Ett av Spenglers mer kända begrepp är fellaheen, lånat från arabiskan där det betecknar bönder. Spengler använde det för att frammana associationer till de post-romerska lantbrukarna i Egypten, ”det som följde på en Kultur kan vi namnge efter dess mest kända exempel.” Han delade in folkstammar i tre historiska kategorier, ”före, i och efter en Kultur”. Folk i det första stadiet kallade han primitiva, under kulturfasen uppstår nationer genomsyrade av en idé, men när kulturen nått sitt slut återstår massor av fellaheen. En intressant aspekt av detta är dialektiken mellan historiska faser och grupper. Spengler menade att det primitiva folket är homogent vad gäller lojaliteten till gruppen, men under nationsfasen är känslan för kulturen och idén inte lika stark hos alla. ”Varje nation representeras i historien av en minoritet”. På ett sätt som kan föra tankarna till Evola och kasternas regression eller marxistiska tankar om ”arbetarklassen som den nationella klassen” skrev han att under våren är det adeln, men under stadens era är det burghern.
Konflikten mellan de många och de få utvecklade Spengler vidare i det sena, ofärdiga verket Frühzeit der Weltgeschichte. Han skrev där att ”konflikten är given mellan mängdfolkens tendens och de starka fåtalen”. Massan beskrev han som ”gemen”, ”den gemena människan vill inget annat av livet än längd, hälsa, underhållning, bekvämlighet”. De starka fåtalen knöt han bland annat till hjälten som ideal och praktik, ”den äldsta formen av ”historieskrivning” är hjältesången”. Spengler skilde här mellan två former av egoism, ””Jag är värdefull för kulturen”. ”Jag är värdefull för mig själv” Det är förnämt respektive gement. I världsstäderna härskar det sistnämnda: panem et circenses, Ibsen, Stirner, demokrati, sofister. I äldre släkter det förstnämnda (Rom, England, Preussen, adel)”.
Det som hänt efter kulturen tycks vara att fåtalen starkt knutna till dess idé försvunnit. Yttre former kan finnas kvar under lång tid, både ruiner och seder, ”förvittrande men oföränderliga”, men idén är borta. Givet att folket för Spengler var en själslig enhet rör vi oss då in i fellaheens era, ”livet upplevs av primitiva och fellahina folk som zoologiska upp- och nedgångar”. Cirkeln är sluten, vi är tillbaka i det primitiva stadiet. Noteras kan att fellaheens, enligt Spengler och sannolikt förenklat, zoologiska tillvaro både kan väcka lust och olust. För Spengler innebar det en reträtt från historien, med allvarliga konsekvenser, men för beatniken Kerouac framstod det som tilltalande. Delvis ger Spengler och Kerouac här en förklaring till de självförstörande tendenser vi idag bevittnar i vår civilisation, det är krävande att leva en högkulturs idé och ”längtan till dyn” som Dan Berglund sjöng om kan då bli stark hos vissa. Evola talade om att leva med ”inre spänning”, Jung om den civiliserade människans farliga fascination av den primitiva, det rör sig delvis om samma sak. Förmågan till inre spänning och heroism kollapsar.
Intressant är att Spengler kopplade fellaheens livssyn till vissa kosmopolitiska och pacifistiska tendenser. Han skrev om hur det uppstod ”en annan minoritet av tidlösa, ahistoriska, bokliga män… män som inombords är avskurna från blodets och varats puls…” Dessa var, och är, kosmopoliter inte på grund av sitt överflöd av godhet utan sin brist på instinkt och ”ras” i Spenglers mening. ”Det praktiska resultatet av världsförbättrarnas teorier är konsekvent en formlös och historielös massa. Alla världsförbättrare och världsmedborgare står för fellaheenideal, vare sig de själva vet det eller inte. Deras framgång innebär att nationen ifråga abdikerar från historien, inte till förmån för evig fred utan till förmån för någon annan nation”. Spengler noterade att en sådan abdikering kostade mer än de intellektuella fellaheen insåg, nationen och dess invånare blev statister i andra gruppers blodiga kamp när de inte kunde eller ville försvara sig själva. Dessa stycken hos Spengler är aktuella idag både för att förstå de ”brister i ras och själ” som driver människor att vända sig mot vår egen civilisation, och för att förstå vad det leder till. Han beskrev här även hur barbarin återkommer i de stora städerna under kulturens vinterfas, något vi bevittnar idag med förnedringsrån och gängkrig. Spengler beskrev för övrigt målande hur små grupper av målmedvetna krigare kunde kuva stora massor utan vilja eller förmåga att försvara sig.
Samtidigt finns det en kulturkritik i Spenglers fellaheenbegrepp. Han skrev bland annat om ”fellaheenlivets tomhet”, fokus på bekvämlighet och underhållning leder till att ”leda breder ut sig”. Ennui som får människor att ”fly till andra världsdelar, bli förbrytare, begå självmord, eller slå denna värld i stycken.” Här finns en intressant koppling till Spenglers kritik av det abstrakta förnuftet, kopplat till hans inspirationskälla Ludwig Klages och konflikten mellan de inte alldeles lättöversatta Geist och Seele. Spengler skrev i Frühzeit att ”der Geist zerstört das Leben”, det abstrakta förnuftet förstör livet. ”Efter Geists era (rationalismen) kommer fellaheentiden”. I det sena verket anknöt Spengler även explicit till Völkischtänkaren Günthers kritik av urbaniseringen. Under vinterfasen förändrades sexualiteten, ”sexdrift som rationellt nöje. Inte rus (våren) utan circenses.” Jämför Tinder och pornografin. Man kan här även notera möjliga förbindelser mellan Spenglers fellaheenstadie och Marx asiatiska produktionssätt, även om Spengler inte utvecklade detta tema vidare själv skrev han om hur ”det fellahina orientbegreppet” uppstod under antiken, ”gammalt, rikt, trött, vist: första exemplet på fellaheenskapet”. När viljan att upprätthålla friheten, nationen och idén sinar tar både fellaheen och despotism vid. Despotismen bidrar även till fellaheeseringen och vice versa (jämför ”statsindividualism”).
Oavsett vad man anser om detaljerna i Spenglers tänkande är alltså fellaheen ett givande begrepp för att förstå både konsumtionssamhället och dess frukter, liksom de mer samtida former av ”världsförbättrare och världsmedborgare” som idag vänder sig mot vår civilisations grundvalar. Både ”consoomern” och öppnagränserliberalen är exempel på den farliga tendens Spengler förknippade med fellaheen och fellaheenideal. En fråga som infinner sig under läsningen är i vad mån svenskarna redan är ett folk av fellaheen och vad som bör göras åt detta.
Om skribenten: Joakim Andersen
