Två historiska faktorer borgar för att den miljö som ibland ges namnet afrocentrism under de kommande decennierna kommer flytta fram sina positioner markant. Den första är den demografiska, människor av afrikansk härkomst ökar snabbt i antal både i det gamla Aftonlandet och i Afrika. Detta gäller i synnerhet de yngre, i många länder kan detta ge upphov till en etniskt obalanserad generationspyramid. Den andra är ideologisk och en bieffekt av att den hegemona ”antirasismen” lett till ett ”ovedersäglighetens privilegium” där vita människor överlag drar sig för att säga emot svarta. I skuggan av ”antirasismen” kan därför en del tämligen ”rasistiska” föreställningar riktade mot vita frodas. Oavsett vilket finns det goda skäl att bekanta sig med afrocentrismen i vid mening, allt från fivepercenters till Tariq Nasheed.
En värdefull bekantskap i sammanhanget är Frances Cress Welsing (1935-2016), afroamerikansk psykiater och beteendevetare. Hon var också afrocentrist, The Isis Papers var hennes magnum opus. I förbigående kan noteras att wikipediaartikeln om Cress Welsing bekräftar den ovan nämnda ”ovedersägligheten”, trots hennes tämligen negativa påståenden om vita människor och deras kultur begränsas kritiken av henne till att handla om hennes analys av homosexualitet bland svarta.
Oavsett vilket, The Isis Papers är intressant läsning, bitvis underhållande och bitvis djupsinnig. Cress Welsings tes var att vita härstammar från utstötta albinomutanter som lämnade Afrika för tusentals år sedan (jämför Nation of Islams mer religiöst färgade skildring av vita som resultatet av den galne vetenskapsmannen Yacubs projekt). För Cress var detta av stor betydelse, inte minst såg hon vita som oförmögna att bilda hudfärg och denna underlägsenhet hade format hela deras kultur (”this self-deficiency clearly is despised”). Centralt för Cress var också att det vita kollektivet är ett resultat av recessiva genetiska drag, som blå ögon, och detta gör att de ständigt hotas av undergång, ”genetic annihilation”. För att undvika detta öde har de format den västerländska civilisationen och det Cress kallade ”the white supremacy system”. Någon egentlig skillnad gjorde hon inte dem emellan, hon talade om ”the white supremacy system (often referred to as Western culture or civilization”. Hon tog här också upp den vita rasismens koppling till vit överlevnad, ”racism is the evolved behavior-energy system predicated upon the need for white genetic survival.”
Cress synsätt förde tankarna till Ludwig Klages, hennes projekt gick ut på att ”läsa” den västerländska kulturen genom dess symboler. Ansatsen är i grunden fruktbar, även om hennes slutsatser kan ha varit aningen färgade av hennes känslomässiga engagemang. Hennes läsning reducerade därför kulturen till vitt och svart, en svartvit tolkning med starkt sexuella inslag. Det blev många ”vita falliska symboler”, ”svarta bollar” och liknande. Att cigarrer representerar svarta fallosar är bara ett exempel. Cress försök att anlägga ett helhetsperspektiv på samhälle och kultur, en ”unified field theory”, får betraktas som i grunden konstruktivt. Även om resultatet alltså blev både svartvitt och ahistoriskt, färgat av trauman och mindervärdeskänslor hon mött hos sina svarta patienter.
Cress psykohistoria får nämligen ses som ett exempel på att historien kollapsat så att nutiden existerar samtidigt som den avlägsna urtiden. Effekterna av fördrivandet av de vita albinomutanterna från Afrika är exempelvis högst närvarande i hennes analys av samtida kultur, ”Freud and others have failed to understand that the failure of parental love is rooted in the original rejection by the Black mothers and Black fathers in Africa of their albino (white) mutant offspring, who were forced to try to love themselves if they were to survive; but they could not arrive at a point of true self-acceptance because there was never parental and group acceptance or validation at the time that the whites mutated from the Blacks.” Detta oavsett att det ska ha ägt rum för tiotusentals år sedan. Resultatet av melaninbristen är enligt Cress en osund och destruktiv kultur som skulle garanterat beskyllningar om både rasism och dålig vetenskap om hon riktat analysen mot någon annan grupp än vita. Hon kopplade både ångest, alienering och narcissism till de vitas fördrivning och ”genetic deficiency status”. Vit kultur beskrevs av Cress konsekvent som sämre, bland annat som unikt rasistisk, sexfientlig, gudsfientlig och hundvänlig. Hundvänligheten förklarades av Cress med myten om Remus och Romulus, ”the symbolic representatives of the early albinos who were abandoned by their Black mothers in Africa as genetic mutant defectives and in the process of their northward migration for survival, were ”left to the dogs” – suckled by wolves”. Vad gäller historien slog Cress också fast att ”the initial hostility and aggression came only from whites is recorded in innumerable diaries, journals and books written by whites. Also, records indicate that only after long periods of great abuse have non-whites responded defensively with any form of counterattack.” Huruvida hon verkligen läst ”oräkneliga” dagböcker skrivna av vita låter vi vara osagt. Däremot kan vi i förbigående notera att Cress redan 1991 skrev Black med stor bokstav och white med liten, något som först idag anammats av vissa större amerikanska medier.
