Ibland kan man hitta intressanta ledtrådar till samtiden i det banala såväl som det rent infantila. Ett bra exempel på detta är kontroversen som uppstått kring Tom Hanks son Chet. Sonen är, i likhet med en del andra skådespelarsöner, rappare. Han är dessutom politiskt korrekt och har bland annat uttryckt sitt stöd för BLM och sitt ogillande av Donald Trump.
Den unge Hanks är emellertid trots detta, för att använda ett populärt politiskt korrekt begrepp, problematisk. Han pratar regelbundet jamaicansk patois, han har gjort anspråk på rätten att använda n-ordet, och han har uttryckt starka misstankar om att 2021 kommer bli en ”white boy summer”. ”I just got this feeling, man, that this summer is, it’s about to be a white-boy summer” för att citera den mantiskt begåvade Hanks, som sedan specificerade med att det handlade mer om honom själv än om ”NASCAR-white”. Hans aningar om en vit sommar har sedan följts upp av en musikvideo och kläder.
Videon är på sitt sätt ett fascinerande stycke samtidskultur, Hanks huvud studsar bland annat på rejält tilltagna kvinnobakdelar på ett sätt som hos en vanlig dödlig skulle kunna ge upphov till hjärnskakning. Så icke dock hos denne ”white don dada” som förenar kärleken till sedelbuntar och kvinnor med en lika stor kärlek till jamaicansk patois. Budskapet är för övrigt att en ”white bwoy” behöver minst en ”black queen”, helst fler.
Medvetet eller omedvetet har Hanx här blottlagt flera av det senmoderna samhällets motsättningar och de mer subtila nyanserna i diskursens ordning. Den aningen besynnerliga videon kan ses som en kulturell testballong. Inte minst är den en påminnelse om att ordkombinationen ”white boy summer” faller utanför diskursens ordning 2021. Dessa ord kan användas, men inte tillsammans och i synnerhet inte om det är en vit man som använder dem. Detta blir sällan medvetandegjort, eftersom de flesta internaliserat diskursens regler, även de mer subtila, till den grad att det överhuvudtaget inte händer att de använder fel ord. Det Hanks råkat identifiera är kort sagt att någon ”white boy summer” inte är aktuell, vare sig nu eller senare. På frågan ”är det vår tur att ha en sommar nu” kommer svaret alltid att vara nej. Detta oavsett Hanks förkärlek för svarta kvinnor.
Detsamma gäller rätten att tala om den egna gruppen i positiva ordalag. För vita människor är denna rätt starkt begränsad, i synnerhet om de saknar akademiskt kapital. Vita människor kan enbart tala om vita människor om det följer ett antal halvt omedvetna men likväl tydliga regler. Att associera vita med positiva attribut är inte tillåtet ens för vihetskritiker. Det som gör att Hanks ändå kommer undan med relativt lindrig kritik är att det infantila framförandet inbjuder till hån och förlöjligande istället. Han är på så vis en pojke snarare än en man, trots sina muskler. Förmildrande i sammanhanget är också att han är den enda vita mannen i videon. De icke-vita kvinnorna i videon är en mer riskabel faktor, inte nödvändigtvis förmildrande i ögonen på bland annat vita feminister. Att en privilegierad vit man sexualiserar icke-vita kvinnor är illa nog, att han aktivt tycks välja bort vita kvinnor kan vara minst lika störande.
Ett antal kritiska texter har förutsägbart nog skrivits om Hanx och hans utlovade ”white boy summer”. På Vanity Fair läser vi att ”“White Boy Summer” could never be a light, stupid thing one allows to wash over one’s brain on the way to their vaccinated reward” och det påpekas att videon oroväckande nog släpps samtidigt som BLM protesterar. På New Yorker berättar Naomi Fry hur hon med tilltagande fasa följt Chet Hanks, hon berättar att ”the danger was nonetheless clear and present”, faran för att han när som helst skulle slå över i ”hard-core racism”. Valet av tysk fraktur som font för White Boy Summer tycks ha varit det som för Fry bekräftade att han lämnat all ära och redbarhet bakom sig.
