Oswald Spengler (1880-1936) är idag mest känd för Aftonlandets undergång. Han beskrev där de högkulturer som likt levande organismer varit en del av historien, högkulturer som den egyptiska, den magiska och vår egen faustiska. Det är en på samma gång episk och tragisk skildring, högkulturerna är unika personligheter och deras livslopp är inte oändliga. För många läsare har Spenglers beskrivning av Aftonlandet lett till en insikt i hur unik vår egen högkultur är och en känsla av omsorg. Mot slutet av sitt liv arbetade han på ett verk betitlat Frühzeit der Weltgeschichte, han rörde sig där i förhistorien och antiken.
Spenglers perspektiv som historiker var nära besläktat med karaktärologen Ludwig Klages. Klages menade att ”all relics of culture in principle are capable of interpretation”, det är möjligt att läsa både byggnader och föremål som språk. Spengler hänvisade flitigt till Klages i Frühzeit och strävade efter att identifiera olika samhällens ”ursymboler”. Det är en fruktbar ansats, där Spengler sökte skildra ”Epochen des menschlichen Seelenlebens”, det mänskliga själslivets epoker. Han menade bland annat att steget från ”stenålder” till ”bronsålder” inte nödvändigtvis inneburit ett motsvarande själsligt steg, varför indelningen betydde att man lika gärna kunde säga att vi levde i ”skrivmaskinsåldern”. Centralt för Spengler var själsliv och politik, riktning och tempo.
Samtidigt var han alltså inte ”historisk idealist” i modern mening, Spengler skrev att ””idéernas historia” är ett hjärnfoster. Det handlar bara om vem som använder sig av idéerna och hur.” Inflytandet från Klages är tydligt i Frühzeit, inte minst i Spenglers kulturkritik märks den konflikt mellan Geist och Seele som för Klages var avgörande. Spengler skrev bland annat att ”daß der Geist, die ›Intellektualität‹, ein Ende ist, die Form, in welcher erlöschende Rassen vergehen, zeigt die Geschichte überall”. Att Geist, ”intellektualiteten”, är ett slut, formen i vilken varje undergångsdömd ras förgås, visar historien överallt. Ett exempel på detta var att ”vi har ersatt glädjen med underhållningen. Så skiljer sig de ursprungliga rasernas dans från dansen i de stora städerna.” Klages Rausch, ruset, återkom också i texten, liksom hans Triebe, drifter. Överhuvudtaget är Frühzeit ett inspirerande exempel på hur Klages egen psykologi, karaktärologin, kan användas.
Det finns också tydliga beröringspunkter med Evola och Bachofen, de urtida kultur-”amöbor” Spengler beskrev under namnen Turan, Kush och Atlantis är besläktade med bland annat Hyperborea och det ktoniska. Spengler och Evola delar också intresset för mannaförbundet som den nordiska statens kärna. Även med några av althögerns mer obskyra inslag finns släktskap, bland dem idéerna kring ”blekning” och neoskyter. Spenglers kulturella ”Nord”, Turan, är eurasiskt, besläktat med Derbyshires ”arktiska allians”. Däremot skiljer sig Spenglers perspektiv från det mer biologiska, detta gäller inte minst hans inställning till rasbegreppet (”ras är Seele, ras är landskap”).
Intressanta är Spenglers beskrivningar av landskapets betydelse. Han talade här rentav om ”landskapsraser” (och ”yrkesraser”, som bönder, nomader och jägare). Återkommande här var öknen och skogen. Spengler beskrev den karga nordens inflytande på ett sätt som för tankarna till vår tids evolutionära psykologer och IQ-forskare, ”hårda vintrar, snötäckt, ismassor”, men han gick också in på de europeiska urskogarna. Våra förfäder levde i Lichtungen, gläntor, i stora, delvis outforskade, skogar. ”Människan fruktade skogen, inför vilken han var vanmäktig, och bergen, såvida de inte hade rika och vida dalar.” Spenglers fokus påminner här om urskogens betydelse för goternas estetik, sådan den beskrivs bland annat i Magna Gothica av Holger Holm.
Spengler tycktes koppla den nordiska panteismen, och det indogermanska språket, till just skogen. Det indogermanska språket är individualistiskt, där numen kan vara vinden, hösten, skräcken. Och skogen. Detta leder naturligt vidare till den nordiska hedendomen (liksom för den delen till den nordiska kristendomen, enligt Spengler åtminstone tills den gjorde sig av med tron på Djävulen). Urskogens numen beskrevs av Spengler som ”överraskande, viskande, fyllt av skrämmande faror”, skogens själ är ”dyster, kusligt tigande”. ”Djuren är individer, skogen är en oändlighet”. Utöver att illustrera Spenglers poetiskt kärnfulla uttryckssätt ger dessa stycken också en inblick i våra förfäders livsvärld, en inblick som även för tankarna till Tolkien. Vi återkommer till andra teman i Frühzeit, om det sedan blir pilbågen som ett antinordiskt och fegt vapen eller spelet mellan Apollon och Dionysos återstår att se, en givande historieskrivning med betydande relevans för vår egen tid utgör den oavsett vilket.
Om skribenten: Joakim Andersen
