Slavoj Zizek är en av samtidens mest intressanta tänkare, ofta rör sig hans analyser bortom den rena vänstern och kan läsas av alla. Ett exempel på det är The Relevance of the Communist Manifesto från förra året. Zizek återstiftar där bekantskapen med det beryktade manifestet (att jämföra med vår egen läsning av manifestet från höger). Han noterar att allt i manifestet inte längre är aktuellt, bland annat föreligger inte längre förutsättningarna för arbetarklassens revolution. Men annat är av fortsatt värde.
Bland annat tar Zizek upp fenomenet ”woke capital”, alltså storföretag som anammar och reproducerar samtidens politiskt korrekta och intersektionalistiska ideologier (något som i förbigående sagt bekräftar att dessa ideologier idag är överklassens ideologier och alltså hegemona). I tider då Facebook, Youtube med flera aktörer rensar ut människor på politiska grunder är Zizeks beskrivning givande, ”de offentliga personerna som exemplifierar privatiseringen av våra allmänningar – – Elon Musk, Bill Gates, Jeff Bezos, Mark Zuckerberg, alla ”socialt medvetna miljardärer” – lämnar mängder av varningar efter sig. De representerar det globala kapitalet när det är som mest förföriskt och ”progressivt” – kort sagt när det är som farligast”. Infallsvinkeln att beskriva Facebook, Youtube et cetera som allmänningar kan för övrigt vara en användbar ansats för vissa kritiker av utrensningarna på sociala medier. Zizek återknyter istället till manifestet på ett både innovativt och troget sätt, han menar att nya former av samarbete och ”cooperative commons” bland annat på internet bekräftar Marx och Engels tanke om att ”nya produktivkrafter gör kapitalismens relationer överspelade.” Intressanta varianter på Zizeks tanke kan vara att ”information vill vara fri” och ”internet vill vara fritt”, mer eller mindre piratpartistiska resonemang där Zuckerberg, Youtube, överdriven copyright et cetera framstår som hinder för produktivkrafterna (jämför De Landa och Bard). Dessa förhinder behöver för övrigt en repressiv stat för att skydda sina profiter (vilka Zizek beskriver som ”rent”).
Om inte Zizeks beskrivning av konflikten kring allmänningarna är nog för att förlåta hans naiva resonemang i Pandemic så kommer hans analys av vår tids hegemoni i varje fall nära. Zizek utgår från Marx beskrivning av bourgeoisiens revolutionära roll, hur ”allt fast förflyktigas”, och vänder det mot feminister som ändå påstår att vi fortfarande lever i ett ”patriarkat”. Zizek skriver här att ”samtidens hyllningar av ”minoriteter” och ”marginaliserade” är den dominerande majoritetspositionen”. Han vågar sig på att rikta samma analys mot feminismens tal om ”patriarkatet”, ”the critical statement that patriarchal ideology continues to be today’s hegemonic ideology is today’s hegemonic ideology” däremot skriver han inte att anti-rasism och BLM hör till dagens hegemona ideologier. Det är möjligt att gränsen gick där redan 2019.
Givande, om än deprimerande, är även Zizeks analys av dagens kris. Han utgår där från både Marx och den marxistiske ekonomen Wolfgang Streeck. Streeck har samlat tecken på att vi lever i något som för tankarna till den marxska ”slutkrisen” för systemet, ”lägre profitkvot, korruption och våld, finansialisering (vinst från finansiella aktiviteter som är parasitära på värdeproduktionen).” Systemet har blivit parasitärt (jämför transferiatbegreppet och Marx resonemang om dekadenta klasser). Men Marx menade att krisen skulle följas av något annat, något som ”åt alla lycka bär.” Fullt så optimistiska är inte Zizek och Streeck, de ser ingen historisk agent som kan åta sig den uppgift Marx knöt till arbetarklassen. Zizek tar här bland annat upp effekterna av prekära arbetsformer (vad som är historiskt nytt med detta kan man dock fråga sig). Analysen av systemet som parasitärt är oavsett vilket användbar, perspektivet kan användas för att förstå alt från populärkultur och fallskärmsavtal till migrationspolitik och många av de reellt existerande formerna av privatisering. Parasiten är idag systemets ursymbol, för att låna Spenglers perspektiv.
Zizeks beskrivning av de historiska kommunisternas kamp för att erövra makten är så ärlig att den bitvis kan läsas som en varning. Han nämner hur de alltid var redo att ”parasitera på andra frågor – land och fred, som i Ryssland, eller nationell frigörelse och enhet mot korruption, som i Kina”. Zizek utgår här uttryckligen från Sloterdijks analys i Rage and Time, kommunisterna var skickliga vad gällde att identifiera och utnyttja grupper med ”vredeskapital”. Det kunde lika gärna vara bönder som arbetare. De västerländska marxisternas långvariga försök att hitta andra grupper som kunnat fylla det revolutionära proletariatets roll tas också upp, nu senast genom att importera ”flyktingar”. Zizek beskriver detta projekt som obscent och cyniskt, ”på det här viset får man en revolution outsorcad från en revolutionär surrogatagent”. Men beskrivningen av hur kommunister väntat på ett historiskt tillfälle att agera, gripa makten och snabbt bygga upp en repressiv apparat att använda mot folket är återigen ärlig och avskräckande. Zizek skriver här de byggt repressiva apparater så att ”när förvirringen lagt sig och majoriteten blir nykter och besviken på den nya regimen är det för sent att göra sig av med dem.”
Sammantaget är Zizeks nytolkning av manifestet värdefull, även om fokus alltså ligger på kapitaletlogik mer än på klasskamp. Den innehåller flera användbara argument och perspektiv att använda mot ”woke capital”, etablissemangsvänster och andra. Zizek presenterar kommunismen idag som en problemformulering, kretsande kring ”allmänningar i alla dess dimensioner” (naturen, kulturen osv). Han skriver även att det enda sättet att idag vara sann mot Marx är att inte vara marxist. Oavsett vad man anser om Zizeks eget alternativ innehåller boken flera användbara analyser och kan vara värd att inkorporera i ens intellektuella vapenarsenal.
Om skribenten: Joakim Andersen
