Det samtida Västerlandet antar ständigt mer totalitära drag, om man nu inte tror att det beror på slumpen eller fenomenens ovedersägliga sanningshalt att i princip inga politiker och andra kändisar sticker ut näsan under inledningsskedet av exempelvis BLM. Resultatet är detsamma som man förväntar sig i ett totalitärt system, om än de exakta mekanismerna som leder fram till det kan skilja sig något från de historiska exempel vi är vana vid att använda som tankemodeller och jämförelser. Här har alla de historiska politiska teorierna värdefulla pusselbitar att erbjuda.
Ett centralt inslag i den nya totalitarismen är det språkpolitiska, missbruket och våldet som Habermas berömda ”kommunikativa handlande” utsätts för idag. Man kan här identifiera åtminstone fyra nivåer av mening i många budskap.
Den första nivån är den retoriska eller illusoriska. Ett budskap som ”vithetskritiken är inte riktad mot vita människor” eller ”vit tystnad är våld” kan vid första anblicken ge ett intryck av att beskriva en verklighet, av att vara en tes i väntan på att möta den antites som låter ljuv syntes uppstå. Så är inte fallet. Istället parasiterar politiskt korrekta påståenden på det kommunikativa handlandets former. De ger sken av att vara argument men de är något i grunden annat.
Vi blir varse detta om vi försöker möta dem med argument eller fakta, vi blir då även medvetna om den andra nivån. Detta är den politiska eller ideologiska nivån, utsagan som kommando. ”Acceptera påståendet eller ta konsekvenserna”. I den nya totalitarismen är det inte nödvändigtvis staten som direkt ansvarar för dessa konsekvenser men den finns inte desto mindre även då i bakgrunden. Sloterdijk har beskrivit detta som språkpolitik. Dulny har noterat det växande inslaget av sadism i den förda språkpolitiken, i en situation då systemet inte har möjlighet att kompensera sina kollaboratörer och sympatisörer materiellt får det istället göra det emotionellt genom förnedringen av den socio-kulturella ”andra”. Om det sedan handlar om att tvinga kristna att baka tårtor de hade velat slippa, eller något annat, är sekundärt. Huvudsaken är att de nya utsagorna som måste accepteras hela tiden är tillräckligt radikala för att några ska missa eller vägra att följa dem. Detta så att den socialt sublimerade blodtörsten hos de egna sympatisörerna kan tillfredsställas.
Få av sympatisörerna skulle vilja kännas vid dessa emotionella och erotiska drivkrafter, de projiceras hellre på den socio-kulturella ”andre”. ”Det är ju svärjisarna som hatar.” ”Trump var dum först”. Et cetera. Det är ett tämligen utbrett mänskligt beteende men det för oss oavsett över till budskapets tredje nivå. Denna är den halvt förträngda. Här finner vi sanningar som de inblandade bara delvis kan erkänna för sig själva och inte alls för utomstående. Med utgångspunkt i exemplen ovan kan det vara insikter i stil med ”jag är vithetskritiker för att jag hatar vita människor, vithetskritiken är precis vad det låter som att det är” eller ”jag är inte så dum att jag inte förstår att vit tystnad är vitas försök att hantera andrafieringen av dem och jag finner just därför extra njutning i att förfölja dem för det”. Att blottlägga dessa budskap är sannolikt ett viktigt inslag i normaliseringen av samhället och dess kommunikation, man bör samtidigt vara medveten om att ett skäl till de inblandades lojalitet till system och etablissemang är just att dessa skyddar dem mot sådant blottläggande.
Man kan även misstänka existensen av en fjärde nivå, en helt förträngd och ofta inverterad sådan. Här finner vi exempelvis vithetskritikern som egentligen betraktar icke-vita som oförmögna och farliga. Man kan även misstänka ett inslag av leda och självförakt hos vissa inblandade, en leda vid det egna projektet som leder till ständiga provokationer delvis avsedda att frammana exempelvis den rasism de egentligen längtar efter. Det mänskliga psyket är komplext och fungerar sällan efter logiken ”antingen-eller”, oftare enligt det mer dialektiska ”både-och”. Båda exemplen ovan kunde här exempelvis koka ner till ”jag är rädd för icke-vita” och/eller ”jag vill se världen brinna”. Denna nivå tenderar alltså att vara fullständigt omedveten för de inblandade själva, möjlig att spåra enbart genom deras projektioner, handlingar och freudianska felsägningar.
Oavsett vilket bör man vara medveten om det våld politisk korrekthet utsätter språket för, liksom dess koppling till totalitära strukturer och institutioner. I grunden är det ett komplex av lögner och i flera, om än inte alla, situationer är det bättre att identifiera detta sakernas tillstånd än att spela med och låtsas.
Om skribenten: Joakim Andersen