Det hela är intressant på två nivåer. En är diverse liberalers reaktioner, vilka avslöjar diskursens ordning och dess subtila regler. Återkommande här är att dessa liberaler har svårt att mentalt och ideologiskt hantera ”white boys”, i synnerhet så snart de går utanför ett antal snäva ramar. Kombinationen av vit man och thumos, alternativt vita män i grupp, triggar ett flertal känslor och associationer hos dessa liberaler. En följd av detta är vita ynglingars gradvisa försvinnande från flera kulturella sammanhang, bland dem många barnprogram. Att en aldrig så politiskt korrekt vit man använder ordkombinationen ”white boy summer” positivt väcker rädsla inte bara hos Naomi Fry. Vita liberaler påminner på flera sätt om Pavlovs hundar.
Men lika intressant är fenomenet Chet Hanx om vi rör oss bortom det ideologiska och diskursiva planet och försöker utforska det senmoderna samhällets mytologier kring just ras. Vi finner då bland annat att vita rappare som Hanks befinner sig i skärningspunkten för flera av detta samhälles motsättningar. De är på många sätt kulturell appropriering, oavsett om det handlar om musiken eller användandet av patois. Hanks bekräftar den afro-amerikanska kulturens monopol på formuleringen av begreppet cool när han approprierar dess uttryck, men samtidigt gör han anspråk på att kunna tolka och vidareutveckla dem. Att vita rappare ofta är framgångsrika sätter detta på sin spets, de är då på samma gång symboliskt subalterna och faktiskt framgångsrika konkurrenter.
I den senmoderna rasmytologin tillerkänns svarta egenskaper som äkthet, cool och maskulinitet. Att vissa unga vita erkänner detta sakernas tillstånd genom att imitera dem är föga förvånande, även om det är resultatet av ett övergrepp de utsatts för genom att kunskapen om egna former av samma egenskaper berövats dem. Regelbundet försöker dessa imitatörer bryta sig ur den tvångströja detta innebär, oavsett om det innebär att de som Fler konstruerar en mångkulturell men tysk identitet eller om de som MaKss Damage anammar en raslig identitet. Om de som Post Malone börjar utforska country eller som Eminem fullständigt underordnar sig BLM.
Kulturellt innebär detta i varje fall att den ”orientalism” Said talade om tycks ha ersatts av en ”afrikanism”. Afrocentristen Frances Cress Welsing beklagade på sin tid att svarta män kallade varandra ”baby”, ett språkligt erkännande av att den vite makthavaren var ”the Man”. Vad hon, eller för den delen Freud, skulle sagt om Hanks kombination ”white boy”-”black queen” är svårt att veta. Möjligen att vit manlighet marginaliseras och demoniseras 2021, detta förutsätter dock att Welsing till skillnad från vita liberaler varit öppen för fenomenet historisk förändring och inte reifierat ett lika föreställt som permanent 1960-tal.
Reaktionerna på Chet Hanks påminner oss också om den inbyggda asymmetrin i diskursen kring ”kulturell appropriering”. Svarta antas enligt den ”äga” både jamaicansk patois och landets flagga, öns historiska vita minoriteter förnekas. Vita ”äger” däremot ingenting. Men sådana jämförelser blir lätt banala, det är inte argumentens förkrossande slagkraft som gör att vita liberaler accepterar diskursen om ”appropriering”. Det är en kombination av anti-vita sentiment, förtäckta hot och programmering. Mer intressant hade varit en diskussion om Hanks personlighets- eller biotyp med utgångspunkt i Evola och Ekelund, betraktelser kring kombinationen av nordiskt blod och jamaicansk rytm. En sådan diskussion får dock bli ett senare projekt, vi noterar istället avslutningsvis att ”white don dada” Hanx snubblat på diskursens ordning och myntat ett positivt begrepp men att hans genomförande lämnar en del övrigt att önska. I synnerhet om det hela inte ska handla om vita som imiterar afro-amerikaner.
Om skribenten: Joakim Andersen
