Häromdagen bekantade vi oss med hur politisk korrekthet och framväxande ”woke” totalitarism utgör misshandel av språket. Oavsett om vi med Molyneux talar om ”the art of the argument” eller om vi rör oss i en habermasiansk frankfurttradition och hellre använder oss av termen ”kommunikativt handlande” är det tydligt att woke budskap representerar en väsensskild logik. Vi konstaterade då att i själva verket ”parasiterar politiskt korrekta påståenden på det kommunikativa handlandets former. De ger sken av att vara argument men de är något i grunden annat.” Att identifiera deras aspekt av språkpolitik är dock bara första steget, nästa steg är att dissekera lagren av mening och då är Freud minst lika användbar som Sloterdijk. En grundregel här är att ett woke budskap är ”diametralt motsatt” till den grad att det slår över i sin motsats två gånger. Den postmoderna rödgardisten skyller vita för ”rasism” men är själv rasist mot vita och detta dessutom eftersom han eller hon är bärare av omedvetna rasistiska föreställningar om icke-vita. Nu rör vi oss in på verkligt dialektiska domäner, för dessa senare föreställningar är på samma gång medvetna och omedvetna. Det torde delvis vara därför vithetskritiker som DiAngelo finner ständigt ny publik i vissa kretsar, de känner igen sig i hennes erkännanden om fördolda rasistiska impulser.
Ett tankeexperiment man kan ägna sig åt är därför att försöka identifiera de verkliga budskapen bakom diverse woke utspel. Man kan exempelvis reflektera kring fenomenet ”sociolekt” och de vita mellanskiktens förhållande till ”orten”. Häromdagen gick Attila Yoldas ut och kritiserade att ”vita människor” approprierar uttryck från ”orten” som ”shoo mannen walla.” Yoldas menade att ”vita människor” gör detta i avsikt att ”driva och håna”.
På den första nivån, den retoriska, kan detta tolkas som ett påstående om verkligheten. ”Vita människor gör narr av icke-vita genom att härma deras språk” skulle det kunna summeras, och snart sagt varje del av påståendet skulle då kunna dekonstrueras och bemötas. Att en hel del invånare i ”orten” faktiskt är vita, att många i ”orten” medvetet undviker att använda ”slang”, liksom att drivkrafterna bland ”vita människor” som gör det ofta är mer komplexa än bara att ”håna” är bara tre möjliga invändningar. Men det är egentligen inte ett påstående om verkligheten Yoldas kommer med och det bör inte bara bemötas som ett sådant.
På den andra nivån handlar det nämligen om politik och ideologi. Yoldas har fått sig en nisch tilldelad av etablissemanget och hans uppgift är att producera ideologi av detta slag. Lämnar han sin nisch slutar de att publicera honom, något som i förbigående sagt torde ge upphov till ett ständigt påfyllt ressentiment mot vita. Orsakat av det vita etablissemanget men kanaliserat mot vanliga vita. Oavsett vilket, den ideologiska föreställning Yoldas här är satt att reproducera är reduktionen av den vita människans känslomässiga komplexitet. Vanliga människor kan härmas av ett otal anledningar, från kärleksfull imitation och skämtsam inkludering till spefyllt hån, men när vita människor gör det är avsikten enbart att ”driva och håna”. Samtidigt får Yoldas i sin text med att ”ortens” problem beror på ”geografisk segregation, social segregation, utanförskap, mellanförskap, diskriminering på arbetsmarknaden och en rad andra utmaningar på grund av bristande engagemang från det övriga samhället.” Men det är redan en etablerad del av den hegemona ideologin, vita människors känslomässiga primitivitet är ett nyare inslag.
Vi rör oss här som synes redan på gränsen till budskapets tredje nivå, det halvt förträngda. För Yoldas handlar det åtminstone delvis om upplevt utanförskap, om en tillvaro med benen i två etno-sociala sfärer. Vilket kan vara på samma gång en resurs och en tragedi, beroende på hur det upplevs. Men för hans målgrupp handlar det om mer komplexa psykologiska och erotiska drivkrafter, bland annat den kittlande upplevelsen att ”hamna på samma sida som orten” genom att läsa och instämma i Yoldas kritik (såtillvida är det retoriskt effektivt av honom att avsluta den med ett flitigt användande av ordet ”du”). Det här är det närmaste delar av de vita mellanskikten kommer ”orten”, möjligen undantaget när de beställer ständigt nya former av exotisk snabbmat. Föreställningar om ”orten” som representant för autenticitet, maskulinitet et cetera är intimt knutna till denna kittling, återigen halvt förträngda. I varierande grad rör det sig också om en klassmarkör, alla läsare kommer inte att ta Yoldas monotona anklagelser personligt utan istället rikta dem mot vita med lägre klasstillhörighet.
Verkligt intressant blir det först när vi rör oss vidare till den fjärde nivån, den helt förträngda och inverterade. De vita liberaler som gärna läser Yoldas under förnumstigt nickande vill inte lika gärna leva i ”orten”. Inte heller är den verkliga anledningen till att de inte gärna ser sina barn använda ”slangen” att det skulle vara exkluderande. Försöker vi rekonstruera en bild av deras verkliga världsbild blir det istället att ”orten” är en primitiv, torftig och brutal del av världen som man vill undvika, alltså exakt det Yoldas beskyller ”vita” för. ”En regel för ingruppen, en annan för utgruppen” innebär också att det för vita liberaler, Yoldas målgrupp, är acceptabelt och förväntat att icke-vita använder ”slangen”, men ett misslyckande jämförbart med bärandet av en MAGA-keps när vita gör det. Vad gäller upprätthållandet av ”slang” eller ”sociolekt” bär de också på en gnagande misstanke att den egentligen konstruerats för att upprätthålla en språklig och symbolisk distans till en på samma gång avundad och avskydd majoritet. Sociolekten är då i själva verket en antilekt, det flitiga användandet av slanguttryck en språkpolitik som förutsätter en ovilja att bli som ”svennar” i gemen men ett förakt för vit, omanlig medelklass i synnerhet. Att hantera detta känslomässigt är de liberala mellanskikten inte förmögna och misstanken hamnar därför i det förträngda omedvetna varifrån den på olika sätt projiceras på andra.
Om skribenten: Joakim Andersen
