Christopher Nolan är en av vår tids mest intressanta filmskapare, bland annat är han populär i delar av högern för sin Batmantrilogi. Dessa filmer utforskade arketypen, den maskerade skiparen av rättvisa som funnits i det europeiska omedvetnas underströmmar åtminstone sedan vehmen och hos Nolan fick tydligt gotiska aspekter. Nolan har ett intresse för det civilisatoriska och samhälleliga, och skildrade i filmerna även hur samhällen faller sönder inifrån (ackompanjerat av kärnfulla citat från Ra’s al Ghul och Bane). Nolans Batman, tränad av al Ghul, brottades med samma dilemma som alla indo-europeiska krigare, hur bemästra det omänskliga utan att bli omänsklig. Hur utnyttja det demoniska mot samhällets fiender utan att själv slukas av det.
Men Nolan har gjort fler filmer än Batmantrilogin, flera av dessa lika givande om än på andra sätt. Till dessa hör The Prestige, Inception, Interstellar och den nya Tenet. Dessa förmedlar Nolans originella kombination av det metafysiska och det naturvetenskapliga, en kombination som kan beskrivas som faustisk. Bara under den faustiska civilisationen har det gjorts framgångsrika filmer om tidsdilation och tidspilar. Under ytan av ”hård sci fi” finns ett intresse för vad som med en jüngersk term kan kallas Närmanden, erfarenheter bortom det världsliga, tillstånd där man kan glänta på tillvarons dörrar. Dessa närmanden har ett högt pris, särskilt tydligt i Inception och Prestige, och påverkar den som gör dem. Nolan skildrar närmandena på ett nyktert sätt, något som för tankarna till just Jünger och för den delen även Evolas ockulta texter och vissa av Palahniuks böcker. Inception är min favorit bland Nolans filmer, med sin på samma gång lekfulla och tragiska skildring av verkligheter som ”drömmar inom drömmar” för den tankarna till vissa indiska föreställningar. Men Tenet är den mest ambitiösa och fantasieggande, Nolan har arbetat med idéerna under ett drygt decennium.
Utan att ännu avslöja något om handlingen, det gör vi nämligen inte utan att förvarna, kan man notera att filmens styrka är dess intelligenta idé. Idén är tillräckligt originell för att man ska sitta och grubbla över vad som egentligen händer under mer än två timmar. Det är samtidigt synnerligen naturvetenskapligt och faustiskt. Filmen är visuellt fascinerande, med vackra miljöer och nervkittlande actionscener. Dess svaga sida är karaktärerna, där Nolans val att inte ge sin huvudperson något namn blir en akilleshäl. ”Protagonisten”, spelad av John David Washington, blir ansiktslös och berör inte. Detta beror inte på Washingtons insats, i några scener där karaktären tillåts vara en person antyds motsatsen, utan på bristen på namn och historia. Både avseende klass och ras är protagonisten i varje fall en outsider i de 1%-miljöer där han oväntat hamnar, detta tema hanteras skickligt och tillhör filmens behållningar. En mer intressant karaktär är antagonisten, som förkroppsligar ett faustiskt avtal av den diplomatiskt uttryckt mer absoluta och infernaliska sorten. Men för mycket kan inte sägas om det, annat än i förbigående att antagonistens etnicitet torde förvåna lika lite som protagonistens.
För den som läst såhär långt kommer nu avslöjanden om handlingen som kan förstöra filmupplevelsen (sluta därför läsa envar som har planer på att se filmen och inte redan varit inne på Wikipedia och gluntat, den övriga recensionen är i allt väsentligt klar). Antydningarna om tidspilen är centrala här, utgångspunkten är att föremål och personer kan ”inverteras” så att de börjar röra sig bakåt i tiden. Det är en fascinerande idé, bland annat innebär den att man kan stöta på sig själv på väg ”åt andra hållet”. Budskap kan också skickas fram och tillbaka i tiden, ”den som kontrollerar det förflutna” får en potentiellt ny innebörd. Om Inception och Interstellar var ambitiösa och bitvis komplexa rör sig alltså Nolan här på en annan nivå. Protagonistens gradvisa upptäckt av existensen av ”omvänd entropi” är fängslande att följa, upplägget innebär också att publiken inte kan titta för djupt i sina popcorn utan att tappa bort sig i handlingen som ibland alltså går åt två håll samtidigt.
Nolan väver in metafysiska aspekter även i dessa rent fysiska ”tidsresor”, bland annat hemliga sällskap, ”liv efter döden”, Sator, kärnvapensymbolik, ödesdigra avtal och gudafantasier. Protagonisten påverkas däremot inte på samma sätt som i Inception eller Prestige av sitt Närmande, den tragiska dimensionen är mer nedtonad. Detta i kombination med den mer ansiktslösa protagonisten gör att detta är en intelligent och ambitiös film men inte en av Nolans bästa. Paradoxalt nog är hans storverk, kulmen på hans skildringar av naturvetenskapliga idéer på vita duken, alltså inte hans rent filmiskt främsta verk. Men en mycket originell filmupplevelse är det, Tenet får fyra indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Om skribenten: Joakim Andersen
