När vänsterpartisten Daniel Riazat på Twitter skrev att ”många av oss har under många år fått uppleva ständiga krav på tacksamhetsskuld” och att detta ”är en del av den strukturella rasismen” var det lätt att dra på smilbanden. Riazats banala reducering av ”strukturell rasism” till ”upplevda krav på tacksamhetsskuld” var ett bra exempel på att sådan rasism inte finns i sinnevärlden. Verkligheten är ofta rakt motsatt den hegemona retoriken. Riazats twittrande är dock inte isolerat, regelbundet tas dessa krav på tacksamhet upp som ett problematiskt beteende från svenskarnas sida. Det har ett mer allmänt intresse då det erbjuder oss en inblick i den rådande ideologin.
En klassanalys, med utgångspunkt både i Marx och i Pareto, är här användbar. Riazat fördunklar, medvetet eller omedvetet, sammanhanget genom att tala om ”strukturell rasism” när det i själva verket varken handlar om strukturer eller rasism. Ett exempel är reaktionerna i dagarna på att många studenter viftar med hemländernas flaggor trots att det är i Sverige de tagit studenten, detta beskrivs av många på sociala medier som otacksamt och denna beskrivning stämplas i sin tur som ”rasistisk”. I förbigående kan nämnas att tacksamhet inte är något man kan tvinga fram, återigen i förbigående kan noteras att detta är ett relativt starkt argument mot ”mångkulturen”. Men åter till ämnet.
De som uttrycker förväntningar om tacksamhet och kritik av otacksamhet är nämligen medlemmar av det som marxisten Gramsci kallade classi subalterni, underordnade klasser eller ”vanligt folk”. Det är sällan socionomer, journalister, företagsledare och liknande (oavsett om vi sedan kallar dessa ”den nya klassen” eller ”managers”). De har som sagt föga inflytande över system och institutioner. Två logiker ställs här mot varandra. När vanliga människor uttrycker förväntningar om tacksamhet är det en form av social kontroll, med ett mer eller mindre tydligt inslag av inkludering (”vi vill att du blir en av oss och vi gör på det här sättet”). I den lilla världen är det inte sällan en effektiv form av integrationspolitik. Men systemets logik är en annan. Den erkänner varken dessa människors ”vi” eller andra former av social kontroll och auktoritet än de formella och byråkratiserade. Samtidigt har dess representanter, som Riazat, ofta mage att sätta likhetstecken mellan ”strukturer” och den marginaliserade majoriteten. I detta skede osynliggörs det system dessa välbetalda ”hegemonins vakthundar” är en del av, relationen är istället den mellan rasistiska svenskar och maktlösa invandrare. Att ett betydande antal invandrare delar förväntningarna om viss tacksamhet förbigås likaså.
Ideologins janusansikte innebär samtidigt att svenskarnas existens osynliggörs i nästa steg. Det är då Sverige, i betydelsen systemet, som ”hjälper människor på flykt”, inte svenskar i egenskap av skattebetalare, grannar, brottsoffer et cetera. Förväntningarna på tacksamhet till systemet behöver dock inte uttryckas explicit, eftersom det här inte handlar om samma relation mellan jämlikar som classi subalterni i grunden utgår från. Istället handlar det om förhållandet mellan system och klientel, där systemet använder de osynliggjorda svenskarnas pengar och resurser för att köpa lojalitet i form av bland annat röster från det kollektiv Marx på sin tid beskrev som fuidhirer. Denna relation är instrumentell och atomiserad, till skillnad från den sociala väv av ömsesidighet Riazats belackare ofta eftersträvar.
Har man följt invandringens mytologi över tid blir det också tydligt att budskapen förändrats. Så sent som på 1990-talet framställdes det hela ofta som att ”ni hjälper människor i nöd”. Om man hjälpt någon i nöd är det naturligt att en viss tacksamhet är klädsam, om jag ger dig mat och husrum i mitt hem är det fräckt om du börjar kritisera min inredning det första du gör. Många nu levande svenskar växte upp med det budskapet. Men det har ersatts av ett nytt, gissningsvis för att majoritetens position försvagats så att vädjan till deras goda hjärtan inte längre är nödvändig. Den gamla invandringsideologin utgick fortfarande från att Sverige var svenskarnas land och att de av godhet kunde dela det med andra. Den föreställningen är nu ett uttryck för ”strukturell rasism”, extra provocerande eftersom de flesta ännu inser att den egentligen är sann. Den nya invandringsideologin utgår istället från att det inte finns några svenskar och att Sverige tillhör etablissemang och elit snarare än folket. Retoriken har skiftat, med olika fokus på manipulation respektive repression, men invandringsprojektet har bestått.
Sammantaget finner vi alltså att Riazat hjälper oss att dissekera den hegemona ideologin och identifiera den djupa konflikten mellan ”vanligt folk” och så kallad elit vad gäller synen på vem som äger vad. ”Ideologins vakthundar” försöker blanda bort korten och reducera marginaliseringen av vanligt folk till en fråga om ”rasism” men det hela handlar uppenbart om annat. Exempelvis stölden av ett hemland, tystandet av ett folk och upplösningen av en kultur.
Om skribenten: Joakim Andersen
