger utan traditionella eller klagesianska undertoner.
Vi finner kort sagt att det germanska frihetsidealet är politiskt och realistiskt, svårförenligt med dagens alltmer byråkratiska och totalitära ordning. Mot detta står en annan form av frihet, med fokus på konsumtion och hedonism, lättare att förena med byråkrati och statsindividualism. Redan i förväntan att livet ska vara ”roligare” anar vi en infantilisering av politiken och ett osynliggörande av verkliga maktrelationer. Det germanska frihetsidealet kan vara meningsfullt på ett djupare plan, det finns mening i att verka för sin familjs framtid och sitt folks friheter, men det är tveksamt om det är roligare än att röka på en uteservering. Oswald Spengler citerade på sin tid ett gammalt frisiskt ordspråk, ”hellre död än slav”, det uppdaterades sedan till kalla krigets ”hellre död än röd”, idag har vi nått stadiet som under internets begynnelse summerades i orden ”man vill jo bara knarka”.
Om skribenten: Joakim Andersen
