Den hegemona ideologin och praktiken kring rasrelationer är ett mysterium präglat av självmotsägelser och paradoxer, så även de vita liberaler som upprätthåller dem. Det är ett skadligt mysterium, ostört leder det oss till oåterkallelig undergång, men det är också ett mysterium som hos tänkande människor bör väcka nyfikenhet och försök att finna den nyckel som förklarar fenomenets många självmotsägelser. En sådan huvudnyckel finns sannolikt inte, fenomen har vanligtvis flera förklaringar, men en god kandidat summeras i logiken ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen”.
Den innebär konkret att vita liberaler, likt de flesta människor, indelar mänskligheten i en ingrupp, ”vi”, och en eller flera utgrupper, ”de”. I normalfallet överlappar ingruppen för vita liberaler den etniska eller kulturella gruppen ”svenskar”, i praktiken också flertalet nordeuropeiska etniciteter. Här finns alltså en stark, och givet vithetskritiken, växande koppling mellan ingrupp och ras (även om de återkommande diskussionerna om ”husblattar” antyder att situationen är komplex och psykiskt spänningsfylld). Dessa in- och utgrupper associeras i den vita liberalens mentala karta över verkligheten vidare med vissa stereotypa egenskaper och beteenden, en process baserad både på egna erfarenheter och intryck från kulturindustrin (utforskar vi den närmare, bortom tillrättalagd retorik, finner vi betydande likheter mellan den vita liberalens stereotyper och äldre, ”rasistiska” stereotyper). Återigen skiljer sig vita liberaler här inte nämnvärt från andra människor, en sådan mental karta är det normala och i någon mån tenderar de också att överlappa eftersom de delvis utgår från en objektiv verklighet. Det avvikande är att vita liberaler dels förnekar den mentala kartans existens och kallar dess beståndsdelar ”fördomar”, dels att förhållandet mellan in- och utgrupp ideologiskt och retoriskt inverteras. Vita liberaler valoriserar utgrupper i proportion till hur främmande de upplevs visavi ingruppen, detta är globalt och historiskt udda.
De senaste dagarna har flera händelser i mediaflödet bekräftat logiken ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen”. Zlatan har hyllat sig själv som ”Guden” utan att mötas av den kombination av hån och löje som skulle drabbat många andra kändisar som gjort detsamma, P3 Guld har delat ut priser till häktade gangsterrappare, et cetera. Detta förefaller vara dubbelmoral, ”de låga förväntningarnas rasism”, där svenskar bemöts på ett annat sätt än invandrare. Dubbelmoral och låga förväntningar är emellertid bara två aspekter av det hela, pudelns kärna är vita liberalers förhållningssätt till gränsen mellan ingrupp och utgrupp. Utforskar vi detta närmare finner vi att vita liberaler är väl medvetna både om denna gräns och skillnaderna mellan grupper. Flera studier bekräftar detta, bland annat tycks vita liberaler medvetet framställa sig själva som inkompetenta i möten med svarta. Historikern Rolf Sieferle menade att en drivkraft för dessa människor är rädsla för icke-vita, det skulle förklara en del men inte allt. Nämnas här kan även fenomen som ”white flight”, vita liberaler flyttar när utgruppen blir för närvarande men de gör det utan att kommentera det.
Att skilda regler gäller den egna respektive andra grupper är egentligen inget underligt, det är tvärtom en historiskt vanlig insikt att man inte alldeles riskfritt lägger sig i vad främlingar gör. Paradoxen uppstår när vita liberaler påstår att de inte alls anser att det handlar om främlingar, samtidigt som vi med ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen” som nyckel så tydligt kan tolka deras agerande som ett bevis på att de ser vissa aktörer som just främlingar för vilka främmande regler gäller (oavsett om det sedan handlar om gangsterrappare, islamister eller andra). Det hela tycks ha två dimensioner. För det första har ingruppen i många avseenden brutit samman som handlande gemenskap, detta inte minst på grund av just vita liberaler. Samtidigt lever medlemmar av utgrupperna mitt ibland dem. Sieferles analys innehåller här korn av sanning, ”reta inte utgrupperna för ingruppen kommer inte till ditt försvar längre”. Det för oss osökt över till den andra dimensionen, utgruppen som redskap i rivalitet inom ingruppen. Mycket talar för att vita liberaler egentligen bara ser ingruppens medlemmar som ”riktiga” aktörer värda att förhålla sig till och konkurrera med om bland annat status, utgrupperna utgörs av statister. En följd av detta är att utgruppernas förmåga till agens konsekvent underskattas. En annan är att utgrupperna används för att vinna fördelar i konkurrensen, bland annat genom godhetssignalering, som allierade och som våldskapital. Om vi utgår från Marx och Weber finns här ett inslag av klasskamp och konkurrens mellan ständer, även om det rör sig om klasser och ständer Marx och Weber inte kunde förutspå. Burnham, Francis och Ehrenreich var av naturliga skäl mer uppdaterade.
Intressant här är även att det förefaller vara en psykologiskt riskabel strategi att anamma denna inverterade, och oärliga, relation till ingrupp och utgrupp. Människan är inte skapt för det och det kan därför antas leda till negativa konsekvenser, där ideologins tilltagande färd in i självförnekelse och självutplånande är en förutsägbar sådan följd. Vithetskritiken får då betraktas som ett patologiskt försök att hantera en ohanterlig motsättning mellan verklighet och ideologi, där all den ångest detta skapar riktas mot ingruppen. Men mängder av vardagliga, mindre dramatiska, psykopatologier kan också uppstå, bland dem den ovan nämnda tendensen att framställa sig som okunnig i möten med utgruppen. Det hela kompliceras ytterligare av de psykologiska mekanismer D.H. Lawrence analyserade, där vita liberaler förknippar ingruppen med anemisk och abstrakt ”mind-consciousness” men utgruppen med på samma gång primitiv och vital ”blood-consciousness”. Vitalitet hos medlemmar av ingruppen har de samtidigt demoniserat, återigen enligt logiken ”en annan regel för utgruppen”. Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget sannolikt noterat att för den vita liberalen är både icke-vita och normala vita ”utgrupper”, om än på olika vis.
Oavsett vilket, ”en regel för ingruppen, en annan för utgruppen” är en användbar nyckel för att förstå mycket av det vita liberaler gör. Inte minst låter det oss ana att de är minst lika medvetna om skillnader och gränser mellan grupper som andra vita, men de har en betydligt mer komplicerad relation till dessa sina insikter. ”På deras frukter ska ni känna dem”, och de vita liberalernas frukter är samhällelig ned- och undergång, något som antyder att det finns avgörande och farliga brister i just vit liberalism. Det är patologiskt både för vår civilisation och för de vita liberalerna själva. Att sätta ord på deras självmotsägelser, med ett större eller mindre element av skambeläggande, kan vara en av flera metoder att få dem att röra sig bort från den lögn de anammat. Att hjälpa dem att nå syntes mellan ”blood-consciousness” och ”mind-consciousness” är en annan, där har inte minst konstnärer en roll att spela. Tydligt är att de vita liberalerna hamnat i en återvändsgränd ur vilken de behöver hjälp att ta sig. I deras egen ideologi finns samtidigt vissa frön som kan leda i mer konstruktiv riktning, bland annat den tydliga medvetenheten om ingrupp/utgrupp och skillnader på gruppnivå, insikter som skulle kunna hanteras nyktert och utan behov av självkritik. Vi rör oss då från vithetskritik mot etnopluralism, erkända gränser och ömsesidig respekt.
Om skribenten: Joakim Andersen