Det för oss osökt in på frågan om de många bristerna i boken. Cress påstod till exempel att semiter är halvsvarta eftersom ordet semit kommer från ”semi”. Vi får också veta att det kristna korset symboliserar (svarta) manliga genitalier, och att Jesus var lika svart som oraklet i Delfi. Morerna var också svarta, överhuvudtaget resonerade Cress inte nämnvärt kring nyanserna bland icke-vita. Vita framstår konsekvent som det patologiska undantaget, jämför framställningen av judar i viss antisemitism. Även julgranen representerar för övrigt svarta genitalier, oavsett dess nordeuropeiska ursprung. Cress återanvände ett begränsat antal anekdoter för att belägga svart överlägsenhet, bland annat att Mark Twain var positiv till zulus. Hon visade också en viss fallenhet för numerologi, bland annat att ”hidden within the word America (AMERICA), is the phrase, ”I am race.” Att dog är god baklänges säger också mycket om vit kultur. Et cetera.
Verkligt kontroversiell blev Cress dock enligt Wikipedia alltså i sin analys av manlig homosexualitet bland svarta. Utan att för den skull ”hata” homosexuella såg hon det som ett sätt för de vita att försvaga den svarta mannen. Cress summerade detta, ”the intent of racist programming had been achieved: ”Give up trying to be a Black man. Why not be a woman?” Many Black males have answered unconsciously, ”Why not!” Vita kvinnors förhållanden med svarta män beskrev hon med orden ”to sexually aggress against the dark man”. Samtidigt fanns det genuint intressanta resonemang hos Cress. Bland annat diskuterade hon hur språket bland svarta män reflekterade deras underordning under ”the Man”. De kallade under perioden varandra ”baby” och ”mother fucker” men inte ”man”, de kallade vuxna svarta kvinnor ”momma”. Detta hade enligt Cress en betydelse, och det är inte osannolikt att hon här var något på spåren. Språkbruket kan avslöja saker.
Hennes tankar om hur ett rasistiskt system motarbetar manliga förebilder i den underordnade gruppen behöver inte heller begränsas till svarta, samma logik kan användas om systemet vänder sig mot vita. Eller för att citera Cress ”the racist social system can survive only if Black manhood is destroyed. It steadily has removed strong Black male images.” Resonemangen kring hur förhållandet mellan svarta män och svarta kvinnor brutit samman är likaså av mer allmänt intresse. I försöken att få till stabila familjer, bättre könsrelationer, bättre självförtroende och så vidare bland svarta framstår Cress Welsing ofta som både konservativ och konstruktiv. Problemet, oavsett hur historiskt begripligt det än må vara, är att när hon stärkte svart självförtroende gjorde hon det genom att avhumanisera vita.
Som vetenskap är The Isis Papers alltså av tveksamt värde, men det är inte som vetenskap den ska läsas. Istället handlar det om en myt, och en tämligen effektiv sådan. Att den mytiska jakten på det gyllene skinnet egentligen inte var en omskrivning för jakten på melanin må vara hänt, afrocentrismen kommer ändå att flytta fram sina positioner de närmaste åren. Det är inte fel att förbereda sig något på det, att slipa sina motargument och att se vad som kan vara av värde i Cress analyser. Det handlar inte minst om ansatsen att försöka läsa en kultur genom dess symboler, liksom misstanken att det finns djuppsykologiska motiv bakom till synes rationella handlingar. Cress förklarade mycket med sex och det är fullt möjligt att hon hade rätt. The Isis Papers publicerades 1991 så man kan föreställa sig att en del hänt sedan dess. Bland annat har den vita rasism hon då försökte analysera muterat till något annat, mer komplext. Ett uttryck för det är hur varsamt Wikipedia hanterar henne men det finns som bekant även andra. Det är fullt möjligt att de föreställningar och den besatthet kring svarta respektive vita som Cress försökte beskriva finns kvar idag, men att värderingen av stereotypt svarta respektive vita egenskaper förändrats eller rentav inverterats. Detta samtidigt som många ekonomiska strukturer förblivit oförändrade, vilket sammantaget ger upphov till en betydande inbyggd motsättning i systemet. Det är i så fall en motsättning som även fortsatt kommer producera afrocentrister, vita liberaler och vit identitetspolitik.
Om skribenten: Joakim Andersen
