Vi lever i en historisk fas då otryggheten, både den upplevda och den verkliga, breder ut sig. Detta kan hanteras på flera olika sätt, att förebygga samhällets fortskridande barbarisering genom politiskt och kollektivt handlande är ett av dem, ett legitimt sådant. Men lika värdefull är den mentala aspekten, med vilken inställning bemöter vi otrygghetens och farans återkomst? Ett givande perspektiv erbjuder då Ernst Jünger, själv en man som levde långa perioder i farans och dödens gränsland. Han hade som ung rymt till Nordafrika, han hade deltagit i Första världskriget, umgåtts med oppositionella i Tredje riket och experimenterat med flera droger. Jünger umgicks med litterära och politiska storheter som Celine och Niekisch, men också med Brecht och Picasso, i grunden snarare med en specifik människotyp än en viss politisk inriktning.
Jüngers kärnfulla artikel On Danger ger ett både historiskt och psykologiskt perspektiv på faran som fenomen. Jünger konstaterade där att den epok vi rört oss in i präglas av att faran i allt högre grad tränger in i vardagen. Mot detta ställde han den borgerliga eran och mentaliteten, han karaktäriserade den borgerliga människan som en person som värderar säkerhet högt och organiserar sitt liv därefter. Förnuftet och staten är försvar mot faran, faran är oförnuftig och meningslös. Den borgerliga inställningen utgår samtidigt från att konflikter kan undvikas (snarare än skjutas på framtiden, frestas man tillägga). Mot detta ställde Jünger andra inställningar till faran – krigarens, konstnärens, brottslingens och den troendes. För krigaren är slagfältet exempelvis farligt men meningsfullt (jämför Evolas Metaphysics of War).
Den borgerliga inställningen till faran som oförnuftig kommer till uttryck i ”ansatsen att se staten, som vilar på hierarki, som samhället, med jämlikhet som grundläggande princip och grundat genom en akt av förnuft.” Återknyter man till liberalismens släktskap med Hobbes blir idékomplexet säkerhet, förnuft, egalitarianism och stat tydligt. Två teman var centrala i Jüngers studie av faran. Det första är konflikten mellan den borgerliga livssynen, där faran marginaliseras, å ena sidan och en mer äventyrlig där faran ses som meningsfull å den andra. Jünger skrev om detta att ”borgerskapet har nästan lyckats övertyga det äventyrliga hjärtat att det farliga inte finns alls. Då blir figurer möjliga som knappt vågar tala sitt eget överlägsna språk, antingen poeten, som liknar sig själv vid en albatross vars kraftfulla vingar inte är mer än föremål för en tröttsam nyfikenhet i ett främmande och vindstilla land, eller den borne krigaren, som framstår som en odugling eftersom affärsbiträdets liv fyller honom med avsmak.” I en era av stor säkerhet får främmande länder, berusningen och döden en symbolisk betydelse.
Det andra temat Jünger berörde var kopplingen mellan fara och ordning, när Jünger skrev artikeln i synnerhet representerad genom maskinen och teknologin men idag i lika hög grad den oberäkneliga stat som bland annat kan utsätta befolkningen för pandemier för att undvika legitimitetskris. Här är det tveksamt om man längre kan tala om fara på samma sätt som Jünger, för dödligheten i en sådan stat har inga romantiska eller meningsfulla aspekter. Ett citat som på tveksamma grunder tillskrivs Stalin summerar det hela, ”en död är en tragedi, en miljon döda är statistik.” För den moderna Leviathan är alla döda den själv orsakat statistik. Faran och det irrationella finns på så vis inbyggd i själva den till namnet rationella ordningen, förnuftet slår över i sin motsats för att parafrasera Adorno och Horkheimer. Vi får då det till synes paradoxala tillstånd där faran av det slag Jünger uppskattade är förbjuden samtidigt som en opersonlig riskfaktor breder ut sig medan makten påstår motsatsen.
Sammantaget är Jüngers korta text givande, inte minst kan den ge upphov till fruktbara reflektioner. För den äventyrligt sinnade individen kan Jüngers resonemang vara inspirerande, för den mer samhälleligt intresserade kan sambandet mellan fara och ordning vara värdefullt. Ett tredje tema, som inte Jünger men däremot Spengler utvecklat närmare, är barbariets återkomst i den sena civilisationens megalopoler. Invandringskritiker brukar vara väl bekanta med de former detta kan ta. Jünger satte träffsäkert ord på hur en ny ordning växer fram i en äldres mitt, gradvis och delvis omärkligt. Under lång tid upplevs uttrycken för den nya verkligheten endast som undantag i den svunna:
”Ett helt annat samhälle har redan sedan länge etablerat sig under det borgerliga samhällets yta. Som vi gjorde under inflationen så fortsätter vi en tid att spendera de vanliga mynten, utan att märka att växelkursen inte längre är densamma. På så vis kan man säga att vi redan dykt ner i nya, mer farofyllda domäner, utan att vi är medvetna om dem.”
Sammantaget är On Danger en liten pärla, ett gott exempel på Jüngers förmåga att skärskåda samtida fenomen ur ett mer tidlöst perspektiv.
Om skribenten: Joakim Andersen
