De senaste åren har en ny gangstarapscen vuxit fram i Sverige, artister som Yasin Byn, Einár och Alex Ceesay har haft stora framgångar och spelats flitigt. Om detta faktum går meningarna isär, om än inte i etablissemanget där man på sin höjd kan höra enstaka halvkvävda gnällanden om texternas inslag av vapen, droger och brott. Men sådant gnäll skaver mot den officiella ideologin och får därför aldrig momentum. Mer problematiskt är oavsett vilket att det hela bidrar till den populärkulturella ikonografi där det svenska förknippas med vekhet och konsumtion och det symboliskt främmande med maskulinitet, risktagande och en vilja till makt som för bara några decennier sedan var utbredd även bland skandinaver. Att endast fördöma detta rakt av är att bidra till förvandlingen av svenskar till en nation av groupies, en något mer nyanserad ansats krävs.
Det finns flera åsikter om hiphop och rap. Man kan betrakta fenomenet som intimt knutet till det senmoderna samhället, där musiken återspeglar en tillvaro av repetitiv monotoni avbruten av explosiva utbrott, eller en musikscen där organiska instrument steg för steg försvunnit. Denna koppling till senmodernitetens väsen förklarar genrens starka såväl som dess svaga sidor, inte minst dess attraktionskraft på människor som lever i senmoderniteten. Detta är för övrigt något genren idag delar med mycket av den pop som görs, samtidigt som den fått en betydande bredd. Ofta är den också en oas för hypermaskulinitet och revolt på värdenas och livsformens område, en oas som till skillnad från tyngre metal gärna lyfts fram av kulturindustrin i konstruktionen av ungdomskultur. Samtidigt som de texter som lyfts fram av samma kulturindustri ofta genomsyras av infantil materialism, omedelbar behovstillfredsställelse och liknande. För unga européer innebär detta en utmaning och möjligen en falsk dikotomi.
För ett drygt decennium sedan lyfte vi på Motpol fram en lovande tendens i den tyska hiphopscenen, där artister som Fler, Ostmob och Joe Rilla uttryckte lokalpatriotism och använde sig av förbjudna symboler. Vi spekulerade då om när denna tendens skulle få verklig sprängkraft, något den flera år senare också kommit att få. Idag finns det en livskraftig och framgångsrik hiphopscen med patriotiska och identitära förtecken i Tyskland. Dissziplin från Ostmob hör till dess veteraner. Han uttrycker i låtar som Ich bin Deutschland och Ich liebe mein Land sin kärlek till och stolthet över sina rötter. Med textrader som ”Ich bin die Stimmt die erklingt wenn das Volk trauert”, ”Wir sind geknebelt von Mädchen und Politik” och ”Was sind wir geworden – ein gebücktes Volk” är hans avsikt att göra sig till en generations röst. En generation som kuvats av politisk korrekthet och inte tillåts känna stolthet eller uttrycka sin identitet. Amerikaniseringen har han kommenterat med orden ”Du siehst aus wie ein Ami, das ist kein Kompliment”.
Vid sidan av Dissziplin framstår Chris Ares som den viktigaste företrädaren för den nya vågen av högerrap. Ares är uttryckligen politisk på ett sätt som Dissziplin inte är, med kopplingar till bland annat den identitära rörelsen. Han har även haft flera framgångar på listorna. Till detta bidrar förmodligen den professionella produktionen och de många samarbetena med andra artister. Som kuriosa kan nämnas att den framgångsrike sångaren Xavier Naidoo nyligen uttryckt intresse för att samarbeta med honom (Naidoos resa åt höger vore värd en text i sig). Ares rappar om ”det stora utbytet”, återknyter till germansk estetik och beskriver de sina som både Löwen och Kämpfer. Även här finner vi kärleksförklaringar till Tyskland, ”die Heimat, die heiliges Land meiner Vorfahren”, texter som ger röst åt den svikna generationen, och mer politiska reflektioner. Ares rappar heller inte om droger, slynor eller att göra kaos med andras mammor, de skadliga och infantila texter som nämnts ovan har ersatts med sundare motsvarigheter.
Oavsett vad man tycker om rap är det alltså en intressant utveckling som ägt rum i Tyskland, där en oväntad genre anammats av högerartister för att uttrycka hembygdsstolthet, kritik av politisk korrekthet et cetera. Detta samtidigt som texterna rensats på mer problematiska inslag och musiken rört sig mot ett renare, mer europeiskt ljudlandskap. Om det räcker för att kunna säga att de, för att låna Evolas ordval, ”förvandlat giftet till medicin”, är en mer individuell fråga. För den som är intresserad av genren är Dissziplin, Ares med flera i varje fall värda en närmare bekantskap. Att någon svensk artist skulle göra samma resa som Dissziplin framstår däremot av flera skäl som mer osannolikt, men inget ska uteslutas.
Om skribenten: Joakim Andersen
