Ett fenomen man märkt av de senaste åren är vita människor som använder ”vit” som ett negativt laddat förled. Det är vita kvinnor som talar om ”vita kränkta män”, som om det inte funnes kränkta män av andra kulörer. Det är vita män som poängterar att Trumps demonstranter var ”vita män”, trots att demonstranterna hade varierande kombinationer av både hudfärger och genitalier. Det är vita journalister som poängterar att Trumo, Orban med flera är ”vita auktoritära ledare”. Det hela är både historiskt och psykologiskt avvikande och tarvar därför en förklaring.
I kölvattnet efter stormningen av amerikanska Kapitolium har flera storföretag tagit politisk ställning mot Trump och hans sympatisörer, bland dem glassföretaget Ben & Jerry’s. Intressant är det på samma gång starkt antivita och ideologiskt hegemona budskapet. De kunniga glassarna informerar oss om att ”yesterday was not a protest—it was a riot to uphold white supremacy”, upprepar ordet ”white” och gör gällande att USA är en ”white supremacy”. Att en obeväpnad vit kvinna sköts i huvudet utan konsekvenser är inget glasstillverkarna kommenterar, inte heller paradoxen att hela eliten i landet tagit ställning mot demonstranterna. Vi lever alltså i ett samhälle där makthavarna tar ställning mot ”white supremacy”, ”white privilege” et cetera samtidigt som det påstås vara genomsyrat av just dessa ting. Som gammal marxist kan man börja misstänka att det eliten påstår inte nödvändigtvis är identiskt med verkligheten, kort sagt att det kan handla om ideologi. Hegemon ideologi i det här fallet, givet att den inte får ifrågasättas.
Bärarna av denna ideologi, oavsett om vi kallar den autorasism eller etnomasochism, är lika konditionerade som Pavlovs hundar. De är tränade att reagera på ord, men de är minst lika tränade att reagera på bilder. Hur dessa bilder uppstår kan förklaras på olika sätt, det handlar delvis om antivita sentiment, delvis om viljan att nå nya konsumenter och delvis om ”minsta motståndets lag” (”vi kan inte ha en scen där hjälten slåss med svarta för då blir recensenterna illa till mods och skriver negativt, vi gör skurkarna vita istället”, ”vi kan inte ha med en helvit familj i reklamen, det känns lite problematiskt”). Resultatet är att vi har konsumenter som är konditionerade att uppfatta helvita sammanhang som ”problematiska”, i varje fall om konditioneringen kombineras med att de varit i kontakt med ”vithetskritiska studier”. Vanliga människor som konsumerar populärkultur tenderar att bli ”färgblinda” på samma sätt som Trumps anhängare, det är i kombination med en klassidentitet där vithetskritik ingår som vi får reaktioner lika Ben & Jerry’s.
Det leder oss osökt in på klassanalys och i förlängningen Max Webers ständerbegrepp. Klasser definieras ekonomiskt, ständer är mer komplexa och definieras av status, konsumtionsmönster et cetera (jämför Moldbugs kastbegrepp). Det kan vara så att journalisten som förfasas av bilderna på ”vita demonstranter” tjänar betydligt mindre än företagaren som deltar i dem, de tillhör ändå två skilda, och konkurrerande, ständer. Men för journalisten är vithetskritiken en central klass- och statusmarkör, det är den som skiljer hen från ”dåliga vita”. Den och viljan att skriva ”hen”. Detta förklarar sådant som att dessa människor reagerar på helvita sammanhang med fel sorts vita, inte på att Aftonbladet eller stora delar av Trumps motståndare i eliten är vita. Ständeranalysen erbjuder oss ökad förståelse, men den innebär också en utmaning. För hur når vi dessa människor när deras status bygger på att de associerar ”vanliga vita” med deklassering? I förbigående kan här nämnas att deras pågående radikalisering, ”the great awokening”, sannolikt hänger samman med att de befinner sig i en process av just deklassering. Utbildningsväsendet överproducerar sådana som dem och eliten är inte nämnvärt intresserad av deras livskvalitet. ”Vithetskritiken” kan för eliterna rentav tjäna som avledningsmanöver när mellanskiktens inkomster och livsvillkor försämras, det som får deras tilltagande ilska och förvirring att riktas åt andra håll än eliterna. Samtidigt har de konditionerats att associera ”vita” i allmänhet, ”vanliga vita”, vit manlighet och grupper av arga vita i synnerhet med förbjudna känslor och låg status. De politiska intressena bakom detta är inte alldeles svåra att identifiera.
Sammantaget finner vi alltså att vi har en tilltagande hegemon ideologi riktad mot ”vita” (där talet om ”white privilege” egentligen kamoflerar eliternas irritation över att de, mestadels vita, västerlänningarna har en globalt sett ovanlig kombination av folkligt inflytande, yttrandefrihet, pensioner, löner et cetera). Populärkultur och akademi konditionerar många vita till en historiskt mycket ovanlig ”autorasism” men den fyller olika funktioner för olika grupper. För eliterna handlar det om ideologi avsedd att neutralisera vita majoriteters legitima intressen och om det klassiska ”söndra och härska”. För de akademiskt bildade mellanskikt som ofta internaliserat ideologin handlar det om status, självbild och ett sätt att hantera deklassering genom att angripa den fruktade slutstationen, ”vanliga vita”. För de ”vanliga vita” som internaliserat ideologin handlar det om allt från att de är okritiska låginformationsväljare till att de har låga nivåer av testosteron, är isolerade eller konsumerar för mycket populärkultur.
Oavsett vilket, detta är en ideologi som måste identifieras, analyseras och konfronteras. Den kan mutera ytterligare, då kommer den leda till tilltagande utbrott av våld och folkmord. Men även om så inte sker kommer den användas av de eliter som vill begränsa friheter och livsvillkor för oss. Parallella strategier behövs här, riktade både till ”vanliga människor” och till de mellanskikt som använder ”vithetskritik” som ett opium för att hantera sin deklassering. På sikt behöver vi även nå åtminstone några elitskikt.
Om skribenten: Joakim Andersen
